Tankar om igår...

Var en sväng på grillfesten igår.
Helt okej, men jag kände mig ganska så utanför. Hade liksom ingenting att ge, ingenting att säga... förstår ni vad jag menar?
Det enda jag kunde var att lyssna på de andra, på vad de pratade om. Kunde inte så mycket delta i diskussionerna, då jag inte hade något hum om vad de pratade om. De var alla bekanta sedan tidigare och jag... nybörjare.
Så jag satt ganska så tyst och tittade på.
Dessutom agerade jag chaufför, så inget kunde jag dricka. Detta igen betyder att jag kunde inte slippa upp (eller borde jag säga ner??) på de andras nivå.
Men att dricka skulle inte ha gjort det bättre heller. Det var nog bara att försöka le och se intresserad ut. Vädret gjorde det hela ännu mera ointressant. Det regnade... och blåste. Jag frös. Jag var som tur inte den enda. Och som tur var, fanns det filtar.


Förstå mig inte fel, det var trevligt att träffa nya människor och bekanta sig med dem. Men då man ingenting har gemensamt, så är det svårt att "tvinga fram" något finurligt. Det är bara så... med mig. Plus att följande jag kommer att skriva om påverkade hela min kväll... min feelis alltså. Allt kunde ha varit annorlunda och jag kunde haft mycket roligare, om inte för följande sak: 


Det som fanken tog mig i huvudet var redan då vi kom fram till platsen där festen skulle vara. 
Jag hälsade på alla, men såg inte värdinnan någonstans. Så jag trodde hon var inomhus, dit jag sen stegade iväg.
Men nej. Hon var inte inne. Tillbaka ut. 
Min man började genast "läxa upp mig" om hur man först skall hälsa på värdinnan och värden och inte stega iväg in.
FAN - det var ju det jag försökte göra, jag trodde ju de var inomhus!
Denna episod fick mig ännu mera på dåligt humör. 


Jag hatar när min man börjar nervärdera och kommendera mig, vilket han gör alltid då vi skall iväg på fest eller ut bland folk. Värsta är att han gör det ännu så alla andra ser och hör. Det är som om han riktig vill att alla skall tro att han vet bäst om allt och tillika vill han skina och få det att se ut som om jag inte fattar ett dugg.
Detta gillar jag absolut inte! Jag kan inte förstå varför han gör så?
Jag var nära att vända på klacken igår och jag sade det till honom också. Säkert hörde alla de andra också... men jag bara kan inte med sådant där.


Eftersom jag har följt med detta en tid nu, så hädanefter får han representera vår familj på fester och hålligång helt ensam. Jag väljer själv vart jag vill fara och med vem.
Jag behöver inte lyssna på sådant shit om jag inte vill. Och varför skulle jag vilja?
Jag vet att jag är verkligen ingen sämre människa än någon annan heller och att nervärdera mig och bua ut mig så alla andra hör, är verkligen inget jag behöver ta emot utan att tugga.


Idag är jag arg på min man, vilket säkert märks. So what, det må man få vara någongång också. Livet är ingen dans på rosor. Verkligen inte.


Ovanstående "problem" har jag läst om tidigare. Tyvärr är det inget kul, för det talar om att skiljas: Varo eron merkkejä. 


"To know when to go away and when to come closer is the key to any lasting relationship."~Doménico Cieri Estrada~