En stund för mig själv

Morgonstund har guld i mund. Håller med.
Vaknade klockan sju till en solig och vacker dag. Det är tyst i huset. Alla sover.
Jag tar tid för mig själv och mina tankar. Njuter av en tyst stund och av att vara helt för mig själv.


Igår märkte jag, att det skulle vara dags att nolla huvudet. Fjärde veckan hemma med barnen och vi har inte gjort någonting extra - bara varit här hemma. Jag väntar på att det skulle bli lite varmare, så vi kunde spendera en dag på beachen. Vi är en bunt typer som behöver lite mera värme och lite varmare vatten för att våga oss på ett dopp. 
Barnen vill leka med sina kompisar här hemma och jag "väntar" på att min man skall få semester, så vi kan göra någonting tillsammans - hela familjen. Okej, vi har bara en vecka gemensam semester och halva veckan går åt till Hesa Cup, där yngsta gossen skall spela fotboll i dagarna tre. Men om vi kunde ha tid för tex. Borgbacken eller Särkänniemi efteråt? Eller en miniresa? Förstås med sex personer så kostar det en hel del, redan en visit till nöjesparken. För att inte tala om minisemester. Men... vad gör man inte för sina barn? Ens en gång i året?


Ja-a, jag blir ganska snabbt rastlös om jag bara sitter hemma, så jag skulle måsta ta en sväng in till centrum för shoppingterapi. Ens en liten stund och jag skulle vara som en ny människa - orka mycket mera.
Sådan är jag, jag behöver nog en stund för mig själv ibland. Att inte behöva ta någon i beaktan, om ens för en timme. Det räcker. Sedan kan jag fortsätta normalt igen.
Jag tror nog alla människor behöver lite andrum emellanåt, hur man än skulle älska sin man, familj eller andra medmänniskor. 
Det är terapi det. Egen tid = Guld värd.

En  hängmatta skulle vara rätt coolt!

"Finding some quiet time in your life, I think is hugely important" ~Mariel Hemingway~

Tysta passet

En perfekt bild jag hittade på google ;)

Det är ganska så konstigt, att då man borde vara extra försiktig eller extra tyst, ja då händer det precis tvärtom. Detta har jag märkt många gånger, redan med mig själv.

När barnen sover, försöker jag vara tyst och inte föra något oljud. Vad händer? Jo, jag går mot tex. en stol och släpper några "tysta" svärord. Jag försöker ta något kärl ur skåpet, och det klirrar till. Lägger på kaffet, för jag vill avnjuta morgonmålet... kaffet puttrar på.

Någon ringer eller bankar på dörren då barnen sover, detta händer redan lite efter klockan nio på morgonen. Varje morgon. Oftast pojkarnas kompisar. Ibland Jehovasvittnen, ibland arbetskarlar.

Detta om tystnad, får mig att tänka på då jag gick på första klass. Då hade våran lärarinna ett häfte, där hon skrev upp vem som kunde vara tyst längst. Detta kallades "Tysta passet".
Med detta pass hotade hon oss varje gång, om vi inte kunde vara tysta på timmen. Där stod antagligen någons namn, med blodröda bokstäver? Eller skrev hon allas namn där, och antalet tysta minuter? Skrev hon endast dens namn, som kunde vara längst tyst? Eller tvärtom? Tja, vem vet. Inte kollade vi ju aldrig hennes häfte precis.

Om jag kommer rätt ihåg, så tilldelades ingen någon vinst för att ha kunnat vara längst tyst. Vi var väl rätt dumma vi, som inte fattade begära vinst om vi vann! Synd man kommer på detta först nu, efter 30 år...

Det är vad det är

Måndag. Igen.
Den där dagen då "mitt nya liv börjar"... Igen.
Trött. Trött på "mitt nya liv", som räcker just och just dagen till slut. Om ens det.
Inspirationen. Var är du? 
Den har nog gått och gömt sig på sådant ställe att jag aldrig kommer att hitta den. Så känns det. Tröstlöst. Just nu.
Den gråa, regnsjuka dagen hjälper heller inte mycket. Tvärtom.


