Brevet till morfar

Det ser ut att bli flere inlägg idag, men denna bara måste jag skriva om.
Min kära morfar.


Min kära morfar fyllde respektabla 90 år på hösten. 
Han var i sina fulla sinnens bruk ända till för ett år sedan. Så vital och i gott skick. Han klarade sig ensam, hemma. I eget hem, där han trivdes.
Han var en förebild för många i samma ålder, också för mig som ju är själva barnarumpan jämfört med honom. 


I december firade han julen med oss. Då kände han inte igen oss barnbarn längre, utan undrade vem vi var. Han pratade om människor vi inte visste någonting om, likaså om människor som inte längre fanns bland oss. Han levde, helt tydligt, i ett tidigare skede i sitt liv. Då han var ung.


Det är sorgligt att se hur livet "flyr" ur en människa. Förr i så gott skick och plötsligt rasar allt ihop. Nu ligger han på en avdelning för personer som lider av demens.
Varje besök där är tungt och färden hem gör man med tungt hjärta.
Det är ledsamt att han inte känner igen oss längre. Att han lever i förgången tid, tiden som för honom kanske var den viktigaste och mest betydelsefulla? Tillika är jag glad att han kan göra så. 

Det är ledsamt att höra hur han ropar han vill komma hem med oss, då vi besöker honom. Att höra honom ropa efter oss då vi stänger dörren till hans rum. Hjärtskärande...


Ett samtal från den avdelning där morfar nu ligger. 
Han har varit rätt otålig idag....och på dåligt humör. 
De sade att om vi bara kan, så skall vi komma och hälsa på honom idag. Mellan raderna kan man läsa att det ser väldigt dåligt ut för honom för tillfället.
Jag är i valet och kvalet. Förstås vill jag gärna se honom, men tillika vill jag hålla kvar den bild jag har av honom - som vital och full av liv. Som den skämtande och roliga morfar han en gång var. Det är så jag vill se honom.. 
Nu ligger han där, helt omedveten om vad som försiggår i världen och han är bara skymten av sig själv. Förr så stark, nu så liten och ynklig.

Det finns inga ord som kan beskriva allt jag vill få sagt, men jag skall ändå försöka göra det här nedan. 
I mitt brev till min morfar. Ifall vi inte längre ses...










"Kära morfar.
Förlåt mig för att jag inte hälsat på dig på ett tag. Det är jättetungt för mig, att se dig i det skick du är för tillfället. Att se dig så ynklig och ensam. Så vilse, så borta.
Jag kommer att komma ihåg dig som den livsstarka och humoristiska person du var. Alltid glad, alltid någonting roligt att säga. Du fick oss alla att skratta.
För dig var familjen viktigast och du älskade alla små stunder tillsammans. Det behövdes aldrig ord, utan närhet. Det att vi samlades under samma tak, firade födelsedagar och högtider tillsammans, hela familjen. Det var det bästa.... och viktigaste.
Jag tror att du aldrig skulle ha velat ha ett sådant här slut på ditt liv, det är helt tvärtemot den människa du varit. Tyvärr får vi inte välja vårt slut själv...
Att ligga där, ensam, bunden i din säng. Att varje dag fundera var du är och varför. Att inte känna igen de nära och de kära. Att vara helt beroende av andra. Det måtte vara tungt även för dig.
Jag förstår att din väg har nått sitt slut. Krafterna sinat. Din livsglädje tynat ut.
Snälla du, du behöver inte kämpa längre. Ta steget till de kära som väntar på dig, om du känner så. De kommer att bli glada över att få återse dig, de tar hand om dig. Den enas glädje är den andras sorg. Och visst, vi kommer att sörja dig. Varje dag. Men du kommer att leva i våra minnen. För alltid.
Med tårar som trillar ner på min kind vill jag bara säga dig: Jag älskar dig, nu och alltid. Kommer aldrig att glömma dig... inte heller de bullar du bakade ;). De var perfekta. Liksom du.


Ps Hälsa mormor och min morbror. Jag saknar dem så.
Se efter oss däruppe. Var vår änglavakt.
Vi ses igen en gång... "