Svengelska

En sak tycker jag är väldigt fånig: 
det att vi finlandssvenskar hamnar prata engelska med våra Sweden-kolleger, då vi har sällskap av helt finskspråkiga kolleger.
Trots att vi skulle pratas vid dagligen, jag och mina kolleger i Sverige, så genast då vi får sällskap av en som inte pratar svenska, så är det engelska som gäller. Visst tycker jag det är fånigt. Det känns jätteunderligt. Men tillika förstår jag nog att det är korrekt, så ingen blir utanför. Inget problem där.

Jag menar det att du sköter ärenden på svenska dagligen, per telefon eller mail och plötsligt hamnar göra allt detta på engelska, det känns bara rätt så konstigt. Att med bekanta typer plötsligt hamna prata ett annat språk än det ni är vana med. Visst tror jag det är en ömsesidig känsla också.


Att plötsligt hamna vända om från svenska till engelska känns som om du fått en rå potatis i munnen. Tungan vrider sig fel i munnen. Du försöker febrilt hitta de rätta orden och ännu att de skulle komma ut ur munnen rätt. Inte som en enda geggamoja.
Du fyller i meningarna med "You know" eller "Okay" och tar tid på dig att få fram ord. 
Först skall ju vokabuläret gås igenom på svenska, sen på finska tills det hamnar i munnen och ramlar ut på engelska. Lång process. 
Detta orsakar det att du försöker vara så kort i orden som möjligt, vilket igen gör att något väsentligt kan bli osagt. Dessutom låter det ganska tjockt. "Me Tarzan, you Jane".


Att skriva mail går ju än, för man kan ju sitta och fundera och planera vad man skall skriva i timtal, om det behövs. Tillika finns det ju olika översättningsprogram och du kan också få hjälp av andra kolleger. No problem there.
Men om någon tar mig "på bar gärning" och begär mig prata engelska, så garanterat är potatisen i munnen genast. Jag känner hur jag blir nervös. Och rodnar. Och börjar rabbla någon Geggamoja.


Men det sägs ju att den som lever den lär, så jag har alla chanser att lära mig flytande engelska än. You know ;).
Och allt som är till är inte ifrån. Absofuckinglutely.


 

Fin låt, wohoo!