Freaking Sunday

Det är tungt att vara vacker, i varje fall då man inte kan tillfredsställa alla.
Idag är en sådan dag då jag känner mig så otillräcklig och helt som om jag inte kan göra någonting rätt hur jag än försöker.

Jag har haft en stressig dag härtills, och klockan är knappt 15. 
Steg upp halv åtta, med den tanken att jag nu äntligen skulle se en film jag lånat av en jobbkompis för två månader sedan. Hemskt och jävligt genant att jag inte hunnit se på den än!
Satte mig på soffan, hann inte ens knäppa på tv:n så var lillfröken vaken. Ja. Okej. Ingen film nu heller...

Morgonmål och dagstidning. Efter det matlagning där jag försökte vara snabb, men nej. Tittade på klockan titt som tätt, brådis, brådis. Jag höll på att steka lök och korv, då jag kände ett knip i magen. Det blev toabesök och löken och korven var nästan svartbrända då jag hann tillbaka. Till sist och slut hann vi inte ens äta, utan hamnade köra iväg och söka den äldre gossen från mormor och morfar. Det blev en snabbvisit på 10 minuter. Ropade bara till mina föräldrar att vi får ta det med tid en annan gång. Kände mig ledsen då jag inte hann diskutera med dem ens en liten stund.

Gasade iväg med bilen, svor för mig själv då jag fick en "snigel"  framför mig på vägen. Typen hittade inte ens gaspedalen. Nja, fartbegränsningen var 60km/h, men nu hade jag inte tid att söla! 
5-10 minuter för sent var jag på yngre sonens fotbollsträningar, där jag borde ha varit i god tid. Jag kände mig ännu mera ledsen, för jag var ju försenad och coachen stod och väntade. Orsak: jag är ju lagets "allt-i-allo", har med mig koner, västar och andra nödvändiga grejer.
Så kunde jag inte ens vara där till slutet av träningarna, utan hamnade köra äldre gossen på kalas. Hamnade dock tanka bilen först. Såååå iväg. Igen med gaspedalen i botten. Hann just och just i tid på kalas.

Hem igen. Nu, äntligen blev det mat. Kall sådan.
Jag drog en lättnadens suck! Vilken dag! Vilken morgon! Inte min freaking Sunday.
Hoppas sådana här dagar inte kommer alltför ofta, jag vet inte om mitt hjärta håller. Eller psyket.

Jag känner ännu också hur hjärtat bultar och adrenalinet är på topp. Jag försöker varva ner... sakta men säkert.
Sunday, mayday, sunday. Maybe my day. Someday. 

Uppdateringar, statusar och annat ointressant söndagsbabbel

Läste på webben om de mest irriterande status-uppdateringar på facebook.
Jag kan, ärligt sagt, hålla med om de flesta av dem.

Jag är också trött på "Gissa vad som hände idag?"- uppdateringar där sedan tjugotals typer frågar "Vad hände då?" eller kommenterar på annat sätt i väntan på svar.
Likaså uppdateringar som "Jag är så jävla duktig: idag har jag sprungit 10 km och lyft 110 kg från bänken", i varje fall då detta återkommer varje dag av samma person/personer ... eller "Om du inte kopierar detta, så.... Eller 90% låter bli att kopiera..." och till sist och slut alla "FFS" och alla andra förkortningar. Det står liksom endast FFS på statusen. Jag som är "ur mode" sedan länge, förstår inte ens vad dessa betyder. Det är bara att googla, skulle någon säga. Men ändå. Morr. 
Visst, jag kan gärna läsa om dessa någongång, men då det finns av dessa varje dag och alltid av samma personer - då blir det rätt tröttsamt.
Till sist och slut, så lever jag med tanken att alla får göra som de vill. Det är ju inte min sak vad folk skriver, det är bara att skrolla neråt eller dölja deras uppdateringar, om det stör jättemycket. 

Själv uppdaterar jag inte min status så ofta, jag har helt enkelt ingenting att skriva om där. Ingen är intresserad av mitt dagliga, bråda liv. Det skulle bara bli jobb, hobbyn och hem i duschen och läggdags. Inget nytt och intressant alltså. Inga superdupernyheter. Inga skvaller.
Det enda jag klistrar in på min vägg är musik och annat obetydligt, men det är säkert lika ointressant det också, för andra.
Nja, alla skriver vad de vill och gör vad de vill. Det är visst det facebook går ut på?
Måste ta det som så att en del saker intresserar en del människor, andra saker igen andra människor. Vi är ju olika.


