Ett evighetsprojekt...

En av mina favvoproggis

Igår började en av mina favoritprogram, nämligen Amerikas "The Biggest Loser".
Så ni vet att varje vardag, klockan 18-19, sitter jag hemma och gråter.
Det är alltid så stora känslor inblandade, och jag lider faktiskt med varje deltagare. 
Visst får man ju sin egen favorit vid något skede, men den bildas först efter några avsnitt, så nu är alla ännu på samma startlinje.


Igår presenterade de sig alla, och jag satt och torkade mina tårar. 
Jag känner så bra igen mig och tillika lider jag med dem.
Okej, jag är inte i samma usla skick som de, jag väger inte lika mycket, men samma känslor har jag. Samma tankar, samma funderingar. Samma önskan. Att gå ner i vikt och vara nöjd med mig själv. 


Jag har haft normalvikt ända tills jag började vänta mitt första barn för 11 år sedan. Jag gick upp ca. 30 kg under väntetiden. 
Jag tyckte det var en bra ursäkt att äta gott, äta för två, så att säga. 
Ingen kunde säga att jag hade blivit tjock, jag kunde ju bara säga att jag väntade barn. Vilken härlig ursäkt!
Då sonen hade fötts, gick jag nog ganska så snabbt tillbaka till mina egna mått. Okej, några futtiga extrakilon, men det störde mig inte.


Första halvåret med sonen var tufft. Han skrek natt och dag, hela tiden. Han sov inte, förutom korta stunder... flere gånger till dagen. 
Han hade kolik, så han grät och grät och jag kände mig så hjälplös när jag inget kunde göra. Det var babymassage mitt i natten, för att ens lite underlätta hans tillvaro. Det var ammande och vakande, nästan hela natten. Slumrade till nu och då, det var min nattsömn under ett halvt år .
Själv insjuknade jag i en sorts depression. Jag var så trött hela tiden, eftersom jag aldrig fick sova ordentligt. Det var psykiskt jättetungt.

Det var verkligen inget babysött liv vi levde, inte närapå det jag fantiserat mig då jag fick veta att vi väntade barn.
Det var också mycket annat på gång i vårt liv just då, så det var tungt på alla sätt. Fick heller ingen hjälp från rådgivningen, ingen kunde hjälpa mig - oss.
Utan att jag märkte åt jag antagligen mera, tröståt. Åt kanske lite, men oftare. Alltid inte så hälsosamt. 
Plötsligt hade jag gått upp i vikt, men det orkade jag ju inte fundera på just då. Hade så mycket annat att tänka på. Ett litet liv som behövde mig 24/7, det var det viktigaste. Att försöka hjälpa honom, så han hade det bra. All min energi gick till detta lilla liv, jag glömde mig själv.
Efter ett halvt år fick vi äntligen hjälp. Tack Gode Gud för det! Jag skulle inte ha orkat ett dugg till! Jag var slutbränd. Slutkörd.


Så, efter mitt första barn har jag fått kämpa med min vikt. Den går i berg-  och dalbana. Jag har kämpat, släppt tyglarna, kämpat, släppt tyglarna...

Det är så lätt att gå upp i vikt, det går omärkbart och snabbt. Men det är jävla svårt att få bort!
Så javisst, jag förstår deltagarna i "The Biggest Loser", jag känner så bra igen mig. Alla ursäkter. Alla förklaringar. Känslorna. Hur man känner sig så ful och äcklig. 
Är för tillfället inne i den onda cirkeln igen. Jag märker hur deprimerad jag är. Känner mig ful och tjock. Orkar inget. Har ingen inspiration till något. 


Många tänker säkert: "Varför i helvete gör du inget för saken då?".
Men jag kan säga en sak: Det är lättare sagt än gjort. 
Den som aldrig behövt kämpa med sin vikt, skall gärna hålla käften fast. Det är verkligen inget lätt. Det krävs mycket jobb, mycket energi, en strark ryggrad, en man med goda nerver samt goda vänner som orkar kämpa med dig. Avot.


Okej, okej. Jag hoppas jag får en extrakick nu igen, då jag tittar på serien. Det behöver jag just nu... så kommer jag framåt med mitt "evighetsprojekt".


"Inside some of us is a thin person struggling to get out, but they can usually be sedated with a few pieces of chocolate cake."  
~Author Unknown~