Igår då vi var på besök hos min mans faster, undrade hon om vi skulle få flere barn. Jag kände mig ännu mera besviken, jag kände hur axlarna och ryggen trycktes ner ännu mera.
Besviken på det att jag inte har ryggrad. Att jag inte får ett stadigt grepp om mitt liv. Mest förstås ätandet. Och att vara oäten. Det syns. Och det tar mig själv i huvudet så jävla mycket. Jag blir så arg på mig själv...
Så jag svarade bara: "Inte som jag vet".
Hon: "Det var ett bra svar"
Jag: "Vi har sålt barnvagen och allt"
Hon: "Vad??!... Men man kan ju köpa ny sedan"
Tystnad.
Hon: "Men kanske det räcker nu, med barn...?"
Tystnad. Slut på diskussionen.


Hon brukar vara ganska rakt på sak, faster M. Och om hon inte säger det rakt ut, så då kan det komma fram på ovanstående sätt. 
Så jag gissade att också hon hade lagt märke till att jag "lagt på hullet". Det var bara, kanske, ett vackrare sätt att kolla saken? Maybe.


Ja det känns ganska tomt och tyst i mitt huvud nu. Jag vet vad jag borde göra, men har inte redskapen i skick än. Menar huvudet och min bortflydda "ryggrad". Inspirationen tog också farväl och stack iväg till bättre ängar. Den gav upp.
Tröstlöst. Det är vad det är.

                                               Japp. Så är det.

Skrattsalva

Så sant så

Det finns ett ganska bra och enkelt botemedel mot stress, sorg, problem, dålig dag, annat negativt eller kanske bara för att pigga upp din dag. 
Det kan man använda när som helst och var som helst och till det krävs verkligen lite men det ger så mycket mera. 
Det är att skratta. Att riktigt skratta loss! Kanske kan vi kalla den för skrattsalva? För det är det ju, ett botemedel.


Att skratta gör inte av med problemen precis eller med sorgen eller med allt annat negativt, men det ger dig annat att tänka på. En massa nya krafter och ett gott humör - åtminstone för stunden.

Igår skrattade jag så förskräckligt, så tårarna rann. Kommer inte ihåg när jag skulle gjort det senast, men fan så bra det kändes! 
Jag tror jag lever länge på det... och på de goda minnen det för med sig. Känns bra. Pröva på det :)


Live and laugh, people, live and laugh!

Filosofen i mig

Jag är en filosof. Jag funderar mycket på saker och ting. Grundligt och noga. Mest om livet. Kanske om döden. Om hur allting blivit till. 
Jag skulle vilja veta mycket mera och förstå mycket mera. Men då borde jag ha tid att läsa och ta reda på saker och ting, vilket jag för tillfället inte har. Men kanske någongång?


Jag vill veta hur mina mor- och farföräldrar haft det i sin tid, är intresserad av hur allting var just då.
Deras ungdom, uppväxt. Livet på landet, på bondgården. Krigstiden. Livet efter. Hur de levde och klarade sig, trots hårda tider.
Mina mor- och farföräldrar ville aldrig riktigt prata om kriget, trots att jag frågade flera gånger. Ville höra historier om hurdant det var. Fick aldrig riktigt något svar, förståeligt nog.


Min farfar, farmor och mormor dog då jag var i tonåren. Då kunde jag inte ännu ställa de rätta frågorna, fattade inte att det var en rikedom med mor- och farföräldrar. Att de kunde gett mig så mycket mera än bara ett minne. Nej, då hade jag inte tid. Det enda jag väntade på var att snabbt bli vuxen. Hade inte tid att sitta ner och prata, eller ens lyssna. Det enda jag brydde mig om var mina vänner och förstås: killarna ;).
Jag fattade inte hur mycket jag skulle komma sakna det jag hade just då, efteråt. Jag fattade inte att det var en rikedom. 

Nu, då jag är äldre skulle jag vilja sitta ner och diskutera dittan och dattan vid en kopp kaffe. Spendera tid med mina mor- och farföräldrar. Riktigt lyssna på vad de har att säga, eller sitta helt tyst eller lyssna på radio. Att vara tillsammans.
Nu är det för sent. Ljudet har tystnat, stegen tynat bort. Kvar finns endast svaga minnen, tomhet och miljontals frågor hängande i luften. Frågor som jag aldrig kommer få svar på. 




"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" ~Stig Johansson~

"Livet är det som händer dig, medan du är upptagen av att planera andra saker"

- JOHN LENNON -

"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet"

- CHUANG TZU -

Bilfeber

Aaaah, mitt arma huvud - full med bilar. Märke, modeller, storlekar, maskiner, läckerheter, PRIS...
Ja. Vi är på väg att byta bil och vi behöver en bil för 6 personer. En som dricker mindre än vårt nuvarande vrålåk.
Min man är inget vidare intresserad av bilar, jag kanske desto mera. Jag vet vad jag vill ha, men tyvärr är det oftast ganska dyrt. Detta gäller allt, inte enbart bilar. 
Och ju mera jag tittar på bilar, desto mera rinner dreglet. Wow, vilka alla läckerheter man eventuellt kan få! Jag känner mig som ett barn i godisaffären. 
Jag ser någonting jag gillar... efter en stund ser jag något jag gillar ännu mera... och så håller det på. 
Men så tillbaka till verkligheten. Man kan inte få allt man vill ha. Det är som en kalldusch.


Så eftersom min man inte är intresserad av bilar det minsta lilla, så är det upp till mig att sitta på nätet och tittalura. 
Värst är det ju då man inte vet vad allt betyder: EPS, VSC, Aktiva nackstöd. Wtf? Vad betyder det? Aktiva nackstöd? Masserar de min nacke? Har nackstöden högtalare, så musiken kunde höras därifrån?Eller betyder det att varje gång en kvinna kör, så ger de aktiva nackstöden råd hur man skall köra? What? Knappast. 
Bilvärlden är full med mysterier, för en qvinna. Just då jag tror jag har förstått någonting, så blir det tvärvändning. Nehej, det var ju inte så heller. Igen googlar jag.
Vad är bra, vad är dåligt? Hur välja mellan två nästan likadana bilar? En liten bokstav eller ett litet ord kan betyda så mycket mera än vad man tror. Jag blir inte klok. 

Ser lätt ut, men är ju jävla svårt faktiskt

Jag vet dock vad vi behöver, jag vet vad vi vill ha och inte vill ha. Jag vet ungefärligt pristak. Detta är det bra att utgå ifrån. 
Får se vad det blir... om det blir något överhuvudtaget ;)

Och till andra problemet: hur skall jag få min man med och provköra? Eller ens och titta?
Han är nog ense om att vi borde byta bil, men det är så jävla svårt att få honom med till bilaffären. 




Har någon annan samma problem med att få med sin man till bilaffären, eller har jag "fått" detta exemplar som stod sist i kön då Gud utdelade "Ny bil varje vår"- behovet? Måtte ha stått miljontals karlar i kö före honom... Rättare sagt: min man var inte på plats överhuvudtaget.

Drömmen om Indien

I natt drömde jag att jag var i Indien med några jobbkompisar. Det var alltså en jobbresa. Men Indien! Jag som aldrig ens tänkt på att åka till Indien. Men nu var jag där.


Jag minns jag stod och pratade med några lokala kvinnor i en park. Jag minns jag tänkte att de var helt som vem som helst annan, verkligen trevliga. Sedan gick jag iväg till vårt hotellrum, eller vad man nu skall kalla det. Ett rum på en gård?
På vägen dit, mötte jag många förundrade blickar av män. De stod samlade vid vägen.
Jag var lite rädd för vad de tänkte, lite rädd för att gå där ensam. Jag var ju en vit kvinna, klädd i caprijeans och t-skjorta. Mycket bar hud. Och ingenting värd i deras land.
Jag snabbade på stegen. Tillika slog det mig: Jag har inget pass! Hur i helvete har det varit möjligt att få resa utan pass? Och hur i helvete skall jag ta mig hem? Jag tror nog de har strängare regler i Indien... tänkte jag. Kallsvetten började rinna. Här vill jag inte bli, jag vill hem!


Till slut var jag framme vid vårt "rum". Vår dörr. Där stod jag och väntade på de andra. Smått rädd. 
Till slut såg jag en jobbkompis komma springande halvnaken. Hon hade tagit av sig sin blus och sprang med den som skydd för sina boobs. Jag såg på hennes rygg och märkte hon fått lite sol, för det var en jättestor vit rand på hennes rygg. 
Tolka mig inte fel, ingen hade gjort någonting åt henne, utan hon sprang utan blus helt utan orsak. Varför vet jag inte.
Sedan väntade vi ännu på en tredje jobbkompis. Hon uppenbarade sig efter en stund. Hon hade köpt choklad och var därför lite sen.
Vi pratade ännu om hur jag skall ta mig hem därifrån, utan pass. Det kunde bli en aning knepigt. Jag minns hur rädd jag var. Tänk om jag inte fick åka hem?


Där slutade min dröm. 


Kom jag hem därifrån det vet jag inte. Som tur är, vaknade jag hemma i varje fall ;). Skönt.

En sång från tiderna...

En regnig sommardag

Idag har det regnat, mer eller mindre hela dagen. Jag välkomnar regnet, för det behöver mina nyplanterade buskar och träd.
Likaså behöver jag "en dag inne" också. Lite motvilligt dock, skulle ju helst av allt bara vara ute. Men huset behöver mig också det märker jag. Ingenting tycks hända av sig själv här inne heller. Tyvärr.


Då det är soligt och varmt har jag inte lust att sitta inne, städa eller hålla på och greja inomhus - nej, då vill jag vara ute. 
Sommaren är så kort så man skall njuta av varje solig dag, man hinner nog sitta inne hela vintern sedan... om man så vill.
Ja och med detta tankesätt så har jag ju spenderat min tid utomhus nu i två veckors tid. Detta igen gör att det inomhus ser mindre fräscht ut. 
Men idag har jag fixat och grejat här inne och i morgon skall jag fortsätta. Förstod det lovas regn till i morgon också? 
Men efter morgondagen är jag nog redo att ta emot soliga och varma dagar igen. Har ännu några buskar att plantera... och vill gärna vara ute. Så är det bara.
Vi skall njuta av sommaren, gó vänner :)


"Summertime is always the best of what might be" ~Charles Bowden~

Surpuppan min

Våran 10-åring är nog inne i något extra stadie nu. Ingenting är bra, allting är från rumpan. 
Får han inte som han vill blir det surpuppa och han sitter på sitt rum och suras och vägrar komma ut.
Likaså är han väldigt viktig med sin klädsel: allting skall passa ihop - färger och allt, annars vägrar han använda dem. 
Kläderna skall helst vara svarta. Detta meddelade han mig, då vi skulle inhandla kläder för våravslutning. Svart. I mean: Really?
När han får någonting på hjärnan, något han vill, så skall allting ske snabbt, NU, genast - borde redan vara gjort. Händer det inte genast, så blir det surpuppa igen och allting är från rumpan.
Jag blir inte klok med honom inte... är detta någon förpubertet eller what the fuck? 


Idag skulle han åka in till centrum med mormor. De skulle gå på loppis och sedan ut och äta. Allting var frid och fröjd, ända tills jag kommenterade hans klädsel.
Det enda jag sade var att det var nästan 25 grader varmt ute, solen gassade på... och våran gosse var klädd i collegebyxor, strumpor, t-skjorta och collegeblus. Jag bad honom byta om till shorts och t-skjorta. Där började showen.
Han hade ett par vissa shorts som han ville ha på sig. Endast de dög. Men problemet var att han hade ingen ärmlös t-skjorta som passade med shortsen. Varför just ärmlös t-skjorta? Ja, för att lillebror hade en sådan på sig.
Jag tog fram tre olika t-skjortor, men ingen dög. För att de inte passade med shortsen, färgmässigt. Det blev surpuppa och till sist vägrade han åka någonstans. Så han fick bli hemma, medan mormor åkte iväg med lillebror och lillesyster. 
Där låg han sedan i sin säng, under täcket och surades. Oh my God, säger jag bara...
Tillika försöker jag komma ihåg följande och agera därefter:
"Älska mig mest när jag förtjänar det minst 
- det är då jag behöver det mest!"

Min nya solstol

Idag har jag haft en lite slöare dag, efter många dagar med trädgårdsarbete. Detta dock inte frivilligt.
Gubben åkte iväg till jobb med våran bil idag, så jag kunde inte göra det jag hade tänkt: nämligen åka iväg till Plantagen för att köpa krukor till några av mina blommor. Så istället har jag haft en "ledig dag" från allt, trots att jag nog har en liten stress på - vill få allting klart. Blir det klart någonsin, det vet jag ej. Jag tycker jag har pynjat med våran trädgård ända sedan vi flyttade hit, år 2005. Men roligt är det trots det och jag får huvudet nollat meddetsamma.


Någon nytta har jag dock gjort idag: jag har hittat en ny "solstol". Vi har inga solstolar eller "lepolasse" för tillfället och de är på "Måste skaffas"- inköpslistan. Men nu hittade jag ett substitut: Trampolinen! Och detta kom jag på helt i misstag, då jag för en gångs skull klev upp på trampolinen för att leka med mina barn, vara med och guppa lite ;). 
För det första så skyddar skyddsnätet mot lite blåst och mot nyfikna grannar... lite i varje fall. 
För det andra så tar solen jättebra på då man ligger på trampolinen. Trots lite blåst, så känner man endast en liten bris. Det är bara att steka sig. Som känt är, försöker jag ju bli av med mina zebra-ränder på kinderna.
För det tredje så blir man inte lika svettig av att ligga på trampolinen, som man blir av att ligga i solstolen, eftersom det ju finns tomt under dig och vinden slipper lite och "vädra" - skönt!
För det fjärde så får man trampolinen att gunga lite, om man bara vill, ifall man inte vill ligga helt still.
Det är bara att ligga och njuta.


Så började jag ju förstås fundera på att om man riktigt vill, kan man ju lägga en liten cykelkorg att hänga på kanten av trampolinen. Ni vet, sådan där liten cykelkorg som finns på barncyklarna?
Där kan man ju ha sin telefon, solkräm eller dricka. Eller en tidning, om man så vill. Ah, den perfekta solstolen!
Kan nog hända jag erövrar den snart ;)

Mvh, Kotletten

Varje sommar, precis varje sommar samma sak! Jag bränner mig i solen.
Först brände jag ansiktet för några veckor sedan i en fotbollsturnering. Väldigt fix som jag var så hade jag ju målat stridsmålning på kinderna, två streck på vardera kind... så jag har fått lida av några ljusa ränder på kinderna efter det. Och gissa om jag fått höra om saken på både jobb och fritid!
Nu börjar det så småningom se bättre ut - mera sol bara så snart ser jag inte längre ut som Racing stripes, det vill säga som en zebra i en barnfilm.


Idag har jag pynjat i våran trädgård hela eftermiddagen: planerat och planterat. Det var lagom varmt i solen, så det var roligt att jobba i trädgården. Det bästa är ju att se resultatet av mitt jobb.
Ja, och igen har jag fått en skottkärra full med trädgårdsavfall. Jippii!
Så idag har jag då brännt bröstet (inte brösten dock,till all Guds tur) och ryggen. Jag lär mig aldrig. Aldrig.


Jag märker det oftast först på kvällen, liksom nu. Nu är jag så röd och grann och det är säkert väldigt roligt att sova i natt kan ni tro. 
Det värsta är ju att det är ingen nätt solbränna. Jag var ju iklädd topp och capri-byxor. Så det är visst dem jag måste ha på mig resten av sommaren ;).


Ja-a, nu jag känner mig som en fläskkotlett. Well done.


"Sunburn is very becoming, but only when it is even - one must be careful not to look like a mixed grill" ~Noel Coward~

En glimt från det förflutna

Uuhh la-laa, det säger jag bara.

Var mitt i mitt trädgårsprojekt på morgonen. Rensade ogräs och torkade svetten från pannan. Iklädd mina trädgårskläder... det vill säga urslitna, smutsiga kläder.
Då dyker min första kärlek upp!
Och jag.... helvetica ändå! Oh shit minsann!
Där står jag svettig och eländig och går igenom hela mitt liv på några sekunder! Och tänker på mina kilon! Och på mitt utseende just då!
Jösses så jag känner mig generad. Oj Gudars skymning så jag känner mig generad! Men där står han.
Jag vill sjunka genom jorden.


Ja-a, jag blev förtjust i honom redan då jag var 6 år gammal, så det är ju snart 30 år sedan. Då gick vi i dagis. Ja, jag vet - jag var tidig av mig jag ;).
Jag kommer så bra ihåg hur han höll min sida då dagisets andra flickor mobbade mig och ropade elaka saker till mig. Han var den enda som pratade med mig och höll mig sällskap, genom hela dagistiden...och hela lågstadietiden.
Det jag minns extra bra var då han hade varit på en resa till Sverige med sin familj. När han sedan kom till dagis, hämtade han med sig ett litet parfymprov, en sådan där liten, liten flaska - och gav den till mig!
Oj, vad jag njöt då jag såg de andra flickornas avundsjuka!


Jag var alltså förtjust i denna kille redan i dagis och hela lågstadietiden, men det blev nog aldrig något vidare mellan oss. Vi var bara jättegoda vänner. 
Okej, nog sved det lite då han sällskapade med min bästa vän... eller någon överhuvudtaget, för jag tyckte ju han var min. Fast inte på det sättet, men ändå. Han var min bästa vän.


Vi gick på samma klass ännu genom hela högstadiet, men efter det såg jag honom inte längre, våra vägar skiljdes åt. 
Och nu stod han här! Det var som en liten flashback genom tiderna...
Men det var faktiskt roligt att se honom igen trots mina kilon, mitt föråldrande och mina smutsiga, slitna kläder. 
Detta var min barndomsvän, en sann en.


Ja... och om ni undrar vad han gjorde här så var han nog helt i arbetets tecken ;).

"I feel good"

Fanken så duktig jag varit idag, om jag själv får säga.

För det första, en liten joggingtur på morgonkvisten. Tungt var det, men så är det med allt i början. Pust och stön. 
Efter några månaders paus, så känns det som att börja om från början med jogging. Inte underlättar det precis att det "smygit" några tilläggskilon under våren heller...
Trodde jag skulle tuppa av vid ett skede... Jösses så konditionen gått neråt... Och jag är arg på mig själv för det, så jag piskar mig själv nu. Tävlar med mig själv. Piskar och sliter.
Men jag gjorde det ändå, för det lovade jag Katja Linnea.
Undrar om hon hållit sitt löfte??


Följande sak jag tog itu med var att rensa ogräs i våran trädgård. Det tog mig en timme och ännu är jag inte klar med det. Jag hamnade avbryta jobbet, för barnen behövde mat och minstingen behövde en tupplur.
Men gården ser bättre ut nu, jag kan nöja mig med det. 
Fortsättning följer i morgon, för nu har jag en släpvagn full med muld... som jag skall göra av med. 
Likaså väntar några buskar och trädplantor på att bli planterade. Dem knyste jag av mina föräldrar igår. 
Skall kanske ännu göra en sväng till lillbrorsan, snusa om han har växter jag kunde knysa?
Mina gröna tummar är igång! Ready to rock!


Sedan har jag ju gjort normalt hushållsjobb också: tvättat kläder, vattnat blommorna, fixat mat, rengjort en barnvagn som vi sålt, men som ännu inte "hittat hem". Den skall avhämtas i morgon.


Nu skall jag iväg på fotbollsträningar! Hoppas mina ben inte är alltför styva efter joggingturen...


Så... anammabanna om inte vågen visar mindre i morgon... då gråter jag blod!


Tills dess: Hasta la vista, baby!

Tankar om igår...

Var en sväng på grillfesten igår.
Helt okej, men jag kände mig ganska så utanför. Hade liksom ingenting att ge, ingenting att säga... förstår ni vad jag menar?
Det enda jag kunde var att lyssna på de andra, på vad de pratade om. Kunde inte så mycket delta i diskussionerna, då jag inte hade något hum om vad de pratade om. De var alla bekanta sedan tidigare och jag... nybörjare.
Så jag satt ganska så tyst och tittade på.
Dessutom agerade jag chaufför, så inget kunde jag dricka. Detta igen betyder att jag kunde inte slippa upp (eller borde jag säga ner??) på de andras nivå.
Men att dricka skulle inte ha gjort det bättre heller. Det var nog bara att försöka le och se intresserad ut. Vädret gjorde det hela ännu mera ointressant. Det regnade... och blåste. Jag frös. Jag var som tur inte den enda. Och som tur var, fanns det filtar.