Men det jag gillar är att höra hur mina vänner mår och vad de håller på med. Många kan man tyvärr inte ha kontakt med eller se och höra av varje dag. De bor kanske i en annan stad eller i ett annat land och  då är det trevligt att få höra av dem nu och då. 
Då jag var liten, skrev man ju brev och hörde av sig, men det tog ju alltid en tid förrän breven kom fram. 
I dagens läge, kan man läsa allt möjligt på facebook. Men okej, det är inte längre lika privat - alla kan läsa vad du skrivit. Där gäller alltså att vara väldigt aktsam.

"I wonder if there is any FBI interrogation going on on facebook because people are asking and answering to many questions"

Jobb(igt)

Fanken och tack gode Gud säger jag, för att denna arbetsvecka börjar lida mot sitt slut.
Detta har varit en rätt jobbig och stressig vecka. Dessutom har allting gått åt fanders och jag skulle kunna sudda bort denna vecka från mitt minne.

När man jobbar inom kundbetjäning är det vardagligt med krånglande och bittra kunder, som tar ut allting på oss stackare i andra ändan av luren.
Har kunden stigit upp med fel fot, så har vi också snart gjort det. I varje fall känns det så.
Likaså borde kundbetjäningen veta allting, om allting. Det är inte riktigt klokt.
Men, man ska försöka hålla i minnet att "Kunden har alltid rätt". Det är bara att tacka och ta emot. När man lagt ned luren kan man svära smått för sig själv och undra var man har boxningssäcken, så man kunde slå några gånger för att få ut sin angst. Äh, skämt och sido. 

Detta är en vecka då allting har gått fel, allting man trott man gjort rätt har gått fel. Man försöker sitt bästa, men nej - åt fanders alltihop!
Och inte endast för mig. Flere andra på jobbet lade också märke till att detta var en vecka "from hell". 

Som tur är det veckoslut och man får varva ner igen, samla krafter inför ny vecka... Najsbajs.

Nedan en story som beskriver oss i kundbetjäningen, tyvärr finns den endast på finska, men ändå. Detta är precis som en vanlig dag på jobbet:

"Olen asiakaspalvelija- Minulla on vähintään korkeakoulutasoinen tutkinto kirjanpidosta, suhdetoiminnasta, markkinoinnista, liiketoiminnasta, atk:sta ja swahilin kielestä.

Olen asiakaspalvelija- tietenkin muistan kuusi vuotta sitten tekemäsi tilauksen, vaikkakaan sinulla ei ole tilausnumeroa ja muistelet, että se on tehty nimellä, jonka ensimmäinen kirjain on "T" tai "A". Olen vieraillut kaikissa mahdollisissa paikoissa ja tavannut kaikki mahdolliset ihmiset. 

Olen asiakaspalvelija- minulle on päivänselvää, että kun puhut perjantaista, tarkoitat tietenkin tiistaita. Minulla on kalenteri täydellisesti hallussa, kun määrittelet ajankohdaksi "ei siitä kauaa ole". 

Olen asiakaspalvelija- tottakai, minähän valehtelen, kun sanon, ettei haluamaanne tuotetta ole enää jäljellä erikoishinnalla. 

Olen asiakaspalvelija- ei tietenkään ole mitään vaivaa järjestää nopeasti 125 lisätuotetta haluamallasi erikoishinnalla. Ja tottakai minulla on oikeus poistaa alv:t hinnastasi ja antaa -50%:n alennuksia. 

Olen asiakaspalvelija- pystyn katsomaan 10 asiakasrekisteriä, hoitamaan 5 tilausta sekä vastaamaan 15 puheluun -kaikki yhtäaikaisesti. 

Olen asiakaspalvelija- tiedän tarkalleen, mitä tehdä missäkin tilanteessa käyttämättä ollenkaan rahaa tai sekuntiakaan aikaa. 

Olen asiakaspalvelija- olen vastuussa ruokatarjoilusta, liikenneruuhkista, säästä, henkilökohtaisista ongelmistanne ja kansallisesta taloudesta. 

Olen asiakaspalvelija- en koskaan loukkannu, kun olen tehnyt 10 tunnin etsintätyön vain kuullakseni sinun kertovan "ostin sen itse internetistä ja säästin 25 euroa"

Olen asiakaspalvelija- minusta on ihanaa, kun ihmiset tulevat luokseni ja yhtäkkiä olettavat minun tietävän kaikki puhelinnumerot Turusta Ivaloon ihan vain päästäni. Tiedän myös kaikkien kilpailijoiden hinnat ja aukioloajat ja muistan ne kaikki, sehän on itsestään selvää. 

Olen asiakaspalvelija- sinun ei tarvitse kertoa minulle mitään tuotteita tai nimiä, sillä olen ajatustenlukija ja minulla on jo tilaus valmiina kristallipallossani ennen kuin kerrot minulle mitään. 

Minä hymyilen, olen empaattinen, sympaattinen, pahoittelen, mairittelen, hinnoittelen, esiinnyn, laulan, tanssin, steppaan, korjaan printterin ja tietokoneen sekä saan aikaan maailmanrauhan. 

KOSKA ******* OLEN ASIAKASPALVELIJA!!"

Denna lånade jag från internet. Har läst den några gånger på nätet och kan inte beskriva mitt jobb bättre än ovan.

Men igen: jag försöker tänka på det positiva: Jag har ändå ett jobb! 

Och ibland, mera sällan, men ibland kan någon säga något vänligt i andra ändan av luren, och det är det bästa med det hela. Då du känner att du lyckats med något!

Så man skall inte ta stress av att någon har en dålig dag, utan försöka komma ihåg de gånger någon tackade dig för "a job well done" :). Det kronar min dag.

Adios!

Från barnamun

Det är roliga saker man får höra av barnen ibland. Man borde bara komma ihåg att skriva upp allting. Tyvärr brukar jag glömma, men jag skall försöka förbättra mig.

Häromdagen skulle jag väcka våran tjej, för vi skulle iväg till dagis. Jag klappade henne på rumpan och sade: "Gummans lilla skinka". Hon fnissade, gnuggade ögonen och utbrast: "Nä-ä, det är ost".
Gulligt. Vad kunde jag annat än skratta.

Ibland får man också höra mindre roliga saker, som tex då jag är i duschen. Våran tjej sitter på en liten pall och tittar på. Ja, jag har allt som oftast publik då jag är i duschen. Tjejen vill titta på. Varför vet jag inte? Kanske för att hon tänker att där är min framtid? Sådan mor, sådan dotter?
Jag kan känna hur hon mäter mig med sin blick. Till sist utbrister hon. "Mamma stor rumpa, mamma stor panu". Detta betyder alltså att mamma har stor rumpa och stor masu (=mage). Genant. Jag vill gå under!

Hon kallar också min pappa, dvs hennes morfar, till tånttå. Hon brukar säga till honom att "Mosa är tånttå". Detta betyder alltså att morfar är lite töntig. Hur månne han tar det då? Nja, han tycker bara det är roligt för han skrattar så hjärtligt.

Ja, vi får väl leva med att vara töntiga och fåniga, runda och goda. Sanningen kommer ju från barnamun, sägs det ;).

"Barn är jordens levande blommor"

- MAKSIM GORKIJ -

Ojoj och vojvoj.... min klagovisa

Om nu någon råkar vara intresserad så kan jag säga att jag är sjuk lite överallt idag, inte bara mellan öronen.
Detta har att göras med gårdagens konditionsboxning, där vi skulle göra 200 situps och en massa ben- och lårmuskelövningar.

För en sådan här "medelålders" brud, så betyder det att dagen efter går jag som om jag hade bajs i brallan. 
Att röra sig är "pain". Men jag försöker tänka att jag, någon vacker dag, skulle vara slank och vacker igen. Jag inbillar mig att jag är som vin, blir bara bättre och bättre med åren. Pah!
Jag inbillar mig att jag kommer att få en sixpack, istället för min twopack. Jag inbillar mig att rumpan kommer att se extra tight och sexig ut, bara jag orkar träna. Önsketänkande? Javisst. Men vi får leva på hoppet, sa grodan.

Så har jag också sjukt i min gomme. Varför?
För att jag åt Turkisk Peppar idag... och förstås har jag alltid brådis att suga ur innehållet, dvs salmiaken, för den är ju bäst.
Vem fan har hittat på att det skall vara så lite salmiakpulver i en godis, så man hamnar äta några dussin förrän man är nöjd?
Till råga på allt så är gommen så sjuk att det är ingen fröjd att äta något överhuvudtaget!

Just nu känner jag mig väldigt föråldrad med alla mina krämpor som räcker sig från huvud till tå. Jag drar mig till sängs för att ojas och vojas. God natt alla vänner och alla som jag känner! 

Viva la vida!

På tisdagen var jag på blodprov. Det skulle undersökas kolesterol, socker, järnhalten, sköldkörtel... ja, allt. Allt som blodprovet kunde visa. Svaret skulle jag få först idag. Tre dagars väntetid, alltså.

Tre dagar är en förbenat lång tid att gå och grubbla och fundera var felet ligger. Är jag frisk eller har jag någon sjukdom? Vad om jag har det, det eller det? Vad om jag hamnar äta medicin resten av livet? Vad om man hittar något mycket allvarligt? Vad felas jag? Jag ville ha svar på alla mina symptom och krämpor. Tillika var jag rädd för vad svaret kunde bli.
Försökte därför låta bli att tänka så mycket på saken, men nog smög tanken till mig alltid före läggdags.

Så idag ringde jag läkaren, lite nervös för vad som komma skulle.
Allting var bra, de kunde inte hitta något fel på mig och alla värden var jättebra. "Fortsätt som förut", var läkarens "dom".

Suck. 

Jag borde ha hoppat upp och tjohejat och varit glad, men istället sjönk mina axlar ihop och jag kände en liten besvikelse. 
Inget svar på mina frågor. Blev inte desto klokare denna gång heller.
Kanske felet bara ligger mellan öronen? Om jag faktiskt inbillar mig allting?

Är det inte rätt lustigt? Usch vad jag blir sur på mig själv, då jag inte kan glädjas över dessa verkligen goda nyheter! 

Viva la vida! I morgon är allting nog bättre. Jag skall inte klaga. Många har det mycket sämre ställt än jag. Så på riktigt så ÄR jag nog glad över att jag är frisk, förutom smått crazyness emellanåt, men det hör till saken - för det är bara jag. 

Hänger inte med...

Jag vet nog ingenting om någonting längre. Jag är så utanför med allt. 
Jag har inte tid att läsa dagstidningarna, inte tid att surfa på nätet och läsa nyheter. Har inte heller tid, eller ens ork, att titta på tv om kvällarna.
Då jag kraschar i soffan eller sängen, väljer jag just det program jag vill se och det försöker jag sedan titta på till slut... eller så somnar jag mitt i serien och missar vem mördaren var....

Ja, då jag väljer mitt ena program cirka klockan 21, då jag är klar med allting här hemma.... eller då jag kommit hem från träningar (egna eller barnens), så då är nyheterna inte precis det första program jag tänker på och vill se.
Nej, jag vill koppla av och titta på någon god serie på tv.

Jag är så "out" med allt. Vet inte vad prinsessan Madeleine håller på med eller vad Johanna Tukiainen har grejat senaste tiderna.

Aah, så ni trodde jag menade nyheter liksom i nyheter-nyheter: utrikes och inrikes, krig, euron etc?

Nej, gott folk. Jag är bara intresserad av skvaller! Hahaa :D. Det passar bra en geggig hjärna som inte orkar fundera så mycket om kvällarna. Hjärnkontoret kan ta semester.

Förberedelser inför höst

Så lider veckoslutet mot sitt slut....sakta men säkert.
Detta veckoslut har varit trevligt, eftersom vi inte haft mycket program i almanackan. Endast fotbollsträningar, that´s all.

Idag har vi gjort lite trädgårdsarbete, smått förberett oss inför hösten med att rensa ogräs (igen), klippt ner sommarblommorna och fört blomlökar för förvaring till mina föräldrar... har tyvärr inte möjlighet eller rum att förvara dem hos oss.
Förde parasollet till förrådet... vet inte om det var slugt gjort, för den kunde kanske höra mera hemma på soptippen? Men jag tänkte det kanske orkar ännu en sommar, fast det inte ser så väldigt vackert ut längre. Men den har skött sin sak, i varje fall, och man skall inte låta skenet bedra.
Nu är det endast trampolinen som återstår, men den får vara framme ännu några veckor. Barnen använder den ju dagligen.
Annars börjar det vara klart inför höst och lite kyligare tider. "Bring it on!"

Avslutade mitt bökande med att ta en ordentlig, svettig gå-länk, som varade i en timme. Jag njöt av den soliga dagen och varma vädret. Nästa vecka lovas det lite svalare, så får se...

Nu blir det bastu, kvällsmål och i morgon kallar jobbet. Ha en skön fortsättning på kvällen, gott folk! 



"Autumn is a second spring, where every leaf is a flower"  ~Albert Camus~

Flashback, part 5

Igår kväll satt jag och åt min fil, med några skivor banan i. Försöker leva lite hälsosammare nuförtiden. Små, små steg på en ganska så knölig väg alltså. Men, en dag i taget. Försöker att inte ta sådan stress av det hela.

Nå, anyway, när jag satt och åt min fil kom jag att tänka på min morfar.
Jag såg framför mig bilden av honom sittandes vid matbordet i Vårberga, på hans egen plats. Där satt han och åt sin fil, med kanel och socker på. Mest av allt kommer jag ihåg ljudet av hans ätande. Sörplande. Han sörplade i sig sin fil på max. 15 sekunder. Det var något vi barn tittade på med stora, förundrade ögon.
Jag minns jag hade så roligt åt ljudet och jag tyckte det var så roligt att se honom äta sin fil. Han var snabb "i maten" han.

"Memory is the library of the mind" ~Francis Fauvel-Gourand~

Vilken dag!

Det var en helsikes dag det här!
Morgonen började med att jag tog ihop med sonen igen. Ingenting var bra igen denna morgon.
Fel pålägg på brödet, strumporna för långa... helst skulle han ha velat ha sina smutsiga, vita strumpor till skolan men där gav jag inte efter.
Som pricken på i så måste han ju ännu opponera sig och visa hur missnjöd han var, genom att dra på sig sina "för långa" strumpor... han drog dem upp till knäna. Ovanför knäna låg sedan byxbuntarna.
Jag undrade varför han gjorde så och svaret var bara att strumporna är för långa.
Jag bad honom vara ordentlig och inte pirra onödigt. Jag försöker ju bara mitt bästa genom att skaffa kläder till barnen. Aldrig är det bra. Varje gång samma visa: det är för långt, för kort, för spänt, för löst, för varmt, för tjockt, för fult, fel färg.... Ingenting duger.
För att ännu göra sig hörd och förstådd, så tog han tag i sina strumpor och drog dem så att de hängde som korvar, överlånga, längs med foten. Det fick mig att tänka på "Långben", med sina långa fötter.
MOOOORRRR. Jag såg rött. 
Jag kan inte förstå - jag kan helt enkelt inte förstå att en gosse på 10 år kan bete sig sådär. Hur i jäkeln, jag trodde sådant tillhör endast tjejer och att det är deras ensamrätt. Hur fel jag kunde ha?!

Kvällen var inte så mycket bättre den heller: jag åkte till mataffären med våran tjej. Hon lovade hon skulle vara ordentlig. Pah!
Åkte, i misstag, förbi kexhyllan med vagnen och dåååå - "Muminkex", "Prinsesskex"... Okej, för att lugna ner situationen, förrän den blev värre, så fick hon sitt kexpaket. Jag vet jag gjorde fel. Man borde inte ge efter, men idag orkade jag inte med en show i mataffären. Igen.

Sedan gick allting bra resten av tiden i affären, allt tills det att jag bad henne hjälpa till med att bära batongen till bilen. Eller ens påsen med fil. NEJ! Hon skulle ha sitt kexpaket, som förstås var nedpackad i kassen.
Denna gång gav jag inte efter. Och det blev ju skrik förstås och hon skrek hela vägen hem i bilen... och ännu då vi kom in i huset. Hur orkar barnen skrika så mycket? Och så länge?

Frågan gäller: Finns det ens någon normal i denna familj? Någon som skulle kunna bete sig som folk? Jag bara undrar...


"Hemligheten med tålamod är att hitta på någonting annat att göra medan man väntar"

Söndag

Aah, du härliga söndag!
Jag vaknade i god tid, smög mig på toa och tänkte att jag skulle få ett par timmar för mig själv innan resten av familjen vaknar.
Så förvånad jag blev då jag kom ut ur toa och våran tjej satt på trappan till övrevåningen och väntade, med ett leende på läpparna.
Jaha. Så det blev ingen tid för mig själv denna morgon. Fick det heller inte igår, för igår var det samma sak. 
Vad felas med detta veckoslut, då alla skulle få sova i lugn och ro, ladda batterierna inför inkommande vecka? I don´t understand... Alla vaknar alltför tidigt. 

Nu är klockan halv nio och tjejen har väckt hela huset. Hon kan ju inte vara tyst hon inte.
Så... kanske är det bäst att lägga kaffet och puttra, ösa i sig och börja denna dag.... sakta men säkert.
Hallå du härliga söndag! 

Ps Jag korkade våran H&M affär igår! Wohoo! Då jag kom ut ur affären, hade jag en plastkass med kläder och tillbehör (läs: blingbling), åt min dotter. Mina kläder blev antagligen i affären.... hade ingen tid att titta dess noggrannare, för jag hade min dotter med.... och hon skulle ju ha velat ha allt hon såg. Blingbling it is. Halsband och örhängen. Det börjar redan nu...

Hälsningar, den Svettiga mamman

Var idag på fitness boxing. Är så skönt och alltför länge sedan senast.
Men jag bara måste dela med mig av mina tankar just nu: 

Vi var cirka tjugo stycken idag. Gänget bestod mest av kvinns... nja, unga brudar samt fyra tappra gossar/män hade vågat sig på plats.
Medelåldern var kanske 15-16 år. Så ni kan gissa er hur jag kände mig redan med tanke på det?!
Sedan.... bruttorna kommer dit i sina microshorts och spända toppar.
Förstås är det ju märkeskläder. För att inte glömma sminket. 
Tihihihi, smått fnitter hela tiden. Sen skall det ju lite beundras sin egen kropp också... Suck.
Har jag också varit likadan i deras ålder? Oh my God...
Allt detta får mig att tänka på Eric Prydz sång "Call on me", som ni kan lyssna på nedan.

När vi sedan drar igång med uppvärmning känner jag mig som en liten gris i ugnen. Jag svettas som bara den. Slänger en titt på den unga generationen. Nääe, håret ännu tiptop och inte en svettdroppe.
Efter en halv timme av hård träning - ingen förändring. Förutom jag, som svettas ännu mera... om ens möjligt.
What the hell? Hur lyckas de? Har jag verkligen sååå dålig kondition? Eller är jag bara "lite äldre"....
Jag fortsätter torka svetten mellan varven... känner hur kroppen kokar. Jag jobbar på och försöker undvika att tänka på saken. Kan ju inget till att jag svettas då jag jobbar. För jag ger mitt allt. Och lite till.

När vi sedan slutar, är brudarna pigga som mörtar. Ännu också håret i skick... inte en svettdroppe. 
Själv är jag röd som en tomat. Håret svettvått och spretar hit och dit. Blusen min är genomvåt... Känner mig verkligen inte fräsch. Men jag känner att jag gjort något.
I omklädningsrummet utropar en av brudarna. "Fy satan så här luktar skit, man kan inte vara här", och så springer hon ut... 
Jag vill sjunka under jorden. Funderar om det är jag som luktar så skit... Fan så genant ju!
Då jag sedan smiter ut ser jag tjejen stå och tvätta sina händer på toa... Drar mig en lättnadens suck!
Jag tror hon menade att hennes händer luktade skit, eftersom hon hade hamnat låna handskar från salen. Handskar som vem som helst använt... och dom luktar ju faktiskt bajs. På riktigt. Manligt... testosteron. Svett.

I varje fall hoppas jag att det var handskarna som luktade skit - inte jag! 
Men man vet ju aldrig...

"Gör vad du kan
med det du har
där du är"

En glimt ur en bråd mammas liv

Jag vet inte hur min tid skall räcka till? Jag har så mycket som borde göras och så mycket jag måste göra och så mycket jag skulle vilja göra.

På vardagskvällar är det träningar, antingen barnens eller egna. Läxläsning samt smått hushållsarbete, om jag hinner.
Dessutom prickas det in föräldramöten i både skola och hobby. Tandläkarbesök och födelsedagskalas. 

På veckosluten är det fotbollsturneringar, så det blir inte mycket gjort här hemma. Hinner helt enkelt inte. Och jag VILL ju vara med på turneringarna, det är helt klart. Jag antar det är att prioritera i detta fall. Så ni får ursäkta om ni kommer på överraskningsbesök och huset är upp och ner. Hinner inte vara perfekt i allt ;).
Life is all about making choices, det har jag lärt mig. Och jag känner i varje fall att jag lever...

Det enda jag kan säga är att: "My head is all over the place", kommer inte alltid ihåg allting. Så förlåt mig om jag glömmer ibland....eller ofta. Det är inte meningen.

Ps Som ni märkt så hinner jag inte skriva varje dag, har så mycket på G. Men jag skriver då jag hinner, don´t worry.
Den tankspridda mamman loggar ut för ikväll, tack och god natt, kära vänner!


"Brådskan är den största anledning till att man inte hinner"