Babyfeber?

Stod idag och tittade på yngre pojkens fotbollsträningar. Samtidigt pratade jag med en annan mamma. Hon sade att hon hade fått lite babyfeber, hon har två barn från förut.

Hmm... 

Jag har nog också lite babyfeber ibland, trots att det redan finns fyra barn i huset. Det skulle vara så härligt med en liten baby i huset igen, men jag har haft svåra väntetider med alla mina barn så jag ser nog inte fram emot det. Likaså tycker jag det första halvåret med babyn är jättetungt. Efter det börjar det liksom "ljusna" om man kan säga så. Det att du ser ditt barn börja röra på sig och vara med - det är en härlig känsla. Du får gensvar.

Tillika försöker jag tänka på hur lyckligt lottad jag är som har barn, för det finns så många som inte kan få barn av en orsak eller annan. Sådana par som skulle vara de mest perfekta föräldrar, men det bara lyckas inte. Det är så ledsamt.

Så visst försöker jag tänka att jag har varit väldigt lyckligt lottad med mina barn och någonstans måste man ju dra gränsen. Det är kanske inte meningen att just vår familj skall försöka befolka hela landet ;)

Själv börjar jag närma mig 40, så jag tror mina fagra dagar nått sitt slut. 

Jag tyckte redan då våran lilltös var baby att "Vad fan har jag gått och gjort? Jag orkar inte vaka, mjölka, mata, byta blöjor mitt i natten och försöka hålla henne nöjd och tyst, så våra skolbarn skall få sova i lugn och ro". 

Tuttflaskor och tuttar skall kokas. Det skall vara ett helt bagage fullt då man sticker iväg på besök någonstans, om än för några timmar. Ett evigt planerande och funderande hela tiden. Att hålla mattider, sovantider osv. Det är lite småstress med allt.

Men visst, nog klarade jag ju det ganska bra ändå, trots att tröttheten var oändlig.

Så om jag nu bara skulle försöka vara jättenöjd och glad, försöka uppfostra dessa små underverk till att bli hyfsade människor. Det är redan ett stort jobb det. När det är avklarat, kan jag lugnt sätta mig i min gungstol och tänka: "Fan det var jobbigt, men vi klarade det".

På riktigt, de skall nog träna uppstigandet flera gånger per natt

Snyft och snyft

Japp, såhär känner jag mig ikväll

Oj så sentimental jag är idag. 
Först tittade jag på "Extreme Makeover - Home Edition" där det berättas otroliga berättelser om familjer, deras liv och deras levnadsförhållanden. Det rivs ner det gamla "rucklet" familjen bott i och nytt hus byggs - på en vecka!
Det är många känslor och många tårar inblandade. Också för mig. Sitter och sväljer och tårarna rinner då jag tittar på programmet och lyssnar på familjernas berättelser och att se glädjen i deras ögon då de tar en första titt på sitt nya, ståtliga hem. Snyftens. För som allting i Amerika - så stort skall det vara! 
Jag undrar hur de kan fixa ett hus på en vecka, hur mycket det kostar och hur skall familjen ha råd att bo där, med tanke på alla utgifter huset för med sig? What the heck, snyggt är det.
Man skall inte fundera så mycket...

Man vet aldrig...

Följande jag tittade på var "Emmerdale", där Laurel blev "fånge" i kyrkan medan elden härjade på. Till slut blev hon räddad av sin man.
Nu ligger hon på sjukhus och ingen vet hur det skall gå. Hennes tillstånd är kritiskt. Alla gråter. Likaså jag. 


Vågar jag knäppa på tv:n mera idag? Skulle inte orka snyfta och gråta mer ;). Det är tungt ;)




Och ingen pizza blev det ikväll. Hamnade schagga lite batong istället och inbilla mig att jag åt pizza. Fungerar det??


Snälla barn väntar och blir utan...





Nu lämnar jag er med denna sång, Viva America! God natt, sötnosar.

Pizzasnålis

Så skulle det vara fredag idag då.
Jag sitter här och funderar om det skulle vara en "Pizza-fredag", för det skulle nog smakas efter en tung vecka.
Jag minns inte när vi senast skulle ha beställt pizza? På sommaren? Visst är det på tiden nu då?
Enda är ju förstås att allt det lilla jag åstadkommit med mitt nya liv denna vecka går förlorat. Men det var heller inte mycket att hänga i julgranen. -1kg. En pizza och det är + 2 kg på direkten.

Men vet ni, jag tror jag skiter i mina kilon idag. För idag skall det nog bli något gott, man blir ju tokig om man jobbar på för fullt hela veckan och ännu till hamnar vara utan mat, hehheh. Alltid finns det bra förklaringar.


Broiler, jalapeño, mycket ost och vitlök, tack. Avot och smaskens. 
Trevligt veckoslut till er alla :)


"For the first time ever, overweight people outnumber average people in America. Doesn´t that make overweight the average then? Last month you were fat, now you´re average - hey, let´s get a pizza"
~Jay Leno ~

Zombie-feeling

Sakta men säkert närmar sig veckoslutet. Vilken jädrans tur, för jag är nog i behov av lite avkoppling. Skulle jag ens vara lite snabb att ta till flaskan så skulle jag göra det meddetsamma jag kommer hem i morgon. Let the weekend begin!
Men nej. Jag tror jag skall äta gott i stället. Jag har ju varit ganska så duktig denna vecka, med mitt "nya liv". 
På måndag åt jag inte en enda godis, två konfekter på tisdag, på onsdag fyra små fruktgodis och idag....okej en liten Geisha-stång. Men det är ju radikalt mycket mindre än veckorna förut! Tjohejsan, vad jag är bra! Skippadui!

Det har varit en jättebråd vecka på jobbet, jag har varit totalt slutkörd då jag kommit hem. Värst var idag. Har inte ens hunnit fundera på vad jag gjort, allt har gått automatiskt. Det värsta är ju känslan av att jag glömt någonting mycket viktigt! Men vad man lämnar bakom sig hittar man framför sig, så nog lär det väl ska komma feedback om något är ogjort. I väntan på det då...


Då jag åkte till matbutiken, efter jobbet, märkte jag att jag gick omkring som en zombie i butiken. Jag tog automatiskt det jag behövde, betalade och stack iväg hemåt. Jag såg människor men ändå såg jag ingen. Så mycket kommer jag ihåg att det var en kassafröken... eller var det? Är inte längre säker på det heller...
Så jag ber redan nu om ursäkt om det är någon jag inte hälsade på i butiken eller någon jag inte märkte, för idag har jag en zombie-dag.


"If someone is too tired to give you a smile, leave one of your own, because no one needs a smile as much as those who have non to give"

Konsten att säga NEJ

Jag är typen som aldrig kan säga nej och ännu till den typen som alltid tänker på de andra i stället för på mig själv. Jag vet det är fel, men vad kan jag - det är jag. Me myself and I.

Jag tar emot jobb, trots att jag redan drunknar i det jag håller på med och får ännu illa att vara då jag inte hinner göra det jag skall eller då jag inte kan hjälpa andra med det som skulle behövas. Dessutom tror jag någon tackar mig stort då jag uppoffrar mig till allt möjligt, sköter det ingen annan vill sköta. Men ack så fel jag har.

Nu menar jag förstås inte att alla skall buga och bocka för att jag är så jävla duktig, utan jag menar det att jag tror inte folk tänker på att "Oj, så hon är duktig" utan mera i stil med att "Tur att nån ville sköta detta" och drar en lättnadens suck. Det underlättar liksom mera deras liv än mitt. Och fjantiga lilla jag tror att jag hjälper någon trots att det i stället orsakar kaos hos mig själv.

Jag skulle vilja göra allt möjligt, men tiden räcker bara inte till. Jag kan helt enkelt inte vara på flere platser tillika eller göra flere människors jobb tillika. Visst kan jag försöka, men då ger jag ju aldrig 100 % till det jag håller på med. Tyvärr.

För tillfället känns det nog som om jag har alltför många järn i elden. Jag lovar mig överallt och jag lovar sköta allt, men min tid räcker helt enkelt inte till. Ändå försöker jag in i det sista. Jag MÅSTE klara det. Skit i om det orsakar sömnlösa nätter eller stress. Det jag tar mig an vill jag sköta ordentligt. Till slut.

Jag kommer ihåg då jag var barn och någon släkting frågade mig om jag ville ha en klänning eller något annat i klädväg. Detta hände rätt ofta och alltid samma slutresultat.

Jag stirrade på kläderna och tänkte: "Gud, verkligen inte min smak. Det där kommer jag ALDRIG att använda". Men jag vet inte hur jag endast fick fram: "Jo, jag tar det". Varje gång samma sak. 

Sedan satt jag där och var smått irriterad på mig själv. Varför i hela fridens namn kunde jag bara inte säga som det var? Nej, i stället hamnade kläderna längst in i skåpet tills de var för små och jag kunde slänga iväg dem.

Eller som då jag skiljde mig från min långvariga pojkvän. Han bönade och bad att jag skulle stanna kvar, men jag kände inte ett dugg för honom. Ingenting.

Vad hände? Jo, jag flyttade till mina föräldrar för en tid och letade tillika efter en egen lägenhet. Hela tiden bombarderade min X mig med att han ska också flytta och han tänker flytta in med mig. Han blandade ännu in sina föräldrar i detta allt och då var ju soppan färdig. Jag helt enkelt orkade inte strida emot mera, när det helt enkelt inte togs mina tankar och mina känslor i beaktan. Huvudsaken var att gossen fick som han ville. Vips så bodde vi ihop igen. 

Inte precis vad jag hade tänkt! 

Men där ser man igen, jag tänkte endast på vad andra tyckte och tänkte - inte på hur jag själv kände det.

Tillika så lovade han mig att om jag någongång vill att vi skiljer oss igen, så är det han som flyttar ut. Men nej. 

När den dagen sedan kom, så var det nog jag som fick ta mitt pick och pack och sticka iväg. Vidrigt. Inget vidare förhållande att minnas där inte.
Där ser man, en del gör vad som helst för att få sin vilja igenom och andra tänker igen bara på vad alla andra tycker och tänker. Jag vet inte sedan vilket som är bättre?

Sådär är det. Jag tänker alltid på vad andra tänker, kan inte säga nej och till sist och slut är det endast jag själv som lider av detta.

Kanske är jag en liten sadist? Mot mig själv? Fan vet, men pissigt är det.

"You're born, you die, and in between you make a lot of mistakes"

PriMaDonna

Varje vardagsmorgon då vi rustar oss iväg till dagis, skola och jobb hamnar jag "locka ut" min lilla tjej till bilen. Ibland skall hon ha sina cd-skivor med. Ibland är det något kramdjur eller en docka. 
Hon är ju inte precis morgonpigg hon, så man måste lite muta henne för att allt skall gå utan marr och knarr.
Idag hittade hon sin "Holy Bible", dvs H&M-katalogen. DEN skulle hon ha med sig idag. Javisst. H&M-katalogen är den bästa - skit i barnböckerna!
Hon kan sitta och bläddra i den i timtal, plus att den skall med i sängen då hon går och lägger sig. Tänk lite, andra barn har gosedjur, men våran tjej hon har H&M-katalogen. Vågar jag ens säga det till någon??


Anyway, bilresan till dagis gick helt bra, för hon satt och bläddrade i katalogen. Men ack och ve då vi kom till dagis - hon ville ju ha katalogen med in!

H&M

Jag förklarade för henne att tyvärr kan vi inte ta den till dagis, för då tappar vi bort den eller någon tar den i misstag. 
Jag lade katalogen på bänken i bilen och lyfte ut tjejen, allt medan hon grät så in i nordan. Gråtet fortsatte ända in till dagis... och lite till.
Jag förklarade för dagistanterna att hon gråter för att hon inte fick ta med sig H&M-katalogen till dagis. Jag bemöttes av smått skratt. 


