Passfotoskräck

Ojoj så jag har haft brådis de senaste två dagarna. Har inte ens hunnit vara hemma ordentligt. 
På torsdag kom jag hem som normalt efter jobbet. Hade en timme på mig att fixa mat åt barnen och åt själv i all hast. Sen iväg till träningar. Egna. Så hem, dusch och znark. 
Igår från jobbet iväg och ta passfoton, till pojkens träningar, till mamma och pappa. Hemma kl 21.30, znark. 
Jobbigt. Men som man bäddar får man ligga.


På tal om passfoton. Jag har skjutit upp det varje dag, varje vecka, för jag hatar att bli fotograferad! Men nu börjar det bli brådis för jag skall, om knappt en månad, iväg till Estland.
Okej, man lär inte ska behöva pass där längre, utan det räcker visst med identitetskort, vilket jag inte heller har. Så jag tänkte jag fixar mig ett pass, för jag kan komma att behöva det annars också. Det kan ju hända jag börjar resa riktigt ofta ;). 
Nästa vecka skall jag iväg till Sveige för ett par dagar och i slutet av maj till Estland. WoHooooo!
Denna världsresenär, som har varit endast till Estland, Sverige, Bulgarien och Polen i hela mitt liv. Wau! Och de två sista efter att jag fyllt 30! Så denna tjej har inte sett mycket av världen än! Jag känner mig som en jungfru, visst....


Okej, tillbaka till passfoton igen. Så jag valde att gå int till den affär jag först såg, då jag stack in till centrum. Jag trotsade min jobbkompis varning, jag gick dit ändå!
En ung kille tog emot mig, bad mig sitta på en stol. Han nappade sin Canon och tog några bilder. Jag kände mig ful, tjock, generad och ville helst springa iväg. Som sagt, jag hatar att bli plåtad! Jag lyckas aldrig på bild. Jag har alltid mat i munnen, konstiga miner eller ser allmänt för jävlig ut. Denna gång var heller inget undantag.

I believe it now. So fucking true!

10 minuter senare hade jag mina passfoton i handen. Jag såg på dem. Chocken var absolut större än jag hade förväntat mig. Ser jag ut sådär? Är jag sådär rund i ansiktet? Hur kan jag se ut sådär? Oj Herre du milde skapare! Inte att undra på att jag inte vill bli plåtad!
Jag vände på klacken och stack iväg. I mina tankar grät jag blod. 


Nu kan jag inte komma över det hur jag ser ut. Ser jag faktiskt så hemsk ut som mitt passfoto vill få mig att förstå? Och rund?




Det enda jag kan säga är att man ser det man vill se. Jag har trott jag sett mer hyfsad ut, men ett enda foto och min värld är en kaos! Wake up to rality call, alltså.


Och så var vi då framme vid evighetsproblemet igen: jag måste börja gå ner i vikt! Det här är alltså för jävligt! 


Vad kan man annat säga än att hur kan man få en jättefin bild av ett objekt som inte är den fagraste blomman på ängen? Det är väl omöjligt redan för fotografen? Jag tror visst inte att det duger med lite Photoshop på ett passfoto???

Det är nog väl bara att gömma sig inomhus, tror jag minsann

"Beauty is the first present nature gives to women and the first it takes away."
~Fay Weldon~