Den där dagen då "mitt nya liv börjar"... Igen.
Trött. Trött på "mitt nya liv", som räcker just och just dagen till slut. Om ens det.
Inspirationen. Var är du?
Den har nog gått och gömt sig på sådant ställe att jag aldrig kommer att hitta den. Så känns det. Tröstlöst. Just nu.
Den gråa, regnsjuka dagen hjälper heller inte mycket. Tvärtom.
Igår då vi var på besök hos min mans faster, undrade hon om vi skulle få flere barn. Jag kände mig ännu mera besviken, jag kände hur axlarna och ryggen trycktes ner ännu mera.
Besviken på det att jag inte har ryggrad. Att jag inte får ett stadigt grepp om mitt liv. Mest förstås ätandet. Och att vara oäten. Det syns. Och det tar mig själv i huvudet så jävla mycket. Jag blir så arg på mig själv...
Så jag svarade bara: "Inte som jag vet".
Hon: "Det var ett bra svar"
Jag: "Vi har sålt barnvagen och allt"
Hon: "Vad??!... Men man kan ju köpa ny sedan"
Tystnad.
Hon: "Men kanske det räcker nu, med barn...?"
Tystnad. Slut på diskussionen.
Hon brukar vara ganska rakt på sak, faster M. Och om hon inte säger det rakt ut, så då kan det komma fram på ovanstående sätt.
Så jag gissade att också hon hade lagt märke till att jag "lagt på hullet". Det var bara, kanske, ett vackrare sätt att kolla saken? Maybe.
Ja det känns ganska tomt och tyst i mitt huvud nu. Jag vet vad jag borde göra, men har inte redskapen i skick än. Menar huvudet och min bortflydda "ryggrad". Inspirationen tog också farväl och stack iväg till bättre ängar. Den gav upp.
Tröstlöst. Det är vad det är.
Voj nej, int ska du säga så. Så länge det finns liv finns det hopp. Men jag förstår precis vad du menar. Jag frågar mej själv hela tiden:
SvaraRaderaHUR SVÅRT KAN DET VARA? Det är så tusans svårt. För ifall det skulle vara lätt då hade vi gjort det för länge sedan. Jag VET att det bara är början som är tuff sedan är det roligt. Jag vet det och ändo får jag inte ändan ur sängen.
håller med,de så jävla svårt, jag har lite mer försökt att jag ska börja tycka om mina extra 15kg jag fått de senaste året, för de kan hända att de lättare än att få bort dom, bara gilla dom, di säger ju att utsende int spelar nån roll, vad man e glad o trevlig who knows tänkt testa på det. isåfall blir de nog nordströms sjukhus åt mej med sugningar,lyftningar,bortskäringar o ett jäääävla stort banklån höhööhö
SvaraRaderani har så rätt, båda två. d sku va enklare att älska mina kilon. men i dagens värld, då allt utgår från att man ska va slank... så e d svårt. redan att hitta snärtiga kläder e svårt. jag provade en sommarklänning häromdán, men jag lade den tillbaka i skåpet. för att jag såg ut som om jag väntade barn. ja. vad kan man, om man e född att se ut som en kulstötare.
SvaraRadera