Glada Wappen!

Så har jag jobbat, gjort pass-ansökan, sökt ett paket från posten, inhandlat några skjortblusar för min resa till Sverige. Allting klappat och klart.
Kom hem för en stund sedan, bara för att inse att skithuspappret var slut. Det blev för gubben att köra iväg på skithuspappersjakt, så vi inte behöver använda tidningspapper för rump-bruk. Kan bli rätt pinsamt det. Vill inte ha en politiker i mitt arsle.


Ikväll skall jag njuta av god mat med familjen. Bara latas, äta, dricka och ha det skoj med barnen. Och med gubben, förstås.
Jag var till och med via Alko och köpte long drink på flaska... är en tid sedan jag varit så retro. Jag dricker nämligen mina long drinks från burk, inte flaska, för det smakar så pass mycket bättre på burk må jag säga. 
Men som sagt, så ikväll skall jag utmana ödet och kasta mig rätt så retro. Kanske jag orkar vaka ända till klockan 23 ikväll! Skulle vara något det ;).


Jajamensan, det är alltså bara att slänga sig på soffan ikväll och njuta.
Tänka tillbaka på de tider man tyckte Vappen var det allra viktigaste i livet. Då skulle det drickas och ha det roligt med vänner och bekanta. Att få sig en liten fylla. Att dalla omkring på stan och eventuellt stöta på han med stort H. Fnitter, fnitter.
Och visst var det roligt. Då.
Nu njuter jag av livet som det är idag. Allt har sin tid och sin plats.


Glada Wappen till alla medmänniskor, wherever you are!

Löjliga jag

Tänk vad löjlig jag är: skall på en par dagars jobbresa till Sverige nästa vecka och nu redan stressar jag inför resan.
Jag skall träffa nya människor... och tänker bara på hur tjock jag är! Har säkert att göras med min ahaa-upplevelse jag fick häromdagen då jag fick mina passfoton i handen.
Så har jag ledsamt efter barnen redan nu, trots att jag inte ännu ens rest iväg och det är ännu några dagar kvar tills D-day.
Jag funderar också på hur gubben klarar sig med barnen. Mest det hur han klär dem, jag som är mycket viktig med att färgerna skall matcha och att barnen inte går klädda i smutsiga kläder. I varje fall inte till dagis eller skola. 
Löjligt värre, jag vet.


Så funderar jag på vad allt jag behöver med mig på resan. Vad skall jag packa med mig? Hur skall jag klä mig? 
Finns det hårtork på hotellet? Kan jag sova ordentligt?
Har stress för att jag inte har andra skor förutom mina tennisskor. Har endast en rock, duger den? Du milde tid!


Jag är mästare på att stressa. Redan för små bagateller. Så nu vet ni att jag har en xlsupermegastress för ett par dagars resa! 
I mitt inre ruskar jag om mig själv! Come on!


Jag tycks finna problem överallt, också där det inte finns några!

"Worry is the interest paid on a problem before it occurs" ~Anne Hemphill~

Mvh, Husmusen

Alla frågar mig vad vi skall göra på Valborg, dvs vappen. Jag suckar inom mig, för jag tycker det är verkligen inget extra med vappen. Det skall bara göras något extra av den. Det skall firas med ballonger, mat och dryck. Och gott sällskap. Okej, inget illa med det. Låter skoj.
Men har man tre barn, varav en är ganska så liten än, så har man inte mycket inspiration eller ens ork att festa och fira. Man måste ju vara pigg och kry följande morgon igen. Tidigt. Kan inte ligga och dra sig till halva dagen.
För det andra jobbar jag ju helt som normalt i morgon, vilket igen betyder att jag kommer hem trött och somnar min vanliga tid, dvs senast klockan 22.
Det enda jag hade tänkt denna vappen var att äta gott med familjen, titta på tv och dricka några long drinks. Kanske spela Wii eller Playstation (Singstar) med barnen.
Helt enkelt myspys med familjen.


Min man skall vara ledig i morgon. Han frågade mig om jag funderat något extra till vappen. 
Jag gissade redan vad som komma skulle...
Jag svarade "Nej, har inte planerat något extra och för det andra jobbar jag helt normalt i morgon."
Så kom det: "Ja, min syster ringde och frågade vad vi skall göra. Jag undrar om hon och hennes familj skulle vilja komma hit?"
Suck! Suck! Suck!


Jag är det absolut mest oaktiva och ointresserade fruntimret, angående att ställa igång till fest eller ens bjuda gäster att fira en kväll hos oss. Jag helt enkelt gillar inte det. 
Jag stressar jättemycket inför varje fest. Det skall städas så allt glänser. Och då ingen i familjen är intresserade av att hjälpa till, så hamnar jag städa hela huset och ännu rusta till mat och planera för hela kvällen och servera dem alla medan gubben sitter och håller sällskap med våra gäster. 
Ja, för honom är det ju skoj att bjuda in gäster, men inte för mig som hamnar hålla på och nojsa hela kvällen. Blir inget umgänge för min del. Till sist rumlar man i säng, ännu tröttare än vanligt.


Detta betyder heller inte att jag är den som gärna går på alla tillställningar. Nej. Jag är helt enkelt för boring. Helt enkelt för att jag redan, medan festen är i full gång, funderar på följande morgon, då lillan vaknar - uppe med tuppen. 
Jag kan inte hålla på och festa till småtimmarna, eller dricka mig full och tänka någon annan sköter lillans behov på morgonen. Eller fixar mat till familjen. Nej, det är allt på mitt konto. Det betyder att följande morgon är som vilken annan morgon som helst. 
Ja. Jag kan inget annat konstatera än att jag är en husmus. Jag trivs mest av allt hemma. Det igen gör mig säkert till en trist en.


Detta är mitt liv nu, som småbarnsförälder. Kanske då barnen blir större, kan jag sluta med mitt evinnerliga stressande och njuta av att ordna till fest och gå på tillställningar? Vem vet? Kanske jag riktigt brakar loss sedan? För det sägs ju att "I de lugnaste vattnen går de största fiskarna". Det återstår att se...

My life, as it is

Passfotoskräck

Ojoj så jag har haft brådis de senaste två dagarna. Har inte ens hunnit vara hemma ordentligt. 
På torsdag kom jag hem som normalt efter jobbet. Hade en timme på mig att fixa mat åt barnen och åt själv i all hast. Sen iväg till träningar. Egna. Så hem, dusch och znark. 
Igår från jobbet iväg och ta passfoton, till pojkens träningar, till mamma och pappa. Hemma kl 21.30, znark. 
Jobbigt. Men som man bäddar får man ligga.


På tal om passfoton. Jag har skjutit upp det varje dag, varje vecka, för jag hatar att bli fotograferad! Men nu börjar det bli brådis för jag skall, om knappt en månad, iväg till Estland.
Okej, man lär inte ska behöva pass där längre, utan det räcker visst med identitetskort, vilket jag inte heller har. Så jag tänkte jag fixar mig ett pass, för jag kan komma att behöva det annars också. Det kan ju hända jag börjar resa riktigt ofta ;). 
Nästa vecka skall jag iväg till Sveige för ett par dagar och i slutet av maj till Estland. WoHooooo!
Denna världsresenär, som har varit endast till Estland, Sverige, Bulgarien och Polen i hela mitt liv. Wau! Och de två sista efter att jag fyllt 30! Så denna tjej har inte sett mycket av världen än! Jag känner mig som en jungfru, visst....


Okej, tillbaka till passfoton igen. Så jag valde att gå int till den affär jag först såg, då jag stack in till centrum. Jag trotsade min jobbkompis varning, jag gick dit ändå!
En ung kille tog emot mig, bad mig sitta på en stol. Han nappade sin Canon och tog några bilder. Jag kände mig ful, tjock, generad och ville helst springa iväg. Som sagt, jag hatar att bli plåtad! Jag lyckas aldrig på bild. Jag har alltid mat i munnen, konstiga miner eller ser allmänt för jävlig ut. Denna gång var heller inget undantag.

I believe it now. So fucking true!

10 minuter senare hade jag mina passfoton i handen. Jag såg på dem. Chocken var absolut större än jag hade förväntat mig. Ser jag ut sådär? Är jag sådär rund i ansiktet? Hur kan jag se ut sådär? Oj Herre du milde skapare! Inte att undra på att jag inte vill bli plåtad!
Jag vände på klacken och stack iväg. I mina tankar grät jag blod. 


Nu kan jag inte komma över det hur jag ser ut. Ser jag faktiskt så hemsk ut som mitt passfoto vill få mig att förstå? Och rund?




Det enda jag kan säga är att man ser det man vill se. Jag har trott jag sett mer hyfsad ut, men ett enda foto och min värld är en kaos! Wake up to rality call, alltså.


Och så var vi då framme vid evighetsproblemet igen: jag måste börja gå ner i vikt! Det här är alltså för jävligt! 


Vad kan man annat säga än att hur kan man få en jättefin bild av ett objekt som inte är den fagraste blomman på ängen? Det är väl omöjligt redan för fotografen? Jag tror visst inte att det duger med lite Photoshop på ett passfoto???

Det är nog väl bara att gömma sig inomhus, tror jag minsann

"Beauty is the first present nature gives to women and the first it takes away."
~Fay Weldon~ 

Vill, vill inte, vill, vill inte...

Och så som jag skröt och beundrade vår 8-åring igår, så idag är det tvärtom med äldre gossen.
Han skall iväg på fotbollsträningar, men det är bara pirr och knarr.
"Jag orkar inte", "Måste jag?", "Då hinner jag inte vara ute senare ikväll!", "Jag var ju på måndag", "Jag vill inte, för det är sandplan!". Han hittar på sväpskäl hela tiden. 

Fotboll, skola, kläder...allt är från röven

Suck ändå! Varje gång samma klagovisa utav honom. Varje gång säger jag att om han inte längre vill spela fotboll, så måste han säga till. 
Jag vill inte tvinga honom göra något han inte vill, men så känns det varje gång han skall på träningar. Tillika börjar jag bli trött på denhär samma visan, varje gång.


Han vill spela fotboll, men han vill inte. Han tycker det är roligt, men sedan igen är det inte roligt. Att vara eller inte vara, det är frågan.
Sedan, då han kommer hem från träningarna, så har det ändå alltid varit skoj. Ta nu sedan reda på vad han på riktigt tycker och tänker. Han är som en vindflöjel. 


