Smått skadeglad

Jag läste ett inlägg på nätet på morgonen. Där bongade jag en gammal bekant till mig. Det första jag lade märke till var att hon såg ut som om hon skulle ha varit minst 10 år äldre än hon på riktigt är. Första känslan var "WoHoo, hon har också blivit äldre hon, åren har inte behandlat henne med varm hand heller..."


Den tjej... okej, kvinna jag pratar om var en riktig killmagnet i högstadiet. Hon var pop och hörde till det "coola gänget". En av de tjejer som alla killar var intresserade av och ville ha. Hennes föräldrar var så stolta, då de hade en vacker tjej som hon och de skröt med att hon skulle visst ha klarat sig som modell, men hennes längd räckte inte riktigt till. Och jo, visst var hon vacker. Det var hon. Jag säger inte emot där inte.
Själv hörde jag till "det osynliga gänget", dvs vi tjejer som ingen lade märke till. Vi fick gå fritt hela högstadiet. Nog var det ju ledsamt, men jag klarade mig i liv genom känslornas djungel.


"Everything has beauty, but not everyone sees it."  ~Confucius~

I högstadiet var det ju en stor grej det där med pojk- och flickvänner och visst var man ju en aning avundsjuk på de där snygga och coola tjejerna. Killarna rent av dreglade efter dem och tävlade om vem som skulle få vem. Ena veckan var de tillsammans med en, nästa vecka med en annan. Rent av löjligt, så här efteråt tänkt. Inte undras på att jag inte sällskapade med någon i hela högstadiet. Hittade min kille helt från annat håll ;).


Har sett flera av dessa snygga och supercoola tjejer så här efter 20 år och nog måste jag säga att de som var snygga och poppis i högstadiet så har nog åren inte varit lika vänliga med. På riktigt. Det finns inte många av dem som är så supersnygga mer i denna dag. Välkommen till oss vanliga dödliga, säger jag. Inte undras på att dessa tjejer lägger ut sina bilder på facebook i svart-vitt eller efter lite photoshopande. I facebook får man ju vara den man vill vara och precis som man vill att alla andra skall se en.
Okej. Är själv inte så mycket bättre, har också svart-vit bild i ansiktsboken. Men jag kan ärligt sagt säga att jag är lika som förut. Osynlig. Men äldre.


Likaså kan jag säga att de som inte var så supersnygga i högstadiet, de är snyggare nu på "äldre dagar". Hurraaa för dem, I like. 
Ja-a. Sådant är livet. Skönhet varar alltså inte längst. 

Själv har jag ju inget problem: ingen märkte mig då och ingen märker mig nu. Lika långt som brett där, ja. Så visst får jag vara en aning skadeglad, visst? I varje fall då dessa snyggisar såg ned på oss andra och tillika badade de i beundran.


Och på riktigt: inre skönhet är det som räknas, resten förfaller nog vid något skede... 


"Beauty isn't worth thinking about; what's important is your mind.  You don't want a fifty-dollar haircut on a fifty-cent head."  ~Garrison Keillor~

In the end, this is the truth