Midsommar och dagdrömmarjag

Njutit av en vacker, varm och skön Midsommar. Kan inte klaga på vädret... och egentligen inte på någonting annat heller. Midsommaren var perfectomento.

När man blir äldre är det inte längre brännvinet som gäller, eller tältande... eller att fira i dagarna många. Nej, nu är det tid med familjen som gäller, fira med de nära och kära. Att äta och njuta av varandras sällskap. Visst kan man ta sig en stänkare eller två, men de år då festandet var allt i allo - de är ett minne blott. Skönt. Allt har sin tid och sin plats, brukar jag säga.

Det jag kanske saknar är en sommarstuga vid sjön. Barnen skulle få simma så mycket de bara orkar, hunden likaså. Man kunde åka motorbåt och lära barnen något om sjölivet, vett och etikett... så långt slantarna räcker till. Skulle inte bli många åk med de bränslepris vi har i dagens läge, men en sväng nu och då. 

På hösten kunde man sitta inne, titta ut över sjön då det regnar. Tända några ljus och njuta av att bara vara. Spela lite kort och prata dittandattan med barnen, kvalitetstid med barnen, så att säga. Långt ifrån Playstation, tv och datorer. Oj vad härligt det kunde vara. Jag tror jag tar mig en liten dagdröm, för jag tror det är det enda jag har tillgång till... om inte någon vinner på lotto och skänker några hundra tusen till mig? 

"The best reason for having dreams is that in dreams no reasons are necessary" ~Ashleigh Brilliant~

Våren är här!

Det har varit ett härligt veckoslut. Det jag menar är att det har varit så våraktigt: soligt och varmt. Nja, varmt som i vår-varmt, about 10 plusgrader.
Snön har nästan helt försvunnit. De första vårblommorna tittar fram. Nu är våren här! Finally, I say.

Bara jag blir helt frisk från min sjujävla flunssa, som pågått redan i en månad, skall jag börja greja både inomhus och utomhus. Det pittrar i mina fingrar och huvudet är fullt av nya idéer.
Våren är här. AND I AM ALIVE!

Ny hundägare

Kanske jag tidigare skrivit om att vi skall ta hund? Kommer inte riktigt längre ihåg vad allt jag skrivit om. Minnet mitt är bra, men det är så kort.

Anyway, igår sökte vi hem våran nya familjemedlem. Det var lite smått gnyande på väg hem. Han åt eller drack inte på kvällen, sov nästan hela tiden. Helt förståeligt då han hamnade på en helt ny plats, utan sina syskon eller annat bekant.
Han väckte mig halv fem på morgonen. Eller nja, jag var ju redan vaken efter min host- och snytanattack. Han vågade inte gå ut ur sovrummet så jag gick med honom till vardagsrummet där han släppte sin kisi på ett par tidningar jag lagt ut för honom.
Och så var han pigg som en mört! Han ville leka, så vi lekte i en timmes tid  och så var det dags för honom att kojsa igen.
Kvar satt jag, pigg klockan sex på morgonen och tänkte att det är en timme kvar tills mataffären öppnas. Onödigt att gå och lägga sig nu mera.

Tillika funderade jag: vad fan har jag gett mig in på? Jag som trodde jag hamnade vaka nätterna en sista gång med våran lilltjej. Menar babytiden.
Nu börjar vi igen. Och jag är trött. Jättetrött. Lite av tröttheten skyller jag nog på min eländiga flunssa som håller på för tredje veckan. Den suger musten ur mig och jag är förbannad på alla jäkla virus. Och då jag är trött ser jag allting så negativt. Ser bara negativa saker hela tiden.
Dessutom har jag fått byta tidningspapper en hel massa gånger idag. Vovvis fick lite diarré av något han åt. Jag kan inte tro det var maten, för den fick vi hem av uppfödaren. Men... kanske han har fått tag på något annat. Livet i en barnfamilj betyder smulor under köksbordet... och lite överallt.

Men jag måste orka. Nog lär det skall bli bättre än. Både flunssan och vakandet. Jag vågar hoppas på det.
Jag vågar hoppas det är så som alla hundägare säger: "Det ger så mycket mera än det tar". Återstår att se, sa den blinde.

Porrtidnings-issues

Denna dag tycks vara full av skriverier om tidningar, åtminstone för min del.
Kom att tänka på en händelse för ett par dagar sedan:
Jag och min man satt bänkade framför tv:n, medan barnen satt och åt mellanmål vid matbordet. 
Så ropar våran 9-åring: "Pappa, var har du dina porrtidningar?"
Jag och min man såg förundrade på varandra: vad var det han pratade om riktigt? Tillika försökte vi hålla oss för skratt.
"Varifrån har du fått för dig att pappa har sådana?" frågade jag. 
"Inte vet jag", löd svaret.
"Vem har pratat om sådana?" fortsatte jag och gossen svarade att det var hans kompis som hade lekt att han ringt och försökt sälja porrtidningar på rea.
Till sist och slut frågade jag våran gosse om han visste vad en porrtidning är för något?
"Nej", svarade han rakt på sak. "Vad är det då?" fortsatte han förundrat.
Jag höll käften fast, för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, hur jag skulle förklara saken. Min man svarade sedan: "Det är vuxnas tidningar - och se till att du inte går omkring och pratar om porrtidningar!"
"Nej, nej"..... löd svaret.

Från barnamun: "Gamla tanter tycker om att se nakna män, de vill bara inte erkänna det när han frågar" ~Tone 7 år~

Prassel, prassel i timtal

"Oj, mamma! Jag vill ha den där... och den där.... och den där. Här är så mycket jag vill ha! Ooooj, en fin klänning! Vänta!"
Så prasslar hon på, våran treåring. 
"Titta, här - jag vill ha dehär skorna!", säger hon och pekar på ett par ljusröda tennisskor.
"Vänta!" Prassel, prassel hör jag när hon bläddrar vidare i tidningen.
Så söker hon fram ett par högklackade skor från kvinnoavdelningen i tidningen och utbrister: "Sådana HÄR vill jag ha!". Jag försöker förklara att hon är för liten än.
"Uuuj, sådana där vill jag inte ha - jag är för liten", säger hon då hon tittar på bh och underbyxor.
Det är alltså lätt att underhålla våran lilltjej. Det enda man behöver är H&M:s nyaste katalog!
Äpplet faller dessvärre inte långt från träet.

"Kvinnorna gillar modet, för de vet att förpackningen då och då måste bytas för att innehållet fortfarande ska vara intressant" ~Noël Coward~

Vad skall jag dofta då?

Småningom, småningom börjar jag vakna till liv. Eller nja, bara de dagar solen skiner. Då känner jag mig vid liv. Annars är jag bara trött. Hela tiden.

Tänkte pigga upp mitt liv med att köpa mig en ny doft, en parfym. Stod och snusade och snusade på olika dofter och visste inte riktigt vad jag skulle välja. 
Jag hade redan bestämmt mig för en doft, och den låg redan och väntade i köpvagnen, då jag började fundera lite noggrannare: "Är detta verkligen jag? Hur vill jag dofta? Vilken bild vill jag att människor skall få av mig?" 


Jag snusade lite till på den doft jag redan valt. Där var någonting jag inte gillade, för det fick mig att tänka på gammal tant. Jag vill inte dofta gammal tant! Unket.
Lade således parfymen tillbaka i hyllan... luktar istället mitt "gamla jag", tills jag en gång finner det jag söker efter. 
Vad vill jag dofta? Det är frågan.


Doften säger egentligen ganska mycket. En del dofter förknippar jag ganska lätt med äldre människor och en del dofter igen hör till den yngre generationen. En del dofter för mig tillbaka till något visst skede i mitt liv; till en viss plats, en viss händelse, en viss sinnesstämmning...
Min morfar använde ofta "Old Spice"... ja namnet säger ju redan ganska mycket;).
Min far använder "Mennen", och då doftar det igen Pappa.
Själv använde jag "Musk by Alyssa Ashley"  i högstadiet, så den doften förknippar jag med högstadiet - tonåren. "Legendary Harley Davidson" förknippar jag med min ungdom (20 någonting), då en som annan kille hade den doften. Och det doftade ju gott, men den tiden är förbi.

Själv gillar jag dofter och dofter säger egentligen mera än ord. 
Men ibland kan en doft bedra: du känner en god doft av en man och vänder dig om för att se vem som doftar så gott. Till din besvikelse är det inte en sexig hunk, utan istället en... nja, en besvikelse.