Kanske han är lika som jag, och som så många andra: man hittar på alla möjliga svepskäl för att inte behöva träna. Man har liksom blivit biten av latmasken. Jag brukar kalla den "Maximus Latmaskimus".
Men då man äntligen får sitt arsle upp ur soffan och iväg till träningarna, så känns det bra. När man väl kommer hem, så känner man sig nöjd och belåten. Det var värt det! Jajamensan.


"Laziness is nothing more than the habit of resting before you get tired." ~Jules Renard~

Beundransvärda små barn

Duktiga 8-åringar som tränar i detta regnväder och på sandplan. Jag hör dem inte klaga en enda gång. Jag ser på deras träningar med beundran.
Så fulla av iver är killarna att de inte märker att de blir genomvåta eller smutsiga. 
Inga klagomål hörs heller då det skall göras "tusenfoting" på marken. Dvs röra sig framåt som en tusenfoting, vilket igen betyder att de nästan ålar på marken.

Man kan ju inget annat än se på deras träningar med beundran och önska att man kunde vara lika glad och full av iver vid egna träningar. 
Och varifrån får de all energi? 
Själv tycker jag att jag är sååå trött då jag kommer hem från jobbet. Men dessa små killar går på som ett ånglok från morgon till kväll. 
Jag avundas nog dem, lite i varje fall. Duktiga grabbar! Annat kan jag inte säga. 
Skulle visst ha någonting att lära mig av dem? 
Känner mig plötsligt väldigt gammal...

"Children need the freedom and time to play. Play is not a luxury. Play is a necessity."

~ Kay Redfield Jamison ~

Fin sång. Kanske inte har med denna skrivelse att göra, men den har att göras med barn och lek. Det är viktigt det.

Salmiak-begär, ger luftbesvär

Idag har jag smällt i mig "lite" Super Salmiak och det var ännu xylitol så att mina legon skall hållas i skick ;). Namnam, så gott med salmiak. Ibland får jag ett riktigt stort begär efter salmiak! Slurpens.

Kom sedan att läsa på asken: "Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan".

Jahans, så vad skall det betyda? Visst vet jag vad det betyder, men vad är "överdriven konsumtion"? En ask? Flera? 10 pastiller? Vad?
Det kan hända jag får svar om några timmar... kanske minuter? Oh shit and hopefully no shit, säger jag. Skall ju och spela innebandy ikväll!

"Where there is a stink of shit there is a smell of being"
~Antonin Artaud~

Den blomstertid nu kommer... and I can´t wait!

Oj du kära vår - välkomnar jag dig igen!
Årets första "varma" och soliga dag. Knappa + 15 grader ute och nu har jag verkligen sommarfeelis! Tjohejssan!


Det är roligt hur vårt bostadsområde går "i dvala" under vintern. Man ser just ingen här på vintern. Allt är så tyst och folk bara sitter inne dagarna i ända. Förutom snöarbetet, förstås.
Idag, då det är årets första soliga och varma dag, så vaknar alla upp. Det är som en myrstack här. Det är biltvätt och däckbyte. Man hör mopeder och  motorcyklar. Barnen cyklar omkring eller är ute och har det roligt på gården. Ja, alla vill vara ute och njuta dagen till ära.
Sitter som bäst här och lyssnar på barnens glada skratt och tittar på barn som cyklar omkring iklädda t-skjortor, shorts och skärmmössa. 
Sommaren är på kommande och alla tycks vänta med iver. Likaså jag. Jag väntar på härliga dofter av blommor och träd, på värmen och på att inte behöva klä barnen med så förskräckligt mycket kläder. Det underlättar alltid jobbmorgnarna det ;). 


Jag var och rensade i blomrabatterna på förmiddagen. Det ger mig alltid lugn och ro, jag gillar att pynja med blommor och överhuvudtaget det att få sätta "fingrarna i mulden". Det är en slags terapi det också. 
Nu har jag igen miljoner idéer, både för utomhus och inomhus och kan inte vänta med att ta itu med allt! Det spirar och gror inom mig också, så att säga. 


Här inne skulle jag vilja slå på stort: nya tapeter, nya skåp i tamburen och i sovrummet, renovering av övre våningen. Det igen är en större grej, eftersom två rum skall delas så det blir fyra rum där uppe. Ett rum för varje barn. 
Skulle måsta ta mig in hos grannen vår, så skulle jag få en titt på hur övrevåningen kunde bli och se ut. Att få idéer. De har nämligen ett nästan identiskt hus med oss.
Nu krävs det bara action, säger denna "allt-skall-hända-precis-just-nu"- kärringen. 


Tjohejssan. This is life! 

"It's spring fever. That is what the name of it is. And when you've got it, you want - oh, you don't quite know what it is you do want, but it just fairly makes your heart ache, you want it so!" ~Mark Twain~

A som i allt har sin tid

Jag gillar Amy Winehouse och hennes musik för den får mig alltid att tänka på 60-talet. Likaså då jag lyssnar på Adele. De har båda det där lilla extra. Kan inte riktigt sätta mitt finger på vad det är. Men jag gillar dem båda stort.

Adele. Jag skulle vilja ha hennes röst...

Ibland har jag önskat att jag skulle ha varit ung på 60-talet. Jag har tänkt att jag är född helt för sent...
Jag gillar 60-tals mode, frisyrer, musik och för att inte glömma: bilarna! WoW!
Själv skulle jag inte passa i dessa kläder, inte med min figur. 
Jag skulle heller inte vilja sova med papiljotter varje natt, tupera och spraya. För att inte tala om make-up. 


Tillika kan jag ju tänka mig att då skulle jag, i dagens läge, vara lika gammal som mina föräldrar! Oh, my God! Sorry mamma och pappa... Inget illa menat. Men just nu vill jag inte vara...ööh, i er ålder. Liksom än. Men alla blir vi ju äldre med åren.



Men visst kan jag dagdrömma... och vakna upp till dags dato. Ta tag i  fjärrkontrollen och ändra kanal på TV. Titta på tv-program i färg.
Hah, vilken latmask jag är.  Och ack så bekväm av mig. 

Vilket vrålåk!

Bilden till vänster, avot!

Alllt har dock sin tid och sin plats. Och sin mening.
Skall så förbli.








"You have to know the past to understand the present" ~Dr. Carl Sagan~

                                    Back to black...and white ;)

Mamma är glömsk :(

Så ja.
Så var det festat för igår. Måste ha festat så jag har glömt bort dagens viktiga "kom ihåg"! 
Min yngsta gosse frågade mig på morgonen: "Vad har du köpt åt Felix?". Öööh... öööh... Vad då? Vad menar du? Stod framför honom som ett frågetecken...
Ja, gossen skall på kalas idag och denna fest-mamma har glömt hela kalaset. Och paketet. 


Känner mig skyldig, jätteskyldig. Fy skäms! Kan bara säga att då man använder samma huvud året runt, så kan man visst missa något viktigt emellanåt. Hur mycket info och kom ihåg rymms det egentligen i ett litet huvud? Hmm... evighetsfråga?
Och som jag tidigare skrivit, så har jag alltför många järn i elden för tillfället. Almanackan fullbokad med all möjlig "kom ihåg". Man kan ju faktiskt få en liten stressbölja. Inte blöja, utan bölja. Men det kan nog hända man måste använda blöja, om man har sådan hålligång hela tiden så man inte hinner på toa. Eller om man har inkontinens. Ja. Det behövs bara en nysning... Kröhm. Ni vet nog...


Anyway, så måste jag komma ihåg presenten idag. Och så måste jag komma ihåg att föra gossen i tid (rätt tid) på kalas. Till rätt plats. Detta är dagens absolut viktigaste kom ihåg. 


Ha en skön kväll, ni medmänniskor :)


"Man ska akta sig för att ha så många järn i elden att den slocknar. "
Okänt ursprung

Mitt eget lilla revir

Jag har ett sådant där "eget revir". Mitt eget revir är ungefär en handlängd mätt från mig, åt alla håll och kanter. Det har jag alltid haft.

Detta igen betyder att jag gillar inte då någon stiger in på mitt revir. Det får mig att känna mig inträngd i en knut. Jag känner mig fängslad och får inte luft. Detta betyder alltså att jag gillar inte när någon kommer mig för nära. Detta gäller nog både fysiskt och psykiskt. Jag har nog revir vad gäller känslor också.

I högstadiet hade jag än vän som alltid steg in "på mitt revir" då vi stod och pratade - och det gillade jag inte. Hon stod alltid så fast i mig att vi till slut stod näsa mot näsa. Likaså om vi stod bredvid varandra, så stod hon alltid så nära mig att våra armar tog fast i varandra. Det kändes som om hon klängde på mig. Att hon lutade sig mot mig.

Visst var hon blyg och skygg, men det var väl ingen orsak att klänga på mig? Tillika förstår jag att det var därför hon gjorde så. För att hon var blyg... och kanske rädd?

Jag tycker heller inte om då helt främmande människor kommer fram till mig och börjar krama om mig. Eller då man träffar nya människor och det skall kramas och pussas... Nej, jag känner mest ångest. Skulle mest av allt vända på klacken och gå min väg, eller bara skaka hand och säga "Hej".

Ja, kanske man blir så kall och stel då man bor här i Norden? Ingen som vet, ingen som vet....

En HuvudSak

Det finns rakt, vågigt, långt, kort, lockigt, tjockt, tunnt, fjunigt, färgat...
Hår av alla de slag.


Idag var jag på en skolning i Helsingfors. Där satt jag i bakre raden och tittade på allas hår, för någonstans måste man ju titta emellanåt och inte bara på Power Point ;).


Jag är intresserad av hår och hårmode, så det är nog intressant att titta på medmänniskors frisyrer ibland. 
Jag vill inte kritisera någon, alla har sin egen stil och egen frisyr men det jag lade märke till denna gång var två kvinnor med sitt självlockiga hår. Deras hår var torrt och flygigt och det såg mest ut som om de hade ett fågelbo på huvudet. Det såg ganska lustigt ut.

Men, jag har ingen erfarenhet av självlockigt hår, så visst kan det vara svårt att fixa det ordentligt. Och jobbigt. Tidskrävande.


Jag vet också med min bror och hans självlockiga hår - han hatar det! När det blir längre så ser det mera ut som om han hade afro och därför håller han det kortsnaggat.
Som yngre var jag väldigt avundsjuk på honom. Varför skulle just han få lockigt hår och bruna ögon och jag såg mera ut som en råtta med mitt askfärgade hår och blå-gröna ögon? 
Alla beundrade honom och tyckte han var så söt och gó, medan jag smälte in i mängden. Vardagligt grå, alltså.


Men, som så många gånger förut, så kan man igen konstatera att man är ju aldrig nöjd: inte med sitt raka hår och säkert inte heller om man hade självlockigt? 
Har man mörkt hår vill man ha ljust. Har man tjockt vill man ha tunnare... och tvärtom. Listan är lång.


Jag har, på senare tid, tänkt att vi har nog det hår som passar oss bäst. Au naturel. Så är det nog tänkt då i tidernas gryning.
Själv skulle jag inte kunna tänka mig min bror i rakt hår och inte mig själv i lockigt. Jag försökte fuska lite på 90-talet och fixade mig en permanent, men det var nog inte min stil och passade mig inget vidare. Såg mest ut som om jag fått en strömstöt! Och håret blev torrt, så det bara knastrade om det. Inget vidare för mig inte. Jag som gillar glansigt, långt och välskött hår.


Jag har också prövat på blondin och kan ärligt sagt säga "Blondes have more fun" och att ja-a, killar dras nog mera till blondiner. Så är det nog bara. 
Som blondin hade man nog mycket mera "flax" än annars. Men jag var inte blondin länge, vi hade järn i vårt vatten där hemma och efter en tid hade jag gult hår. Så det var nog att färga igen, denna gång till mörkare. 
Jag har också prövat på rött, svart, mörkbrunt, ränder i ljust och ränder i rött. Kommer ihåg att min farbror sade till mig en gång: "Vilken är din naturliga hårfärg? Man vet inte längre, när du hela tiden färgar det..."
Men nu är jag tillbaka till mitt vanliga trista jag. Behöver i varje fall inte fundera på hårfärgning titt som tätt, för att hålla rotfärgen i skick. Så någonting bra är det med "Au naturel".


Så nog är vi väl födda så som "det passar oss bäst". Så vill jag tro.

"The thing about doing anything artificial to your hair is that you have to look after it. So you're always vulnerable to the weather and time."
~Francesca Annis~

Polis, polis...

På väg hem från jobbet kom jag att tänka på följande sak:

Att få panik och känna sig skyldig framför polisen, även om man inte skulle ha gjort någonting illa eller olagligt.

Jag är just precis sådan att redan då jag ser en polis, börjar kallsvetten rinna. 

På några nanosekunder hinner jag gå igenom allt: har jag körkortet med? Är bilen besiktad, och om den är - gick den igenom eller finns det möjligen någonting The Police kan anmärka om? Och ifall det är något de vill anmärka, tar de bort plåtarna genast? Hur skall jag slippa hem i så fall? Hur får jag hem barnen? Har jag säkerhetsbältet på? Inte pratar jag väl i mobilen? Sitter barnen i bilstol? En snabb titt bakåt, för att försäkra mig om saken...

Fungerar körljusen? Är de rätt ställda? Är jag nykter? Jag drack ju faktiskt en cider för en månad sedan... 

             "Jag har inget emot polisen. Jag är bara rädd för dem" 

                                    ~Alfred Hitchcock~

På riktigt, detta är jag. MegaPanic.

Jag svettas redan om jag i misstag glömt plånboken hemma, för där ligger körkortet ifall polisen stannar mig. Lite panik får jag också om jag glömt mobilen hemma. Inte för att jag är rädd för att någon skall ringa mig och jag inte kan svara, utan ifall jag blir på vägen eller det händer något - hur skall jag få tag på någon och vem kan hjälpa mig?!

Ibland får jag nog ta ner mig på jorden igen och konstatera att förr har man klarat sig utan mobil, så varför inte nu? 

Då jag fick körkort fanns det inga mobiler, eller visst fanns de men de var ena tegelstenar att bära på och de var jättedyra - fanns inte många som hade råd med dem. 

Nej, om det var något extra eller om det hände något så var det bara att gå till närmaste telefonkiosk och slänga in en slant och ringa eller gå in till närmaste hus och be om att få ringa efter hjälp. Och då kunde man ju allas telefonnummer utantill! Nuförtiden behöver man inte ens komma ihåg allas nummer, för de finns ju sparade i mobilen. Ack och ve då mobilen flippar och nummer försvinner! Då blir det panik!

Det är nog redan ett framsteg att komma ihåg sitt eget nummer, för det är ju inte många gånger man behöver ringa sig själv ;).

Så är det, tiderna förändras... But I am still the same.

Tröttsamt värre

Idag satt jag på ett möte, en palaver, en föreläsning, en tillställning eller vad man nu sedan skall kalla det. Det tog en timme, men det kändes nog som en hel dag.
Han som höll denna predikan, pratade så att jag nästan somnade. Hade väldigt svårt att hålla ögonen öppna och koncentrera mig på vad han berättade. 
Ibland hamnade jag titta ut genom fönstret, söka en fast punkt på väggen att stirra på, ändra på min sitt-ställning, titta på andra medlidande - ja jag försökte bara genomleva detta utan att somna. 
Och jag var inte den enda. Jag såg mig omkring och en som annan kämpade emot John Blund. Det var tungt.


Månne man kan beställa hem typen, som höll föreläsningen, för att läsa nattsagor för barnen? Några minuter och that´s it. Znark.

En del människor har bara sådan röst att man lätt somnar. I varje fall om man haft en dålig natt bakom sig, sovit dåligt eller för lite, då är det nog rätt så lätt att slumra till. Likaså om ämnet är jättetrist.


