Det igen får mig att tänka på min 10-åriga son som hade följande läxa: han skulle intervjua en av föräldrarna om dens jobb, göra en story om det och presentera det inför klassen. Nå, han valde intervjua mig...
Första frågan: tycker du om ditt jobb?
Hmmm....vad skall man svara? Jag funderar en stund och säger att visst gör jag det. För på riktigt tycker jag nog om mitt jobb, för det mesta. Men nog är det ju så också, att man ibland stiger upp med fel fot. Eller så har de människor du har att göras med, stigit upp med fel fot.
Andra frågan: vad tycker du inte om i ditt jobb?
Och igen...funderarmössan på... Ja, jag tycker inte om sura och bittra människor som låter sin ilska flöda ut över mig.
Tredje frågan: är det ditt drömjobb?
What the hell, tänker jag. VAD skall jag svara??
För barnen är ju livet svart och vitt. Säger jag nej, så undrar han nog att varför jobbar jag då med det jag jobbar med, varför byter jag inte jobb?
Säger jag ja, så går han omkring och säger att "Mamma jobbar med sitt drömjobb". Så jag väljer att förklara mig hit och dit.
Sanningen är ju att jag, då jag avslutade mina studier i handelsläroverket, inte fick jobb. Det var lågkonjunktur och arbetslöshetsprocenten väldigt hög och merkonomer fanns det av som myror i en myrstack.
Via en bekant fick jag sedan nys om ett jobb, till vilket jag sedan sökte och vilket jag fick. Jag var ultrameganöjd, trots att jobbet verkligen inte motsvarade min utbildning. Skit i det, men jag skulle få börja förtjäna pengar! Pengar som jag kunde använda just precis som jag ville! Jag kunde bli självständig!
Ganska så snabbt hade jag fast anställning och slantarna rullade in på kontot varje månad. Inte hade jag längre lust att söka nytt jobb och tillika trivdes jag med mina arbetskamrater plus att jag behövde inte läsa till någon tent på kvällarna. Jag hade kvällarna lediga, vilken lyx! Jag njöt.
Sedan blev det dags att skaffa bostad och då behövdes pengarna till hyra/lån, räkningar, mat.... just name it.
Så kom prinsen med in i bilden. Hux flux så hade vi ett barn, sedan flera....Och en jävla stress om pengar.
Pengar till att få mat på bordet, räkningar betalda, lånet betalt etc etc.
Det väller in räkningar från postluckan, just i tid till lönedags... och då är det verkligen inte tid att börja studera eller ens byta jobb till något annat...som kanske skulle råka vara deltidsjobb (med hopp om att förvandlas till heltidsjobb om något år) eller ett jobb med dåliga arbetstider med tanke på barn och familj.
Nog är det bara så att snabbt trillar man in i ekorrhjulet. Man lever för att gå på jobb och på det sättet förtjäna pengar som direkt går till att leva. Ännu till att leva från hand till mun. I vår familj i varje fall. Det som kommer, det går.
| Vad vill jag bli när jag blir stor? |
Mitt drömjobb då?
Då jag slutade högstadiet var mitt drömjobb kosmetolog eller frisörska.
Till frisörslinjen slapp jag inte, eftersom det inte fanns någon sådan linje det året jag avslutade högstadiet.
Från kosmetologskolan kom det aldrig svar.
Eftersom jag visste att jag inte ville studera vidare samma trista ämnen (läs: fortsätta till gymnasiet), så valde jag handelsläroverket.
Jag gick där i tre år tills jag blev marknadsföringsmerkonom.
Ett yrke jag inte på riktigt var så intresserad av, men nu stod jag då där med slutbetyget i hand och funderade att: vad händer nu?
Jag kan helt bra förstå att de som slutar högstadiet står framför ett av livets stora frågor: vad vill jag bli när jag blir stor? Majoriteten vet inte vad de vill och vad de ens är intresserade av. Det orsakar nog en aning huvudbry.
Vid 15-16 års ålder borde man veta precis vad man vill göra och vad man vill bli när man blir stor. Hur många vet det?
Så livet är faktiskt inte svart-vitt. Det går inte alltid som vi planerat. Då får vi ty oss till det näst-bästa. Eller det gjorde jag i varje fall. Det är ju sedan helt fast i varje människa hur ambitiös man är och hur stort intresse det finns osv. Förstås måste man också veta vad man vill göra. Och jo, pengar skall det också finnas.
Jag närmar mig mina 40, men jag måste medge att jag vet ännu heller inte vad jag vill bli när "jag blir stor".
Och att nu studera till nytt yrke - nej, det går inte. Vi behöver alla fyrkendalers vi får och jag kan inte ens tänka mig att sitta och läsa till en tent då fyra barn rusar omkring i huset, strider och för ljud - det är hålligång hela tiden....
... Så man tager vad man haver, sa nunnan och gjorde armhävningar i gurklandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar