Hmm...
Jag har nog också lite babyfeber ibland, trots att det redan finns fyra barn i huset. Det skulle vara så härligt med en liten baby i huset igen, men jag har haft svåra väntetider med alla mina barn så jag ser nog inte fram emot det. Likaså tycker jag det första halvåret med babyn är jättetungt. Efter det börjar det liksom "ljusna" om man kan säga så. Det att du ser ditt barn börja röra på sig och vara med - det är en härlig känsla. Du får gensvar.
Tillika försöker jag tänka på hur lyckligt lottad jag är som har barn, för det finns så många som inte kan få barn av en orsak eller annan. Sådana par som skulle vara de mest perfekta föräldrar, men det bara lyckas inte. Det är så ledsamt.
Så visst försöker jag tänka att jag har varit väldigt lyckligt lottad med mina barn och någonstans måste man ju dra gränsen. Det är kanske inte meningen att just vår familj skall försöka befolka hela landet ;)
Själv börjar jag närma mig 40, så jag tror mina fagra dagar nått sitt slut.
Jag tyckte redan då våran lilltös var baby att "Vad fan har jag gått och gjort? Jag orkar inte vaka, mjölka, mata, byta blöjor mitt i natten och försöka hålla henne nöjd och tyst, så våra skolbarn skall få sova i lugn och ro".
Tuttflaskor och tuttar skall kokas. Det skall vara ett helt bagage fullt då man sticker iväg på besök någonstans, om än för några timmar. Ett evigt planerande och funderande hela tiden. Att hålla mattider, sovantider osv. Det är lite småstress med allt.
Men visst, nog klarade jag ju det ganska bra ändå, trots att tröttheten var oändlig.
Så om jag nu bara skulle försöka vara jättenöjd och glad, försöka uppfostra dessa små underverk till att bli hyfsade människor. Det är redan ett stort jobb det. När det är avklarat, kan jag lugnt sätta mig i min gungstol och tänka: "Fan det var jobbigt, men vi klarade det".
På riktigt, de skall nog träna uppstigandet flera gånger per natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar