Alla vi barn var jätterädda för honom. Han kunde vara elak i orden...och blicken. Ibland kändes det som om han hatade barn.
Varje gång vi mötte honom på vägen, såg han på oss med en blick som trängde ända in i märgen.
Ibland kunde han riktigt stanna upp och muttra: "Har ni inte blivit lärda att yngre människor hälsar på äldre människor först?".
Han var gammalmodig nog och tyckte att det hörde yngre människor till att vara den första som hälsar på en mötande äldre person. Så han väntade tills vi sade "Hej".
Snart nog lärde vi oss att säga "Hej", raskt nog, så han behövde inte längre vänta. Gud så han såg nöjd ut när han gick förbi....Han hade åstadkommit något stort ;).
Snart nog var det något annat han muttrade om, för han hade nog alltid någonting att påstå. Ingenting var aldrig bra.
Eftersom han var farfar till en av mina kompisar...och de bodde i samma hus, så hamnade jag ju ofta att ha att göras med denna "Mr Grumpy". En gång besökte vi "Mr Grumpy" och hans fru.
Oh Boy, de var ju helt normala människor! "Mr Grumpy" var också helt annorlunda på sitt eget territorium - inte alls lika ilsken. Tvärtom. Efter den dagen var jag nog inte längre lika rädd för honom.... Och han tycktes förstå att vi var ju bara barn.
| Mr Grumpy |
- Mark Twain -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar