Konsten att säga NEJ

Jag är typen som aldrig kan säga nej och ännu till den typen som alltid tänker på de andra i stället för på mig själv. Jag vet det är fel, men vad kan jag - det är jag. Me myself and I.

Jag tar emot jobb, trots att jag redan drunknar i det jag håller på med och får ännu illa att vara då jag inte hinner göra det jag skall eller då jag inte kan hjälpa andra med det som skulle behövas. Dessutom tror jag någon tackar mig stort då jag uppoffrar mig till allt möjligt, sköter det ingen annan vill sköta. Men ack så fel jag har.

Nu menar jag förstås inte att alla skall buga och bocka för att jag är så jävla duktig, utan jag menar det att jag tror inte folk tänker på att "Oj, så hon är duktig" utan mera i stil med att "Tur att nån ville sköta detta" och drar en lättnadens suck. Det underlättar liksom mera deras liv än mitt. Och fjantiga lilla jag tror att jag hjälper någon trots att det i stället orsakar kaos hos mig själv.

Jag skulle vilja göra allt möjligt, men tiden räcker bara inte till. Jag kan helt enkelt inte vara på flere platser tillika eller göra flere människors jobb tillika. Visst kan jag försöka, men då ger jag ju aldrig 100 % till det jag håller på med. Tyvärr.

För tillfället känns det nog som om jag har alltför många järn i elden. Jag lovar mig överallt och jag lovar sköta allt, men min tid räcker helt enkelt inte till. Ändå försöker jag in i det sista. Jag MÅSTE klara det. Skit i om det orsakar sömnlösa nätter eller stress. Det jag tar mig an vill jag sköta ordentligt. Till slut.

Jag kommer ihåg då jag var barn och någon släkting frågade mig om jag ville ha en klänning eller något annat i klädväg. Detta hände rätt ofta och alltid samma slutresultat.

Jag stirrade på kläderna och tänkte: "Gud, verkligen inte min smak. Det där kommer jag ALDRIG att använda". Men jag vet inte hur jag endast fick fram: "Jo, jag tar det". Varje gång samma sak. 

Sedan satt jag där och var smått irriterad på mig själv. Varför i hela fridens namn kunde jag bara inte säga som det var? Nej, i stället hamnade kläderna längst in i skåpet tills de var för små och jag kunde slänga iväg dem.

Eller som då jag skiljde mig från min långvariga pojkvän. Han bönade och bad att jag skulle stanna kvar, men jag kände inte ett dugg för honom. Ingenting.

Vad hände? Jo, jag flyttade till mina föräldrar för en tid och letade tillika efter en egen lägenhet. Hela tiden bombarderade min X mig med att han ska också flytta och han tänker flytta in med mig. Han blandade ännu in sina föräldrar i detta allt och då var ju soppan färdig. Jag helt enkelt orkade inte strida emot mera, när det helt enkelt inte togs mina tankar och mina känslor i beaktan. Huvudsaken var att gossen fick som han ville. Vips så bodde vi ihop igen. 

Inte precis vad jag hade tänkt! 

Men där ser man igen, jag tänkte endast på vad andra tyckte och tänkte - inte på hur jag själv kände det.

Tillika så lovade han mig att om jag någongång vill att vi skiljer oss igen, så är det han som flyttar ut. Men nej. 

När den dagen sedan kom, så var det nog jag som fick ta mitt pick och pack och sticka iväg. Vidrigt. Inget vidare förhållande att minnas där inte.
Där ser man, en del gör vad som helst för att få sin vilja igenom och andra tänker igen bara på vad alla andra tycker och tänker. Jag vet inte sedan vilket som är bättre?

Sådär är det. Jag tänker alltid på vad andra tänker, kan inte säga nej och till sist och slut är det endast jag själv som lider av detta.

Kanske är jag en liten sadist? Mot mig själv? Fan vet, men pissigt är det.

"You're born, you die, and in between you make a lot of mistakes"