"Parfym används av kvinnan, eftersom näsan är lättare att förföra än ögat" ~Jeanne Moreau~

Aaah, skulle gärna snusa på han!

"Hello Darling"

Rustade mig iväg till jobb, medan resten av familjen låg och sov. Skulle fixa mig en macka, då jag märkte en vit lapp på bordet.
"Hello Darling", började det med. Det som stod skrivet efter det hade egentligen ingen betydelse, "Hello Darling" var det viktigaste.

Vi är typiska finnar, jag och min man. "Emme puhu, emmekä pussaa". Det betyder att vi pratar inte om våra känslor och visar dem inte heller. Alltså är vi typiska finnar. Stela... kanske kalla, skulle någon kunna säga.
Så kanske ni förstår att "Hello Darling" var två små, men viktiga ord och de kronade min dag! 
Ibland är det härligt med lite romantik, trots att det hela till slut gick ut på att komma ihåg att lägga motorvärmesladden fast i bilen...

Ha en skön kväll!

                   "Klok präst, kort predikan" ~Japanskt ordspråk~

Jag spekulerar...

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera på varför allting är som det är, varför är jag jag, varför är du du osv. Varför har vi fått just det liv vi lever? Jag analyserar och funderar, och försöker få någon klarhet i allt. Men jag kommer aldrig på något bra svar, någon bra lösning.

Vi hade ett infotillfälle på jobbet häromdagen. Jag lyssnade... med ena örat, tillika som jag kom på mig själv att fundera vem som har bestämmt att just den och den personen skall få vara chef, den och den försäljare, den och den en vanlig Svensson. 
Jag tittade omkring på alla som satt och lyssnade. Han, med den stora lönen, sitter och plitar ner något till pappers, och lyssnar inte ett dugg. En annan sitter och kollar utbudet på nätet. Den tredje har en telefon, som tydligen inte går att stänga av vid sådana här tillfällen...

Vem kartlägger vad alla kan och inte kan? Vem kan säga att "Du är jätteduktig, jag tycker du skall få 5000 € i månaden och en jättefin tittel, dessutom firmabil och visakort, förstås på firmans namn".
Hur skiljer sig dessa "lyckans ostar" från en vanlig dödlig? Vem mäter hur mycket de kan och inte kan? År det bara betyget/skolningen som räknas?

Orsaken till detta funderande är att jag ibland stöter på väldigt fixa och duktiga människor, men de har aldrig fått en chans till något bättre än vad de gör för tillfället. Menar de är "Svenssons" och de är nöjda med sitt liv som så. Eller de verkar nöjda i varje fall. Förstås, det man inte vet saknar man inte. I detta fall är de nöjda med det de har, för de har inte ett hum om hur det skulle vara att ha det annorlunda.
Då funderar jag varför har ingen lagt märke till hen? Är det för att hen är tystlåten och inte sådär jätte social eller kanske inte för fram sig så mycket? Blir dessa individer oupptäckta? De får aldrig visa vad de går för? Har dessa individer inte tillräckligt med fyrk för att studera sig till något högre... eller kanske inte ork, möjlighet, inspiration eller rentav vilja? Och vem säger att om du är högt skolad är du mycket klokare än de lägre skolade? Mäts allting i IQ?
Är han, som sitter på kontoret, mera värd än han som gör fysiskt arbete hela dagen? Jag bara funderar....

Nja. Saken är nog också den att alla vill inte ha mycket ansvar, resa mycket (arbetsresor), ha långa dagar, sitta på kontoret osv. Vi är ju alla så olika.
Och någon måste ju göra sk. "skitjobb" också. Ett jobb är ett jobb som måste göras. Det är ingen skillnad är du chef, rörmokare, lastbilschaufför eller lärare. Alla behövs. Den ena är inte mindre värd än den andra.
Vi borde bara lära oss uppskatta varandra och det vi gör.

Kort och koncist: ibland funderar jag bara på livets mening. På varför allting är som det är. Hur mycket kan vi påverka vårt liv; hur mycket är fast i tur eller otur och hur mycket är fast i dig själv?

Mvh,
En helt vanlig Svensson

"Den har nog som är nöjd." ~Italienskt ordspråk~

Instängd

Vår äldre son är hos mormor och morfar detta veckoslut. Av egen begäran. Han gillar vara där och det är ju roligt.

Idag ringde han hem och undrade om jag hört vad som hade hänt honom. 
Han hade varit i garaget med morfar, städat och rustat upp där.
Vid något skede hade morfar åkt iväg till min bror, som bor där nära. Gossen hade blivit ensam i garaget.
Då han sedan skulle ut därifrån, hade han inte fått upp dörren och hade hamnat nöja sig med sin tillvaro i garaget.... Hur länge han var instängd vet jag inte. Han visste själv inte heller.
Men då han äntligen slapp därifrån, så hade han sprungit till toa med god fart. Han hade en sjujäkla bajsbrådis och han hade hamnat hålla sig hela den tid han suttit instängd i garaget.
"Det tog riktigt sjukt i rumpan" hade han sagt efteråt... Stackars liten.

Ja, det måste väl ha gått till så att då morfar åkte iväg och stängde dörren till garaget, så hade antagligen deras hund nojsat på där utanför så någonting hade hamnat framför dörren. Då gick den inte att få upp. Så lilleman hade suttit instängd i... ja, vem vet hur länge.
Men slutet gott, allting gott. 

"Hur lång en minut är beror helt på vilken sida om toalettdörren man befinner sig" ~Okänd~

Glassfrestelse

Har haft en sådan fruktansvärd lust att äta glass hela denna vecka. Jag, som inte är så extra mycket förtjust i glass. Menar visst äter jag, men sällan är det så att jag får sådan extraextra lust att äta att jag skulle åka till butiken enkom för lite glass.
På sommaren kan jag äta en glass nu och då, för det hör ju sommaren till, men annars äter jag bara om jag blir bjuden. 

Glass brukar vi inte ha i vår frys, eftersom jag oftast glömmer köpa. Det skall nog stå helt skilt på butikslistan i så fall, om den skall hitta hem till våran frys.

Anyway, i en veckas tid har jag dreglat över "Ben & Jerry´s", som så många pratar om och som så många har lovprisat. Själv har jag aldrig smakat, så jag tänkte att NU är det visst dags! 

Så, jag gick till butiken, fram till frysdisken. Där låg "Benkko och Jerran". Och priset... öhöm... knappa sju euro! Herregud vilket pris för en liten burk glass!

Nå, men "what the hell" - NU skall jag smaka, tänkte jag, och så föll en burk  "Cookie Dough" i min varukorg.

Så ikväll skall jag smaka på denna delikatess. Kan minsann säga att jag har stora förväntningar!

Jag får visst återkomma med resultatet ;)

Ha en skön kväll!

"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv" ~Birgitta Andersson~

Lillan på länk

Iklädd fiskarhatt, regnkläder, fingervantar och crocs springer våran 3-åring omkring i huset och ropar: "Jag är på länk, jag är på länk"....

Efter några minuter drar hon av sig galonbyxorna och på med finklänningen.... ja, hon länkar dock ännu....
"Jag orkar springa hårt..." ropar hon emellanåt.

                                                  Precis som våran lilla skruttan...

"Nothing else matters"

Hejsan svejsan! Har legat lågt den senaste tiden. Har ingenting att skriva om, egentligen. Och dagarna, samt kvällarna, går så snabbt så jag har inte tid att skriva. Jag kommer inte ens ihåg att skriva... Hmmm.... Kanske det berott på att jag varit så flunssig, trött och helt koncentrerat mig på barnen och på tv-program de senaste två veckorna...  
Har igen fastnat för "Emmerdale" och "De vackra och de djärva". Där får jag galant några timmar att gå åt om kvällen. Resten är läxläsning och läsning till prov med barnen... Nu är jag igen uppdaterad med Norden och har också uppdaterat min matematik ;). 
Men vet ni vad: roligt att upprepa saker och ting, för nu (som äldre) är jag mer intresserad av saker och ting än då jag var yngre. Det är liksom intressant att läsa geografi eller öva matematik nu, men det var verkligen inte intressant i lågstadiet.... eller högstadiet.... eller överhuvudtaget. Tänk så allting kan ändras.

Det är nog illa att vara sjuk, trots att det endast varit frågan om en flunssa. Man blir snabbt så jättelat. "Jag orkar inte göra det eller det, jag orkar inte gå ut, jag orkar inte fixa mat eller tvätta kläder...." Förklaring efter förklaring. Eller en bortförklaring.
Efter att ha varit latmask och flunssig ett par veckor, har jag fallit i en sorts depression. Ingenting intresserar, ingenting orkar jag med. Ingen sport, ingenting. 
Att bara få vara är det bästa, men tillika också det sämsta. För ju mer jag bara "är", desto latare och desto mer deprimerad blir jag. Nu är jag igen inne i en "mörkare" tid i mitt liv. Då allting känns tungt, svårt och "mörkt". Ingenting intresserar och jag är trött på mig själv.
Men så är detta också ett återkommande problem, varje år. Höst, vinter, mörker och depression. Jag är alltså van med detta redan. Detta går jag igenom varje år, den mörka tiden på året.
Visst gillar jag vintern med dess vackra vyer och vackra natur, men det räcker inte alltid... att allting bara är vackert. Jag behöver mera, behöver ljus - energi. Det får mig att kännas vid liv. Jag är som naturen: om hösten/vintern är jag i viloläge men då våren kommer så vaknar jag till liv igen. Och då känns det minsann härligt! Det är som om jag skulle se allting för första gången igen.  I väntan på det, alltså.

Vi ses igen, snart, förhoppningsvis. Med bättre och positivare skrivelser.

Zoronoi, vänner!

“There are wounds that never show on the body that are deeper and more hurtful than anything that bleeds.”  ~Laurell K. Hamilton~

Tidningserbjudanden

Pling!
Jag rusar till telefonen för att kolla vem skickat e-mail till mig. Väntar ju förstås på något intressant, men....
Jäkla tidningsförsäljare!

Jag beställde "Kalle Anka" åt barnen för ett år sedan och tammefan vad jag fått mail om tidningserbjudanden efteråt. Minst ett erbjudande varje dag. Det är allt från bantningstidningar, mode, biologi, geografi till serietdiningar. Det tar aldrig slut!
Jag har också avbeställt all annonsering per mail, men nej - det bara kommer!

Ibland brukar tidningsförsäljarna ringa mig, jag lyssnar men tackar snällt och bestämmt nej. Ibland är de så pratsjuka, så de bara måste få prata. Oftast hinner jag inte säga "Tack, men nej tack" förrän de rabblat upp hela radiramsan och sedan avslutar de med frågan: "Och hur låter detta erbjudande, skall vi göra en order för 3 månader?". För att inte glömma den häftiga schalen jag får på köpet eller en väckarklocka! Uuuh.... NOT. Vågar jag ens erkänna att medan du, käre tidningsman eller kvinna, pratade om olika erbjudanden funderade jag på vad jag skulle laga för mat ikväll eller vågar jag erkänna att jag tittade på tv tillika? Att jag inte har ett hum om vad du just sade?

Jag misstänker dessa tidningsförsäljare har ett papper de läser ifrån, för så låter det oftast. Gääääsp. 
Nja, men läs på, jag lyssnar nog... om jag inte somnar.
Jag tror minsann att de visar mittfingret åt mig efter att de lagt på. 

Ja-a, ger man lillfingret så....

Nääe, du. Just nu säger jag nog som "Farbror Einar"  här till höger.






                 "Jag är inte döv. Jag bara ignorerar dig"

Dittandattan och ingenting

Sitter och knapprar på tangentbordet. Söker bokstäver, ord, meningar, idéer. Huvudet känns tomt. Vad skall jag skriva om?

Kanske om min äldsta son som inte orkar gå hem från skolan, så han har valt att åka cykel både från och till skolan de dagar han skulle hamna gå hem från skolan. Detta mitt i smällkalla vintern. Halt är det och mycket snö. Vad detta tjänar till vet jag inte. Nja, vägen hem går snabbare, men han hamnar ju cykla iväg tidigt på morgonen, i kölden.

Kanske om min dotter som står och beundrar sig själv i spegeln varje dag. Hon älskar titta sig i spegeln och också att titta på bilder av sig själv. 

Vänta bara, kära dotter, det kommer en dag då spegeln och bilderna är dina värsta fiender! Njut medan du kan.

Eller kanske om min yngsta son, som fick smaka på likörkarameller häromdagen. "Det var nog gott, men då man bet i karamellen så kom det ut sådan där illasmakande mömmö". Efter att han hade funderat en stund, utbrister han: "Skulle jag inte kunna få börja dricka brännvin?.... Då skulle jag också lära mig tycka om likörkarameller!". Ja, vad gör man inte för att gilla godis?

"Honan heter gris och hanen heter svin. Ungarna heter kelgrisar"

~Sofie, 5 år~

Sömnsvårigheter

Våran tjej är en som orkar vaka hur länge som helst på kvällarna och sen skulle hon vilja sova länge på morgnarna.
Det går ju inte då hon skall till dagis, för hon skall upp klockan 7.
Detta har sedan varit ett problem för det är trötthet och tårar varje morgon när vi skall iväg till dagis.
Hur skall jag fixa detta då? Any ideas?
Många skulle säga: lägg henne och sova tidigare på kvällen. Om inte det hjälper, sluta med dagssömn.

Till er kan jag säga att hon sover dagssömn endast på dagis och inte varje dag. På veckosluten har hon ingen lust att sova dagssömn, eftersom syskonen inte sover. Så hon sover ingen dagssömn då.
Det har helt enkelt ingen som helst betydelse sover hon dagssömn eller inte, hon går och lägger sig samma tid ändå. Tidigast klockan 22. Detta är hennes val, inte vårt. Gissa hur många gånger vi kämpat med det?

Igår försökte jag med att lägga henne och sova tidigare. Vi gick i säng redan före klockan 20.30. Motvilligt, förstås. Pirr och gråt där också.
Klockan 22 hade hon äntligen somnat. Att natta henne tog "endast" 1,5 timme! Morr.

Kanske det bara är så att vi är alla olika, sömnbehovet är olika. 
En del vill gå och lägga sig tidigt och är sedan igen morgonpigga. Andra vill vaka till sena kvällen/natten och sova länge på morgnarna. 
Gäller visst också småbarn?

"Att få ungarna i säng på kvällarna är som att trä pärlor på en tråd utan knut" ~Alice Babs~

Flashback, part 6

En kväll kom jag plötsligt ihåg dagen då jag kom hem från skriftskolelägret. Det var en lördag, om jag minns rätt, för följande dag skulle vi konfirmeras.
Min vana trogen var jag ju ute i sista minuten: hade alltså inte skaffat kläder för denna stora händelse! Och det rekommenderades ju vitt för detta kristliga tillfälle. Vitt, som jag aldrig annars använde och jag visste att jag aldrig skulle komma ha användning för efteråt heller.

Jag kommer ihåg hur arg, bitter och frustrerad jag var då jag gick igenom varje affär i vår lilla stad och försökte hitta någonting jag kunde klä mig i följande dag. Men nej. Den som söker finner INTE! I varje fall inte utan panik och ilska.
Jag tog ut min frustrering på min mamma, som snällt följde med mig överallt. Till alla affärer. 
Hon försökte också hjälpa mig så gott hon kunde, men allt hon rekommenderade dög ju inte mig för vi hade så olika smak. Men hon försökte ändå sitt bästa.
Till sist och slut hittade jag nog kläder, men det var nog efter många svärord, stress, stor frustreran och tårar.

Följande dag konfirmerades jag. Allting bra igen.
När jag sedan kom hem från kyrkan och öppnade dörren till mitt rum fick jag se en ny soffa. En bäddsoffa. Och vilken fin en!
Mina föräldrar hade skaffat mig en bäddsoffa och på något sätt fått den in i mitt rum utan att jag ens hade lagt märke till det.
Jag var jätteglad samtidigt som jag fick mitt livs värsta ögonblick av dåligt samvete. Jag hade ju varit så elak mot min mamma dagen innan och nu fick jag en såhär fin present!

Jag måste verkligen ha kännt mig ledsen över vad som hänt, eftersom jag kommer ihåg denna händelse ännu idag, över 20 år senare. 
Jag kommer också ihåg den glädje jag kände över min nya soffa!

"Bara den som har samvete har dåligt samvete". ~Hans Habe~