En del människor har igen förmågan att berätta saker och ting så att det intresserar andra, de får människorna att riktigt på riktigt lyssna till vad de har att säga. Okej, visst är det ju också frågan om en sådan sak att om man är intresserad av någonting så visst lyssnar man och kanske även tar del i diskussionen.
Men till sist och slut, så nog har det också mycket att göras med hur den som håller föreläsningen kan ta sin publik. En del har förmågan, andra inte. Kanske det även är något man kan lära sig? Övning ger färdighet, sägs det ju.


"Courage is what it takes to stand up and speak; courage is also what it takes to sit down and listen."~Winston Churchill~

Diibadaabaduu, inget extra att skriva om nu

Dagen lider mot sitt slut. Har tillbringat denna dag vid fotbollsplan, tittandes på yngsta sonens fotbollsturnering. Tre spel, tre vinster och så vann han en fotboll till på köpet. Inte så illa, inte så illa må jag säga.

Fotbollsäsongen börjar, på allvar

Ja, man ser nog att jag har stått ut hela dagen. Vad jag menar är att jag är rödbrusig och det hettar om kinderna. Vårens första solbad! Nice face, man ser nog rött jo.


Äldre sonen har match som bäst, men tyvärr kan jag inte närvara då tösen plötsligt fick bajsbrådis och nu vill hon då inte och se på matchen längre. Kanske hon har fått nog av fotboll för idag. 6 h tycks väl räcka för en 2,5-åring.
Jag hoppas dock att min son inte tar illa upp och tänker att jag bara ville kolla brorsans matcher och inte hans, för så är det inte. Men med tösen, så är det nog inte att planera så mycket. Det är bara att ta stunden som den kommer... Men nästa gång, lilleman, nästa gång. 

Gonna hit the town!

I morgon jobb igen. Ny vecka, ny stress och nya äventyr. I väntan på fredag, då vi qvinns "will hit the town". Watch out, ya suckers!


Härligt att få tillbringa en fredagskväll med god mat och gott sällskap. Jag kan garantera att vi kommer att ha det så roligt; vi pratar mycket om allt och ingenting och det kommer inte att fattas glädje och skratt! Ja ni, det hörs där vi rörs! 
Kanske vi tar oss en liten finessfylla, vem vet - det återstår att se... 


Ha en skön fortsättning på kvällen, det skall jag också ha. Hoppas jag hittar på något vettigt att skriva om i morgon, idag tycks det bara bli diipadaapaduu. Who cares? Även de bästa skribenter kan visst lida av "tomt huvud" emellanåt?


"A bore is a man who has nothing to say and says it anyway"

Smått skadeglad

Jag läste ett inlägg på nätet på morgonen. Där bongade jag en gammal bekant till mig. Det första jag lade märke till var att hon såg ut som om hon skulle ha varit minst 10 år äldre än hon på riktigt är. Första känslan var "WoHoo, hon har också blivit äldre hon, åren har inte behandlat henne med varm hand heller..."


Den tjej... okej, kvinna jag pratar om var en riktig killmagnet i högstadiet. Hon var pop och hörde till det "coola gänget". En av de tjejer som alla killar var intresserade av och ville ha. Hennes föräldrar var så stolta, då de hade en vacker tjej som hon och de skröt med att hon skulle visst ha klarat sig som modell, men hennes längd räckte inte riktigt till. Och jo, visst var hon vacker. Det var hon. Jag säger inte emot där inte.
Själv hörde jag till "det osynliga gänget", dvs vi tjejer som ingen lade märke till. Vi fick gå fritt hela högstadiet. Nog var det ju ledsamt, men jag klarade mig i liv genom känslornas djungel.


"Everything has beauty, but not everyone sees it."  ~Confucius~

I högstadiet var det ju en stor grej det där med pojk- och flickvänner och visst var man ju en aning avundsjuk på de där snygga och coola tjejerna. Killarna rent av dreglade efter dem och tävlade om vem som skulle få vem. Ena veckan var de tillsammans med en, nästa vecka med en annan. Rent av löjligt, så här efteråt tänkt. Inte undras på att jag inte sällskapade med någon i hela högstadiet. Hittade min kille helt från annat håll ;).


Har sett flera av dessa snygga och supercoola tjejer så här efter 20 år och nog måste jag säga att de som var snygga och poppis i högstadiet så har nog åren inte varit lika vänliga med. På riktigt. Det finns inte många av dem som är så supersnygga mer i denna dag. Välkommen till oss vanliga dödliga, säger jag. Inte undras på att dessa tjejer lägger ut sina bilder på facebook i svart-vitt eller efter lite photoshopande. I facebook får man ju vara den man vill vara och precis som man vill att alla andra skall se en.
Okej. Är själv inte så mycket bättre, har också svart-vit bild i ansiktsboken. Men jag kan ärligt sagt säga att jag är lika som förut. Osynlig. Men äldre.


Likaså kan jag säga att de som inte var så supersnygga i högstadiet, de är snyggare nu på "äldre dagar". Hurraaa för dem, I like. 
Ja-a. Sådant är livet. Skönhet varar alltså inte längst. 

Själv har jag ju inget problem: ingen märkte mig då och ingen märker mig nu. Lika långt som brett där, ja. Så visst får jag vara en aning skadeglad, visst? I varje fall då dessa snyggisar såg ned på oss andra och tillika badade de i beundran.


