Bra, bättre, bäst...

Våran yngsta gosse hade matematikprov igår. Det kom sådär hux flux och vi var verkligen inte redo. Det hade varit påsklov, så klassen utdelades "veckobrevet" först på tisdag och jag läste veckobrevet först på kvällen då vi åt kvällsmål. Veckobrevet är alltså en sorts info för både föräldrar och barn om vad som kommer att hända under veckan i skolan.
De skulle ha matematikprov följande dag... Jämmer och elände! 
Gossen blev nästan i panik, för han är sådan som vill vara bäst i allt han gör. Jag kunde se hans stora, tårfyllda ögon.
Snabbt kikade vi igenom uppgifterna och repeterade, men det blev inte mycket gjort eftersom klockan var så mycket och läggdags kom emot.
Så jag sade till honom att göra sitt bästa och att inte förhasta sig med att lämna in pappret. Att kolla allting extra noga.




Idag kom han hem med sitt prov: 29 poäng av 30. Inte så illa! Men... tillika såg jag att det räckte inte för lilleman. Det harmade honom enormt att inte få fulla poäng. Att inte vara bäst i klassen.
Det enda jag kunde göra var att säga att det var jättestrongt gjort och jag är åtminstone jättenöjd.

Detta allt får mig att tänka på min X då i tiderna. Han var så duktig i skolan och hans föräldrar jublade och skröt med honom. Allting gick som en dans för honom.
Hans yngre bror hamnade plugga ordentligt och han försökte sitt bästa, men  han nådde aldrig upp till storebrors resultat. 
Det var ledsamt att se hur föräldrarna jublade då fixikus dansade genom allt i skolan, medan den andra jobbade på som en dåre, försökte vara lika bra som storebror. Och aldrig ett tack. Aldrig.
Så kom den dag då han bröt ihop och ropade till föräldrarna att han kommer aldrig att vara lika bra som storebror och att de lägger bara värde på brorsan!
... Jag tror nog föräldrarna älskade dem båda, men de glömde kanske visa det till den som behövde det mest...


Efter denna episod tänkte jag att jag skall aldrig behandla mina barn på detta sätt. Skryta med den ena och glömma den andra... eller tredje.... Och detta har jag försökt hålla fast vid. 
Det som betyder mest för mig är att mina barn gör sitt bästa, det är allt jag begär. Mera kan de inte göra och mera kan jag inte kräva.
Jag försöker också skryta med dem alla och förklara för dem hur duktiga de är. För alla är de duktiga, på sitt eget sätt.
Jag har också sagt till dem att alla kan inte vara bra på allting: den ena är bra på matematik, den andra på slöjd. Den ena är bra på modersmål, den andra på musik. Så är det bara. Världen skulle vara ganska trist om alla vore lika. Om alla var bra på just en sak och allting annat skulle bli ogjort. Vem skulle göra det då?


Jag vill verkligen inte att mina barn skall känna sig mindre värda än någon annan i familjen. Vi är alla på samma linje. Alla lika mycket värda. Och jag älskar alla mina barn, lika mycket - nu och alltid.

"Whatever they grow up to be, they are still our children and the one most important of all the things we can give to them is unconditional love.
Not a love that depends on anything at all except that they are our children."
~Rosaleen Dickson~