Det regnade nästan hela dagen igår, hela natten och på morgonen, men då vi stegade iväg till kapellet slutade det. Som på beställning. Okej, mamma sade hon hade beställt uppehåll, så det måste ha varit någon där uppe som hört hennes bön. Tack!
När dörrarna till kapellet stängdes och seremonin började, kvittrade fåglarna utanför den vackraste serenad. Tom. prästen frågade efteråt om vi hade lagt märke till det? Visst hade vi det.
Hela seremonin försökte jag tänka på annat, blicka annanstans än på kistan. Jag klarade mig ganska bra, må jag säga. Jag, lipsillen.
Det som berörde mig mest var att se karafolket lyfta kistan och bära den ut. Tillika hörde jag morfars syster brista i gråt. Då hamnade jag nog svälja några extra gånger och fundera på maskaran ;). Morfars sista färd. Time to say goodbye, time to let go.
I kärt minne bevarad. För alltid. Amen.
Mera än tusen ord
"We do not remember days, we remember moments. The richness of life lies in memories we have forgotten" ~ Cesare Pavese ~
ja de inget trevligt me begravningar, har idag själv vart på begravnig o jag grät som en stor baby, för att jag sku läsa en dikt o då börja benen skaka, o när jag tänkte hur synd de var om mej börja jag lipa,joke joke mest för att man ser hur illa dom riktigt närmaste har. men minnestunden efteråt var ändå trevlig, när man minns goda grejor
SvaraRadera