Visst är det ju skoj att våran 2,5-åring är så intresserad av kläder. Det gäller inte bara H&M-katalogen utan annars också. Hon är väldigt viktig vad det gäller kläder. Det skall vara just det hon vill ha på sig. Blir det ens lite vått på blusen, ja då går hon till sitt klädskåp, tar nya kläder och byter om.
Det kan nog vara ganska nerverande att titta på då hon efter varje handtvätt byter kläder, endast för att hon fått en droppe vatten på sin blus.
Ibland går det så långt att hon kastar kläderna i tvättkorgen... vilket igen är helt fint, men man behöver ju inte förstås tvätta rena kläder? En droppe vatten på blusen betyder inte att blusen är smutsig.
Här skulle nog våra gossar ha något att lära sig, för deras smutskläder tycks aldrig hitta till tvättkorgen. Suck. Aldrig är det bra ;).



Men nog måste jag säga att det ser gulligt ut då hon går omkring i huset med sin dockvagn och är så fullsmyckad och till råga på allt så har hon en gammal mobil som hon pratar i då hon dallar omkring i huset. Den håller hon på sin axel och lutar med huvudet mot mobilen då hon går, så hon kan ha båda händerna till att skuffa vagnen. Där går hon och babblar något man inte oftast förstår, förutom: "Ja, jaa-a". 
Oftast ringer hon mormor eller mormors hund :).



För att inte tala om när vår PriMaDonna går omkring med alla sina halsband och armband, iklädd pappas t-skjorta. Eller då hon går omkring i våra skor, som är flere nummer för stora. Värst är ju att hon går med skor på inomhus, snubblar och har sig. Men, i filmerna har de ju också skor på sig inomhus, så varför inte hon? ;)


Skall bli intressant att se hur detta allt fortsätter med åren. Förblir hon klädintresserad eller är det bara stundens charm?

                 "Fashion fade, style is eternal" ~Yves Saint Laurent~

Chokoholisten

Måndag igen. 
Igen den dag då "mitt nya liv" börjar, liksom varje måndag de senaste 15 åren.
Härtills idag har allt gått bra och om ett par timmar blir det innebandy med tjejerna. Ska bli skoj, för jag kunde inte delta förra veckan då jag hade en bacillus ihop med mig och var så jättekrasslig. Men idag - jippii! Jag skall ge järnet! Watch out you girls, Nutty in da Haus!


På tal om mitt nya liv så kan jag säga så mycket att min stora svaghet är choklad, det är ju det bästa i livet! Eller okej, godis av nästan alla slag är nog tjohejsan för mig! Jag tackar oftast inte nej. Men choklad är bäst.
Jag tycker jag har sååå förtjänat godis efter en stressig dag på jobbet eller hemma. Vem lyfter då på kattens svans om inte den själv ;). 
Det är liksom en dålig vana att äta godis varje dag. 

Så nu skulle det då vara skäl att försöka vara utan godis, åtminstone till veckoslutet. Det är mitt nya liv. Hmm. Hur skall det gå? 


"Chocolate is the first luxury. It has so many things wrapped up in it: Deliciusness in the moment, childhood memories, and that grin-inducing feeling of getting a reward for being good. "
~Mariska Hargitay ~ 



Då jag går och lägger mig, tar jag min påse med mig. Så tränar jag "arm-muskler" i några timmar, tillika som jag tittar på tv. Avot!
Men tillika... skulle jag på riktigt ha tränat arm-muskler all den tid jag använt till att röra min hand och arm från påse till mun, så hade jag ena jättemuskler idag. Men nej, det ser mera ut som om musklerna fallit under armen. Sorgligt men sant.


Anyway, så idag skall jag försöka vara helt utan godis. Idag. Om det går bra kan jag fortsätta även i morgon, hahaa.


Men det sägs ju att man är vad man äter, så jag måste ju vara jävligt söt ;)


"Chocolate: the poor mans' champagne." ~ Daniel Worona~ 

Latmaskens dag

Oj jessus vilken latmaskens dag idag. Jag har gjort absolut ingenting! Okej, att äta räknas väl inte? Det är min hobby. Lite tv har det blivit idag också. Mest i stil med att tv:n är på och vad det nu råkar komma för program.
Hur kan man bli så trött och lat? Fy skäms!


Jag tror jag andats in min mans gamla brännvinsångor i natt, så då har jag ju baksmälla idag - eller hur? Bra förklaring i varje fall... För så känns det idag - som dagen efter. 
Likaså hade jag en sådan pizzalust för en timme sedan. Men då min man inte iddes sticka iväg och söka, så blev det annat ätbart. Nu är då den pizzalusten över.
Snart kallar bastun och sen blir det småningom läggdags.
I morgon ny vecka, nya krafter - hoppas jag.


Ps Någon nytta med tv idag i varje fall - jag har hittat min nya sommarsång idag, den låter så här:

Sommar, sol, värme, dans - och fotboll!

Flashback, Part 4

En smärre chock att vakna, titta ut genom fönstret och marken är vit! Inte precis vad jag hade önskat denna vårmorgon och en mindre trevlig början på denna sommartid.


Detta får mig att tänka på en midsommar i min barndom. 
Min familj och jag skulle fira midsommar hos min farbror med familj. Grillen igång, vin och sång. Trevligt sällskap. Midsommarbrasa. Det var livet det.


Jag och min kusin hade skaffat ett tält där vi skulle övernatta den natten. På deras bakgård. Perfect alltså.
Allt klart för läggdags... Tjohoo. Skulle bli skoj att övernatta i tält, spännande. Vi berättade alltid spökhistorier för varandra, jag och min kusin, och så inbillade vi ju oss allt möjligt. Spooky, alltså.
Plötsligt började det smattra på tältet. Jag och min kusin blev ju först rädda att what the hell? Vi trodde att någon spelade spratt med oss, att någon ville skrämma oss.
Så kikade vi försiktigt ut. Marken var helt vit. Hamnade nog gnugga ögonen några gånger. Javisst, vi hade blivit antastade av en hagelskur.
Midsommarbrasan var tänd och det kom ner hagel. Inte varje midsommar man upplever något sådant.


Denna midsommar har nog blivit i mitt minne, är inte precis något som händer varje år... 
Måste ju förstås ännu påpeka att det var alltså inte vinet som "pratade" utan detta var nog helt verklighet ;).



Men... i väntan på sommaren, min vän.

Kära veckoslut...

Uppe med tuppen. Som tur ställer vi in klockorna till sommartid i natt! Kanske jag eventuellt får sova lite längre i morgon. Eller okej, längre och längre, jag har ju inte fått sova längre om det försvinner en timme under natten...?


Detta veckoslut är fullspäckat med fotbollsträningar och kalas. Både idag och i morgon. Kommer att bli ett hektiskt veckoslut.

Touché, Part One

Dessutom kommer min man hem från sin Sverige-resa idag, men det är lika långt som brett. 
Han har fått "semestra" i dagarna tre, men hem kommer han trött och luktar skit. Alltså gammalt brännvin. 
Ja, det har ju varit frågan om "killarnas resa", så då förstår ni att det är en "blöt" resa.
Det igen betyder att jag, tredje dagen i sträck, sköter allt här hemma; barnen, träningar, kalas, hemmet, mat.....ALLT. 
Och han kommer hem för att få sova ut. Detta igen får mig att koka.
Pricken på i var att han meddelade igår då han ringde, att hans korgbollslag har bastukväll ikväll! Tack så jävla mycket för det infot också. Så då förflyttas visst sov- och stinkdagen till i morgon?


Jag kan för mitt liv inte fatta hur någon orkar hålla på och festa i tre-fyra dagar? Jag menar speciellt typer som har familj hemma. Själv orkar jag just och just en kväll.... och då är jag ju hemma i god tid, för jag vet ju att jag måste vara uppe och på allerten genast följande morgon. Men där ser vi skillnaden på mig och min man: då jag är ute och festar (och det är typ ett par gånger i året), då hamnar jag redan planera följande dag. Jag hamnar stiga upp tidigt följande morgon för att fixa morgonmål, eventuellt köra barnen till träningar, åka till matbutiken, fixa mat. Kanske ännu bykmaskinen igång? Betyder alltså att jag har framför mig en helt normal dag följande dag. Inte skall jag tro jag kan ligga och kojsa hela dagen. 

Touché, Part Two

Min man igen, han funderar aldrig på sådant. Det är nog bara "Go with the flow" med honom. Han tänker bara på sig själv. Hans hjärna kan inte fungera så att den skulle kunna hantera flere saker tillika. Han måste ju leva en dag i taget.
"Oj då, var det kalas idag?" "Oj då, fotbollsturnering ikväll?"
Yeah, that´s it.
Det är visst skillnaden mellan män och kvinnor? 
"What's drinking?

A mere pause from thinking!
~George Gordon~, Lord Byron, The Deformed Transformed"  

Nu då jag fått blöda ut i min blogg, så kan jag endast säga:
Välkommen kära veckoslut - bring it on!

Till dig, min kära make: Jag hoppas barnen för oljud idag - rätt åt dig, hahaa :) Välkommen hem! Puss!

Lost in E

Jag har, de senaste åren, börjat jämföra produkter i butiken. Inte enbart pris, märke och ursprungsland, utan också hur mycket tillsatsämnen det finns i produkterna. Ibland, då jag blir riktigt ivrig, så kan en helt vanlig halvtimmes butiksresa räcka upp till en timme. Think about that :).


Detta är ju mest för att jag tänker på barnens bästa, vill inte att de smäller i sig endast tillsatsämnen. Själv har jag väl fått i mig så mycket redan, så hoppet är förlorat för min del. Men jag tänker på mina barn.
Visst, tillsatsämnen finns ju i nästan all mat, men om jag själv kan påverka på hur mycket mina barn får i sig, så visst gör jag det.

Har ni riktigt på riktigt tittat på produkterna någon gång? Läst vad de innehåller?
Det finns nämligen en hel massa tillsatsämnen inskuffat i produkterna. Man blir riktigt förvillad av alla E:n. Vet inte ens vad de alla betyder, varför de finns i produkterna och vad de är bra (?) för.
Ta två liknande produkter och jämför. Det är stor skillnad, får du se.


Jag kollade tex på sommaren två olika sorter av smaksatt fil, eftersom mina barn gillar fil. Den ena var en billigare version och den andra en dyrare. Normalt skulle jag ju, till en sådan här familj på sex personer, ha valt den billigare. Men då jag började läsa vad de innehöll, så blev jag så förvånad! Den billigare hade närmare tio tillsatsämnen medan den dyrare hade hälften mindre. Gissa vilken jag slängde i min varukorg?


Jag har också jagat knackkorv utan natriumglutamat (E621). Först tänkte jag att det inte finns knackis utan det, men till sist och slut hittade jag: Snellman räddade mig!
Om ni riktigt noga kollar all kött, korv etc så märker ni snart att nästan alla innehåller E621. Men till min glädje har jag märkt att det på senaste tid har utkommit flere köttprodukter, där det redan färdigt står på förpackningen att de inte innehåller natriumglutamat. Yippikayee! Underlättar mitt detektivarbete.


Slutsatsen är alltså den att det finns ju tillsatsämnen i nästan allt ätbart, men man kan visst välja en sådan produkt där det inte finns så mycket av dem - om man har möjlighet att välja? Men okej, det är helt smaksak.
Förstås som med allt som är hälsosamt, så är det ju också dyrare. Men beslutet är ju i sista hand ditt eget. 


Till sist och slut: Äta bör man, annars dör man ;)


E-nummernyckeln 
Natriumglutamat (E621) 
Wikipedia (Livsmedelstillsatser i Sverige)

Svengelska

En sak tycker jag är väldigt fånig: 
det att vi finlandssvenskar hamnar prata engelska med våra Sweden-kolleger, då vi har sällskap av helt finskspråkiga kolleger.
Trots att vi skulle pratas vid dagligen, jag och mina kolleger i Sverige, så genast då vi får sällskap av en som inte pratar svenska, så är det engelska som gäller. Visst tycker jag det är fånigt. Det känns jätteunderligt. Men tillika förstår jag nog att det är korrekt, så ingen blir utanför. Inget problem där.

Jag menar det att du sköter ärenden på svenska dagligen, per telefon eller mail och plötsligt hamnar göra allt detta på engelska, det känns bara rätt så konstigt. Att med bekanta typer plötsligt hamna prata ett annat språk än det ni är vana med. Visst tror jag det är en ömsesidig känsla också.


Att plötsligt hamna vända om från svenska till engelska känns som om du fått en rå potatis i munnen. Tungan vrider sig fel i munnen. Du försöker febrilt hitta de rätta orden och ännu att de skulle komma ut ur munnen rätt. Inte som en enda geggamoja.
Du fyller i meningarna med "You know" eller "Okay" och tar tid på dig att få fram ord. 
Först skall ju vokabuläret gås igenom på svenska, sen på finska tills det hamnar i munnen och ramlar ut på engelska. Lång process. 
Detta orsakar det att du försöker vara så kort i orden som möjligt, vilket igen gör att något väsentligt kan bli osagt. Dessutom låter det ganska tjockt. "Me Tarzan, you Jane".


Att skriva mail går ju än, för man kan ju sitta och fundera och planera vad man skall skriva i timtal, om det behövs. Tillika finns det ju olika översättningsprogram och du kan också få hjälp av andra kolleger. No problem there.
Men om någon tar mig "på bar gärning" och begär mig prata engelska, så garanterat är potatisen i munnen genast. Jag känner hur jag blir nervös. Och rodnar. Och börjar rabbla någon Geggamoja.


Men det sägs ju att den som lever den lär, så jag har alla chanser att lära mig flytande engelska än. You know ;).
Och allt som är till är inte ifrån. Absofuckinglutely.


 

Fin låt, wohoo!

Go see the dentist

Idag var jag till tandläkaren med äldre gossen. Det var tid att checka upp hur det gått med användning av tandställning. Svaret var: lika som förut. Inga stora framsteg här alltså.

För tre år sedan fick han natt-tandställning och tandläkaren sade att om han använder den flitigt så har han fina tänder om ett halvt år. 
Men min son vill ju inte använda den, han hittar på alla möjliga förklaringar för att han inte skall behöva använda den: han har snuva, han glömmer, han är övernatten någonstans, jag har inte påminnt honom... ja alla möjliga förklaringar finns det. 

Nu är det redan det tredje året med tandställning. Jag ser inget slut.... för att gossen är en Maximus Latmaskimus med den. Vi strider väl om den ännu om 10 år?

Pepsodent-smile

Han fattar inte hur lyckligt lottad han är, som får sina tänder fixade. Annat var det ju då jag var i hans ålder. Det skulle nog vara grova fel i tandsystemet om man skulle få tandställning eller annars få sina tänder fixade. 

Hålen lappades med amalgam, ingen bedövning - bara att svälja tårarna om det tog sjukt. 
Kommer ihåg hur mina naglar borrade sig in i armstöden i väntan på att borrandet skulle ta slut. 

Och ljudet från borren! Mygga x 100 000. Jävla piip. Därför hatar jag säkert myggor åxå.... ja plus att dom suger musten... ursäkta, blodet, ur en. Hatar myggor.

I dagens läge behöver man inte ens stiga in i tandläkarens rum då man redan har bedövnings-sprutan i munnen. Som tur. 

Även tandläkaren är vänligare i dagens läge än då jag var liten. De förklarar vad de gör och besvarar alla frågor.

Då jag var liten så hade man hål fick man veta hut. Tandläkaren tittade ilsket på dig, tog fram tandborsten och visade vad och hur man skulle göra. Klassen hamnade också stå på rad i toa och tvätta tänderna i tiotals minuter. Tiden tycktes aldrig ta slut. Det var nog ganska långa 2 minuter på den tiden ;).
Till nästa fick man höra vad man får äta och inte får äta, hur ofta osv.  Sedan borren igång och där låg man, ledsen och full av skuldkänslor. Visst, det var ju eget fel att man hade hål, men fanns det inte vänligare sätt att förklara saker och ting? 
Jag ser ingen point med att skrämma skiten ur barn, men kanske tandläkaren tänkte att det är det enda sättet att få inbankat i våra huvuden att sött är ett monster? På så sätt rör vi aldrig sött igen? Nehej, du. Detta ledde endast till tandläkarskräck!


Slutresultatet efter alla mina tandläkarbesök är alltså ett svart-vitt leende... ja än i denna dag lyser mina amalgamplomber då jag skrattar, tänderna är vinda och jag skäms för mitt leende. 
Så visst tycker jag att mina barn är otacksamma då de inte fattar hur bra de har det, alla stora fel fixas genast. Eller okej, med tandställning tar det tid, men resultatet är strålande!


"Ett leende kostar mindre än ett elektriskt ljus, men ändå lyser det upp mer i ett hem"  
~Theo Lingen~

90-talets populäraste tandläkare

Magsjuka och baksmälla - samma sak?

Wohoo! En bättre dag idag! Inte lika flunssig som igår och magen....ja efter två koltabletter så är jag endast full av "gas", men inget kommer ut. Förstås vågar jag ju inte gasa på jobb, måste ju ta de andra i beaktan. Inte nog med det, jag vågar ju inte gasa loss, kan hända man har några droppar i underbyxorna efter det... Holy Shit! 

Känns som om jag skulle ha kolsyra i magen, ha-haa. Bubbelbad i magen.

Min mage tycks vara lite antingen eller: endera skall det vara "raka rör" eller så blir det propp i hålet. Finns ingenting där emellan. I stället för att vara en vattenkran, så är jag en gående ballong idag. Sprickfärdig en...

Min jobbkompis, som legat hela veckoslutet i magsjuka, var på jobb idag.

Hon har aldrig, läs ALDRIG, haft magsjuka än. Hon är knappa 40 år och har alltså inte fått uppleva denna härliga magsjuka än. Förrän nu. 

Hon har heller aldrig varit full. Hur kom jag nu att förknippa masjuka med baksmälla? 

Ja, här kommer svaret: 

Hon frågade mig följande: "Nu när jag haft magsjukan, så undrar jag - är det lika som att ha baksmälla?" 

Jag frågade henne hade hon ordentlig magsjuka? Med det menade jag alltså att det kom både "uppifrån" och "nerifrån" tillika. "Nej, svara hon. Det kom endast nerifrån". Svaret till henne var alltså att då vet hon nog ingenting om ordentlig magsjuka än... 

Det värsta jag vet är att man både spyr och bajsar - tillika. Att sitta på toa med ett fat i famnen.... Fy attan.

Kan inte precis knippa ihop detta med baksmälla heller, men....visst kanske det är möjligt också. Så full har jag igen aldrig varit.

Men denna dag fortsätter med bubbel i magen, illamående och gasbesvär. Watch out ya´ll, tänd inte på tobaken här nära!
Ja får bara tänka positivt - nog blir det bra när det blir färdigt. I morgon är igen en ny dag :)

Magnus Uggla - rakt på sak, han e superb!

Maximus bacillus in Da Hause

Så sitter man då här med en jävla flunssa. Javisst, vad var det jag skrev om här för en tid sedan? Nu är den då här.
Inte nog med det, någonsorts magbacillus har också smygit ihop med mig. Hela dagen har varit ett enda snytande, nysande, hostande och toabesök. Hamnade tom. välja en annan toa, så jag inte skulle störa de andra.... Ni vet, lukt- och ljudstörningar. Not nice.


Tillika hade vi tre typer som inte var på jobb idag: en på semester, den andra hemma i flunssa och tredje hemma i magsjuka. 
Och jag fick en blandning av de två sista krämporna. Jag kan nog fråga mig: Var är min semester då? De sägs ju att inte två utan tre? 
Men nu vågar jag ju faktiskt inte utmana mitt öde, för om jag nu har två utav tre, så den tredje får jag väl på så sätt att jag hamnar ligga sjuk hemma? Urk. Vad är det för semester då?


Öppet brev till dig som hämtade dessa bobbor till mig: 
Vet du att jag faktiskt inte skulle ha tid att vara sjuk just nu?!  
Vi har det tight på jobbet och i slutet av veckan kommer jag att vara ensam hemma med barnen då min gubbe sticker iväg till Svealand för ett par dagar.
Det betyder att jag måste föra och söka barnen från dagis/skola, föra/söka dem från träningar, fixa mat, göra läxor.... 
JAG HAR INTE TID att ligga sjuk! Fattar du?! Inte tid! 
Så tack så jävla mycket för denna bobba! Amen!

Beskriver min feelis just nu, sorry....

Ett farväl

Jag fick plötsligt en sådan känsla att NU måste jag iväg och hälsa på morfar, en sista gång. Jag måste få ta farväl av honom.
Jag stack iväg, lite med hjärtat i halsgropen, rädd för vad jag skulle komma att se och uppleva. Rädd för de känslor som skulle välla fram.


Morfars sköterska sade till mig att han är i ganska dåligt skick nu. Jag svarade att jag vet och att det var därför jag kom. Jag gick in i hans rum.
Där låg han i sin säng, det lät som om han snarkade. I själva verket hade han så mycket slem i halsen. Han sov och huttrade emellanåt så att hela sängen skakade.
Jag hamnade svälja flere gånger, för att inte brista ut i gråt.
Där låg min, förr så starka och levnadsglada morfar, och såg så liten och ynklig ut. Han var endast skuggan av sig själv.


Sköterskan förklarade att han hade fått morfin mot hans bröstvärk, men det hjälpte inte. Likaså hade han fått vätskeutdrivande medel, det hjälpte inte heller. Där låg han i sin säng, med munnen lite öppen och slem som rann ur mungipan...
Han hade också andningsuppehåll, titt som tätt. Emellanåt blev det helt tyst, en lång stund. Så kom det där snarkningsljudet igen.


Emellanåt hade han ögonen uppe, men han märkte inte att jag var där. Han såg, men han såg inte. Det var som om han dallrade mellan liv och död. Livets tråd kändes plötsligt så kort.
Jag fortsatte prata en stund med sköterskan, för jag ville få svar på mina frågor: har han värk? Var? Känner han något? Hur länge har han varit såhär? Frågor som det tyvärr inte finns svar till. Sköterskan kan ju inte veta hur han känner sig, jag vet. Men det är svårt att stå där och titta på honom och veta att man kan inget göra. Jag kände mig så hjälplös.
Sköterskan sade att han hade tidigare på dagen velat att någon höll hans hand, vilket hon också hade gjort. Han hade sagt att han inte längre orkar. Han hade lyft sitt finger mot himlen och sagt att han är nu på väg dit upp.


Jag satt en stund vid hans säng och tittade på honom. Alla minnen från "de gamla goda tiderna" vällde fram. 
Jag ser honom stå där och servera kaffe och hemgjord bulle, bulle som han själv hade bakat. Det var den bästa bullen någonsin!
Jag ser honom kasta fram en vits, som vi alla skrattar åt. Varifrån kom alla de där roliga historierna? Allting kom så naturligt.


I mitt minne kommer han att finnas kvar just så här, som den livsstarka och glada människa han var. Så vill jag också att det skall förbli.


Jag steg upp, gick fram till hans säng, smekte hans hand och sade till honom "Nu kan du släppa loss". Jag svalde mina tårar. 
Hela vägen till bilen försökte jag vara stark och kämpa emot mina tårar. Jag klarade det.... nästan.


Idag har jag med tungt hjärta sagt farväl till min kära morfar...

Uppdatering 19.3.2012: min kära morfar somnade in... Vila i frid.

"Det kom en dag en stilla vind och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåses ut
Din levnadsdag har nått sitt slut. Du går ifrån oss, men är ej borta
I våra tankar Du lever kvar."

Flashback, part 3

Igen tidig väckning. Inte frivilligt, men som jag sa så har min inre klocka redan bytt till sommartid. Lika tycks det vara med mina söners inre klockor. Här vaknas det senast 6.30 på veckoslutet. 
Kan garantera att i morgon, då det är skoldag, är det igen jättesvårt för pojkarna att vakna...


När jag var liten, i pojkarnas ålder, tittade jag på "Pikku Kakkonen" varje vardagskväll. Bäst var förstås Timo Taikuri och Pelle Hermanni.

Nukkumatti (John Blund)

Pikku Kakkonen slutade alltid med att Nukkumatti (John Blund) åkte omkring och kastade Unihiekkaa till alla små barn. Den där "unihiekka" är sådan som finns kvar i ögonen ännu på morgonen, ni vet morgongrus. 
Eftersom jag ju inte ville gå och lägga mig genast efter barnprogrammen, dvs kl 18.30, så lade jag ju händerna för ögonen för då kunde John Blund inte kasta något i mina ögon.... och då kunde jag ju hållas vaken en tid till... eller?


Här kan vi igen konstatera att tiderna förändras. Mina barn tittar inte på Pikku Kakkonen, trots att den serien rullar på ännu. 
Egentligen tittar de inte så mycket på tv på kvällarna, vilket igen är bra. Men tittar de, så är det nog oftast inte precis barnprogram. Med det menar jag alltså ritade serier. 
Men förstås, utbudet är ju helt annat i dagens läge än då jag var liten. Nu kommer det barnprogram från flere kanaler, det är bara att välja och vraka.
När jag var liten hade vi inte så många kanaler och barnprogrammen slutade senast kl 19.


Jag försöker också ha läggdags för våra barn senast kl 20.30 varje dag, men inte heller det tycks vara bra för pojkarna. Okej, den yngre går nog och lägger sig i tid, senast kl 21, men den äldre - han försöker varje kväll vara upp längre. Han tycker det är helt okej att gå och lägga sig kl 21.30, medan vi föräldrar inte gillar det ett dugg.
"Men alla i min klass får gå och lägga sig först kl 22 på vardagar", säger han.
Då brukar jag svara att om det är så i deras familjer så är det deras sak, men i denna familj går vi inte och lägger oss så sent då det är skoldag följande dag. Det tycks dock inte gå hem, mitt budskap. Det är nog armbrytning om denna sak, varje kväll. 


Värsta är ju förstås följande morgon. Då är det ett evigt gäspande. Allt är dåligt. Kläderna för spända, för lösa, för långa eller för korta. 
Jag har lagt fel ost eller fel skinka på brödet. Ja, och brödet är av fel sort. Har jag fixat dem ljust bröd så kan jag garantera att det är mörkt bröd de vill ha. Och tvärtom.
Barnen skall också hinna strida med varandra, det är ju en självklarhet. Allt detta marr och knarr, genast på morgonen. Allt detta för att de helt enkelt har sovit för lite. Varje dag samma sak. 
Man tycker de borde lära sig? Men nej. De förstår inte att knippa ihop trötthet med sena kvällar.
Men det är visst så att vi föräldrar fattar ju ingenting? Det är barnen som vet bäst?


You can learn many things from children.  How much patience you have, for instance.  ~Franklin P. Jones~

Brevet till morfar

Det ser ut att bli flere inlägg idag, men denna bara måste jag skriva om.
Min kära morfar.


Min kära morfar fyllde respektabla 90 år på hösten. 
Han var i sina fulla sinnens bruk ända till för ett år sedan. Så vital och i gott skick. Han klarade sig ensam, hemma. I eget hem, där han trivdes.
Han var en förebild för många i samma ålder, också för mig som ju är själva barnarumpan jämfört med honom. 


I december firade han julen med oss. Då kände han inte igen oss barnbarn längre, utan undrade vem vi var. Han pratade om människor vi inte visste någonting om, likaså om människor som inte längre fanns bland oss. Han levde, helt tydligt, i ett tidigare skede i sitt liv. Då han var ung.


Det är sorgligt att se hur livet "flyr" ur en människa. Förr i så gott skick och plötsligt rasar allt ihop. Nu ligger han på en avdelning för personer som lider av demens.
Varje besök där är tungt och färden hem gör man med tungt hjärta.
Det är ledsamt att han inte känner igen oss längre. Att han lever i förgången tid, tiden som för honom kanske var den viktigaste och mest betydelsefulla? Tillika är jag glad att han kan göra så. 

Det är ledsamt att höra hur han ropar han vill komma hem med oss, då vi besöker honom. Att höra honom ropa efter oss då vi stänger dörren till hans rum. Hjärtskärande...


Ett samtal från den avdelning där morfar nu ligger. 
Han har varit rätt otålig idag....och på dåligt humör. 
De sade att om vi bara kan, så skall vi komma och hälsa på honom idag. Mellan raderna kan man läsa att det ser väldigt dåligt ut för honom för tillfället.
Jag är i valet och kvalet. Förstås vill jag gärna se honom, men tillika vill jag hålla kvar den bild jag har av honom - som vital och full av liv. Som den skämtande och roliga morfar han en gång var. Det är så jag vill se honom.. 
Nu ligger han där, helt omedveten om vad som försiggår i världen och han är bara skymten av sig själv. Förr så stark, nu så liten och ynklig.

Det finns inga ord som kan beskriva allt jag vill få sagt, men jag skall ändå försöka göra det här nedan. 
I mitt brev till min morfar. Ifall vi inte längre ses...










"Kära morfar.
Förlåt mig för att jag inte hälsat på dig på ett tag. Det är jättetungt för mig, att se dig i det skick du är för tillfället. Att se dig så ynklig och ensam. Så vilse, så borta.
Jag kommer att komma ihåg dig som den livsstarka och humoristiska person du var. Alltid glad, alltid någonting roligt att säga. Du fick oss alla att skratta.
För dig var familjen viktigast och du älskade alla små stunder tillsammans. Det behövdes aldrig ord, utan närhet. Det att vi samlades under samma tak, firade födelsedagar och högtider tillsammans, hela familjen. Det var det bästa.... och viktigaste.
Jag tror att du aldrig skulle ha velat ha ett sådant här slut på ditt liv, det är helt tvärtemot den människa du varit. Tyvärr får vi inte välja vårt slut själv...
Att ligga där, ensam, bunden i din säng. Att varje dag fundera var du är och varför. Att inte känna igen de nära och de kära. Att vara helt beroende av andra. Det måtte vara tungt även för dig.
Jag förstår att din väg har nått sitt slut. Krafterna sinat. Din livsglädje tynat ut.
Snälla du, du behöver inte kämpa längre. Ta steget till de kära som väntar på dig, om du känner så. De kommer att bli glada över att få återse dig, de tar hand om dig. Den enas glädje är den andras sorg. Och visst, vi kommer att sörja dig. Varje dag. Men du kommer att leva i våra minnen. För alltid.
Med tårar som trillar ner på min kind vill jag bara säga dig: Jag älskar dig, nu och alltid. Kommer aldrig att glömma dig... inte heller de bullar du bakade ;). De var perfekta. Liksom du.


Ps Hälsa mormor och min morbror. Jag saknar dem så.
Se efter oss däruppe. Var vår änglavakt.
Vi ses igen en gång... "

The Next Generation

Tänka sig, att vid knappa 40-års ålder hamna prata om "The Next Generation". Själv tycker jag ju inte att jag är gammal.

Var det inte igår vi dansade till Lambada eller tittade på Knight Rider på tv? 

Vad? Ou....är över 20 år sedan... redan?

Mac Gyver, gissa er hans förnamn ;)

Då jag var i mina tidiga tonår så hade vi jättemånga bra serier på tv: Dallas, Dynasty, Mac Gyver, Knight Rider - listan är lång.

Det var ju väldigt intressant att se vad Mirakelmannen trollade fram varje gång han hamnade i knipa. OBS! Kom ihåg att han använde aldrig pistol!

Han sköt aldrig, och sköt han så var det med kulor eller dyligt. Eller kanske sköt han med pistol, EN gång...i misstag? 

Inte såg han ju illa ut heller....dregel.... Rena, rama Svärmorsdrömmen.

Michael Knight, the lonely rider

Eller Knight Rider, som redan med sin jättecoola bil körde omkring...eller ibland körde bilen förstås av sig själv. 

Michael Knight kallade på sin bil, Kitt, genom att prata till sitt armbandsur. Wow!

Själva David Hasselhoff såg ju inte heller illa ut....då.....tyckte man.

Beverly Hills 90210

Så kom det Beverly Hills 90210,  och Melrose Place.

Dregel, dregel igen. Min ungdom var alltså det att jag hamnade torka mungiporna titt som tätt ;). Snygga killar i massor och mängder.

Melrose Place

Serierna handlade om ungdomarnas vardag, både med problem och utan. Första kärleken etc.

Måste ju bara sitta och titta på dessa serier... och drömma mig bort. 

Vi får heller inte glömma Baywatch, ögonfröjd för både killar och tjejer... Aijoo, visst handlade det ju också om att rädda liv....hur kunde jag glömma det? ;)

Baywatch

Redan musiken till dessa serier var jättebra. Om jag i misstag hade slumrat till förrän favoritserien hade börjat, så vaknade jag garanterat då seriens signaturmelodi trampade igång. 
Det är fritt fram att lyssna till musiken via de lila länkar jag gjort. 

Aaah...ungdomens vår! Jag drömmer mig tillbaka i tiden. Och njuter. Skulle gärna ta och titta på Mirakelmannen igen. Den serien föråldras aldrig. Lika spännande nu som då. 


Alla dessa ovannämnda serier växte jag upp med. När jag blev äldre, blev också personerna i dessa serier äldre. De var lite som min egen familj. 
Alla dessa serier hämtar också med sig en hel del minnen om vad som hände i mitt liv just då. Härliga minnen. 

Och nu - nu kommer den nya generationen och alla dessa serier måste göras om, för dagens ungdomar. Likaså skall de topplåtar vi lyssnade till i vår ungdom göras om till en ny hit. Låna litet av det gamla och lägga till litet av det nya.

Va fan?! Hittar man inte längre på egna program eller egen musik för dagens ungdom? Varför måste de stjäla allt det goda vi hade i vår ungdom? 

Alla gamla goda serier, all gammal god musik skall göras om.... så att de mister sin mening, i varje fall i mina ögon. 
Jag vill ha kvar mina fina minnen av dessa serier och denna musik, dessa sånger, för att de för mig tillbaka till min egen barndom/ungdom ens för en liten stund. För en liten, liten stund får jag vara ung igen.


Alla tankar, känslor, händelser och dofter finns ännu kvar. 
Please, låt mig hänga kvar en liten tid till. Stjäl inte mina fina minnen!


Nedan, old generation och new generation. Tiderna ändras, musiken likaså. Båda versionerna är bra, har inget illa att säga om J Lo för jag gillar henne a lot. Gillar också denna nedanstående sång mycket.
Men det är en stor bit att svälja då det trampas på mina fina minnen...

"Growing up is never easy. You hold on to things that were. You wonder what´s to come. But that night, I think we knew it was time to let go of what had been, and look ahead to what would be. Other days. New days.  Days to come. The thing is, we didn´t have to hate each other for getting older. We just had to forgive ourselves... for growing up"
~ The Wonder Years ~