Ett farväl

Jag fick plötsligt en sådan känsla att NU måste jag iväg och hälsa på morfar, en sista gång. Jag måste få ta farväl av honom.
Jag stack iväg, lite med hjärtat i halsgropen, rädd för vad jag skulle komma att se och uppleva. Rädd för de känslor som skulle välla fram.


Morfars sköterska sade till mig att han är i ganska dåligt skick nu. Jag svarade att jag vet och att det var därför jag kom. Jag gick in i hans rum.
Där låg han i sin säng, det lät som om han snarkade. I själva verket hade han så mycket slem i halsen. Han sov och huttrade emellanåt så att hela sängen skakade.
Jag hamnade svälja flere gånger, för att inte brista ut i gråt.
Där låg min, förr så starka och levnadsglada morfar, och såg så liten och ynklig ut. Han var endast skuggan av sig själv.


Sköterskan förklarade att han hade fått morfin mot hans bröstvärk, men det hjälpte inte. Likaså hade han fått vätskeutdrivande medel, det hjälpte inte heller. Där låg han i sin säng, med munnen lite öppen och slem som rann ur mungipan...
Han hade också andningsuppehåll, titt som tätt. Emellanåt blev det helt tyst, en lång stund. Så kom det där snarkningsljudet igen.


Emellanåt hade han ögonen uppe, men han märkte inte att jag var där. Han såg, men han såg inte. Det var som om han dallrade mellan liv och död. Livets tråd kändes plötsligt så kort.
Jag fortsatte prata en stund med sköterskan, för jag ville få svar på mina frågor: har han värk? Var? Känner han något? Hur länge har han varit såhär? Frågor som det tyvärr inte finns svar till. Sköterskan kan ju inte veta hur han känner sig, jag vet. Men det är svårt att stå där och titta på honom och veta att man kan inget göra. Jag kände mig så hjälplös.
Sköterskan sade att han hade tidigare på dagen velat att någon höll hans hand, vilket hon också hade gjort. Han hade sagt att han inte längre orkar. Han hade lyft sitt finger mot himlen och sagt att han är nu på väg dit upp.


Jag satt en stund vid hans säng och tittade på honom. Alla minnen från "de gamla goda tiderna" vällde fram. 
Jag ser honom stå där och servera kaffe och hemgjord bulle, bulle som han själv hade bakat. Det var den bästa bullen någonsin!
Jag ser honom kasta fram en vits, som vi alla skrattar åt. Varifrån kom alla de där roliga historierna? Allting kom så naturligt.


I mitt minne kommer han att finnas kvar just så här, som den livsstarka och glada människa han var. Så vill jag också att det skall förbli.


Jag steg upp, gick fram till hans säng, smekte hans hand och sade till honom "Nu kan du släppa loss". Jag svalde mina tårar. 
Hela vägen till bilen försökte jag vara stark och kämpa emot mina tårar. Jag klarade det.... nästan.


Idag har jag med tungt hjärta sagt farväl till min kära morfar...

Uppdatering 19.3.2012: min kära morfar somnade in... Vila i frid.

"Det kom en dag en stilla vind och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåses ut
Din levnadsdag har nått sitt slut. Du går ifrån oss, men är ej borta
I våra tankar Du lever kvar."