Och på riktigt: inre skönhet är det som räknas, resten förfaller nog vid något skede... 


"Beauty isn't worth thinking about; what's important is your mind.  You don't want a fifty-dollar haircut on a fifty-cent head."  ~Garrison Keillor~

In the end, this is the truth

I kärt minne bevarad

Så är det över. Morfars begravning.
Det regnade nästan hela dagen igår, hela natten och på morgonen, men då vi stegade iväg till kapellet slutade det. Som på beställning. Okej, mamma sade hon hade beställt uppehåll, så det måste ha varit någon där uppe som hört hennes bön. Tack!


När dörrarna till kapellet stängdes och seremonin började, kvittrade fåglarna utanför den vackraste serenad. Tom. prästen frågade efteråt om vi hade lagt märke till det? Visst hade vi det.


Hela seremonin försökte jag tänka på annat, blicka annanstans än på kistan. Jag klarade mig ganska bra, må jag säga. Jag, lipsillen.
Det som berörde mig mest var att se karafolket lyfta kistan och bära den ut. Tillika hörde jag morfars syster brista i gråt. Då hamnade jag nog svälja några extra gånger och fundera på maskaran ;). Morfars sista färd. Time to say goodbye, time to let go.
I kärt minne bevarad. För alltid. Amen.

Mera än tusen ord

"We do not remember days, we remember moments. The richness of life lies in memories we have forgotten" ~ Cesare Pavese ~

Stint ti fata

Har du någongång stött på människor som gett dig en "osäker" bild utåt? Du frågar dem något viktigt och väntar dig få svar på tal. De svarar dig... men ändå går du iväg lika "dum som förut" . 
Vid dessa fall känner jag mig jättetöntig. Jag frågar, men det svar jag får nöjer mig inte. Jag är misstänksam. 
Typen jag frågat övertygar mig inte med sitt svar. Och jag hatar att bli lämnad "vind för våg". 
Så iväg till följande för att försäkra dig om att saken är just som typen innan sagt? Igen får du ett annorlunda svar. Vilket är svaret som gäller? Pendla mellan två olika svar och att hitta rätta svaret... Jäveln också. Gillar inte.


Så finns de de som du frågar något av och de förklarar allting så väldigt bra att du litar på allt de säger. De utstrålar en självsäker bild av sig själv.
Man blir nöjd med svaret. Du ser upp till typen som kan och vet allt, han/hon är rentav en guru. Tjohoo.
Tillika kan man ju ta sig en funderare: har denna typ endast bra talförmåga och kan sälja sin mormor med sina ord, eller vet denna typ på riktigt vad han/hon förklarar? Nog finns de ju dem som förklarar vitt och brett om någonting, som de egentligen inte har ett hum om. Och de låter självsäkra. Och vi är sålda.


Hmm... hamnar man igen konstatera att aldrig är man nöjd? Eller så är man bara dum i huvudet som inte fattar med en gång. Annoying.

"If you can't convince them, confuse them."
~Harry S. Truman~

Bra, bättre, bäst...

Våran yngsta gosse hade matematikprov igår. Det kom sådär hux flux och vi var verkligen inte redo. Det hade varit påsklov, så klassen utdelades "veckobrevet" först på tisdag och jag läste veckobrevet först på kvällen då vi åt kvällsmål. Veckobrevet är alltså en sorts info för både föräldrar och barn om vad som kommer att hända under veckan i skolan.
De skulle ha matematikprov följande dag... Jämmer och elände! 
Gossen blev nästan i panik, för han är sådan som vill vara bäst i allt han gör. Jag kunde se hans stora, tårfyllda ögon.
Snabbt kikade vi igenom uppgifterna och repeterade, men det blev inte mycket gjort eftersom klockan var så mycket och läggdags kom emot.
Så jag sade till honom att göra sitt bästa och att inte förhasta sig med att lämna in pappret. Att kolla allting extra noga.




Idag kom han hem med sitt prov: 29 poäng av 30. Inte så illa! Men... tillika såg jag att det räckte inte för lilleman. Det harmade honom enormt att inte få fulla poäng. Att inte vara bäst i klassen.
Det enda jag kunde göra var att säga att det var jättestrongt gjort och jag är åtminstone jättenöjd.

Detta allt får mig att tänka på min X då i tiderna. Han var så duktig i skolan och hans föräldrar jublade och skröt med honom. Allting gick som en dans för honom.
Hans yngre bror hamnade plugga ordentligt och han försökte sitt bästa, men  han nådde aldrig upp till storebrors resultat. 
Det var ledsamt att se hur föräldrarna jublade då fixikus dansade genom allt i skolan, medan den andra jobbade på som en dåre, försökte vara lika bra som storebror. Och aldrig ett tack. Aldrig.
Så kom den dag då han bröt ihop och ropade till föräldrarna att han kommer aldrig att vara lika bra som storebror och att de lägger bara värde på brorsan!
... Jag tror nog föräldrarna älskade dem båda, men de glömde kanske visa det till den som behövde det mest...


Efter denna episod tänkte jag att jag skall aldrig behandla mina barn på detta sätt. Skryta med den ena och glömma den andra... eller tredje.... Och detta har jag försökt hålla fast vid. 
Det som betyder mest för mig är att mina barn gör sitt bästa, det är allt jag begär. Mera kan de inte göra och mera kan jag inte kräva.
Jag försöker också skryta med dem alla och förklara för dem hur duktiga de är. För alla är de duktiga, på sitt eget sätt.
Jag har också sagt till dem att alla kan inte vara bra på allting: den ena är bra på matematik, den andra på slöjd. Den ena är bra på modersmål, den andra på musik. Så är det bara. Världen skulle vara ganska trist om alla vore lika. Om alla var bra på just en sak och allting annat skulle bli ogjort. Vem skulle göra det då?


Jag vill verkligen inte att mina barn skall känna sig mindre värda än någon annan i familjen. Vi är alla på samma linje. Alla lika mycket värda. Och jag älskar alla mina barn, lika mycket - nu och alltid.

"Whatever they grow up to be, they are still our children and the one most important of all the things we can give to them is unconditional love.
Not a love that depends on anything at all except that they are our children."
~Rosaleen Dickson~

Rumpbongare

Nu är det definitivt vår. Vet ni hur jag vet det? Jo, för jag har idag bongat årets första sexiga rumpa. Förstås pratar jag nu om en mans-rumpa, inte en kvinnas.
Det hela började med att jag lade märke till typens snygga collegeblus. Den var blå-vit och på ryggen stod det Finland ovanför ett Lejon "vapen". Verkligen en snygg blus. I mina tankar sade jag till honom: "Vet du att du har en skitsnygg blus?" Men förstås, det var bara i mina tankar. Skygg som jag är så höll jag käften.
Av någon underlig anledning vandrade min blick ner till hans rumpa. Han hade tighta jeans och rumpan fyllde upp dem så bra så jag kunde ju inte undvika att kika på den lite extra. Wow! Den var ganska så perfectomundo.

J-a, JA! Jawohl!

Sen sade jag till mig själv att han måste säkert ha varit gay, för han hade en kropp som Adonis. 
Varför jag knippade ihop det med att vara gay, det vet jag inte. Kanske det var för att det var mera "Se men inte röra" - style i hela situationen?

Ja. Så nu vet ni att jag gillar rumpor. Mansrumpor. De skall vara just sådana där atletiska, runda rumpor som passar in i byxan som pricken på i. Det skall finnas något att ta tag i, inte något man hamnar gräva efter för att hitta.

Nej

Jag gillar inte beniga rumpor, sådana där små och ynkliga. Inga hängrumpor heller.
Lägg nu jeans på någon sådan rumpa, så blir det mycket tomrum i brallan och då blir det just sådana där lösa byxor där man endast kan försöka gissa sig till var rumpan egentligen ligger. Förrän det är gjort har mitt intesse försvunnit helt.

Nej, nej, nej....

Och frågar ni mig någongång vad det var jag lade märke till i min karl först, så kan jag ärligt sagt säga: rumpan!
Inte "munnen, leendet, ögonen eller blaa..blaa...blaa", utan helt enkelt rumpan. Japp. Jag gillar den. Ännu också. Och det vet min gubbstrutt. Rumpan rules.



"All those curves! And me with no brakes!"

Hårfight

Igår klippte jag håret på mina gossar. Båda ville ha "skalligt", dvs kortsnaggat hår. Jag var helt förfärad och försökte få dem att tänka om.
Men hur de nu sedan pirrade och pirrade, så gick jag med på att klippa deras hår kort - jättekort. Snaggat.
Måste nog erkänna, så här efteråt, att det sved nog en aning att se massan med hår på golvet då jobbet var över... Så mycket hår lämnade de efter sig att någon baldis skulle nog ha haft användning av det. 
Inte kunde man heller använda dammsugaren för att suga upp håret, för det skulle nog ha blivit propp i röret - på riktigt! Vilken hårmängd, alltså!

Becks i snaggat = snyggt

Nu ser då mina killar ut som två små nazister! Inget vidare kul att tänka så, men så är det. 
Äldre gossen har också några gluggar i munnen, efter att ha tappat några tänder. Nu håller han på att knika loss ett par tänder till. Så efter det ser han ju ut som en värre fånge. Hår- och tandlös!
Men om vi nu ser någonting positivt i hela denna hårfars så är det ju det att håret är lättskött och det växer ju snabbt. Så jag får väl ta och försöka tänka positivt?


Sedan har vi ju våran tös, som blev så arg och ledsen när jag inte gick med på att klippa hennes hår att hon fick ett vansinneutbrott. Hon ville ju också ha likadant hår som bröderna hennes!

Vacker ändå, Natalie Portman

Men den fighten vann jag, för jag vill inte ha en 2,5-årig "Sinead O´Connor" här hemma. 
Nej, min tös skall ha långt hår, i varje fall så länge jag får bestämma... och med den här farten kan mitt övergrepp nog snabbt ta slut för hon är så jätte envis och har så stark egen vilja. Vi tar nog ihop ofta, jag och hon, för hon testar hela tiden hur långt hon kan gå. När ger mamma efter? Det är nog en liten Titanernas kampf här hos oss, varje dag!


Men kort och koncist: OM ni ser tre barn som dallar omkring på stan i snaggat hår och varav en är tjej och två är killar, så kan det nog bra vara mina kids. Och då vet ni - då har denna mamma förlorat sin kamp mot hårfighten! Forever.


"How can I control my life when I can't control my hair? " ~Author Unknown~