Förstå mig inte fel, det var trevligt att träffa nya människor och bekanta sig med dem. Men då man ingenting har gemensamt, så är det svårt att "tvinga fram" något finurligt. Det är bara så... med mig. Plus att följande jag kommer att skriva om påverkade hela min kväll... min feelis alltså. Allt kunde ha varit annorlunda och jag kunde haft mycket roligare, om inte för följande sak: 


Det som fanken tog mig i huvudet var redan då vi kom fram till platsen där festen skulle vara. 
Jag hälsade på alla, men såg inte värdinnan någonstans. Så jag trodde hon var inomhus, dit jag sen stegade iväg.
Men nej. Hon var inte inne. Tillbaka ut. 
Min man började genast "läxa upp mig" om hur man först skall hälsa på värdinnan och värden och inte stega iväg in.
FAN - det var ju det jag försökte göra, jag trodde ju de var inomhus!
Denna episod fick mig ännu mera på dåligt humör. 


Jag hatar när min man börjar nervärdera och kommendera mig, vilket han gör alltid då vi skall iväg på fest eller ut bland folk. Värsta är att han gör det ännu så alla andra ser och hör. Det är som om han riktig vill att alla skall tro att han vet bäst om allt och tillika vill han skina och få det att se ut som om jag inte fattar ett dugg.
Detta gillar jag absolut inte! Jag kan inte förstå varför han gör så?
Jag var nära att vända på klacken igår och jag sade det till honom också. Säkert hörde alla de andra också... men jag bara kan inte med sådant där.


Eftersom jag har följt med detta en tid nu, så hädanefter får han representera vår familj på fester och hålligång helt ensam. Jag väljer själv vart jag vill fara och med vem.
Jag behöver inte lyssna på sådant shit om jag inte vill. Och varför skulle jag vilja?
Jag vet att jag är verkligen ingen sämre människa än någon annan heller och att nervärdera mig och bua ut mig så alla andra hör, är verkligen inget jag behöver ta emot utan att tugga.


Idag är jag arg på min man, vilket säkert märks. So what, det må man få vara någongång också. Livet är ingen dans på rosor. Verkligen inte.


Ovanstående "problem" har jag läst om tidigare. Tyvärr är det inget kul, för det talar om att skiljas: Varo eron merkkejä. 


"To know when to go away and when to come closer is the key to any lasting relationship."~Doménico Cieri Estrada~ 

Trög, trögare, trögast - jag

God morgon!
Är den god? Hmm...
Skickade just iväg en gosse på fotbollsturnering. Vädret var det vackraste.
Nu är det fullt med gråa moln på himlen... solen har försvunnit. Ser ut att bli regn.


Idag är vi bjudna på fest, grillfest.
Jag är lite i valet och kvalet, skall jag fara eller inte?
På ett sätt skulle det nog vara roligt att träffa och bekanta sig med nya människor, men tillika så tycker jag att jag inte orkar lägga på mig mitt "Hej, så trevligt att träffas"-face idag.
Likaså skall barnvakt fixas. Och så blir det att fundera på vad man skall ha med sig på grillfesten, förutom gott humör. 
Vem alla kommer på festen? Kommer det att bli boring? Hur skall jag komma hem? 


Ja... Jag stressar alltför mycket om småpotatis, det är bara så. 
Jag är heller ingen festprisse och trivs heller int bland "nytt folk". Menar där en del redan känner varandra från förut och jag anländer på plats och känner egentligen ingen. 
Det är så himla trögt och energikrävande att bekanta sig med nya människor. Att försöka ge dem den bästa bild av sig själv.
Ja. Jag är nog ganska trög och torr människa jag. Det kan man inte undgå.


Jag märker också hur jag påverkas av vädret: då det är soligt och vackert är jag helt - tjohoo, let´s go for it! När det är mulet, grått och regnigt då blir jag helt tvärtom: ingen som helst lust. 
Vädermänniska. Ja. Det är jag det.


Hur det blir ikväll, det återstår att se. Just nu känns det rätt så blää...


"Basically, my life is so boring, it´s embarassing" ~Hugh Grant~

En förälders oro

Jag tittar på min dotter då hon sover. Så söt och rar. 
Jag tänker: "Världen är inte någon säker plats. Vad som helst kan hända. När som helst. Åt vem som helst"
Jag tänker på mina barn. Det river till i hjärtat, för jag vet att jag kan inte beskydda dem hela tiden. Jag kan inte finnas vid deras sida hela tiden, trots att jag så gärna skulle vilja. 
Med detta menar jag förstås dagis, skola, vägen från och till skolan... 


Jag tänker på hur bra mina barn har det. Hur det finns barn som har det så mycket, mycket värre. Värre än man någonsin kan ana. Värre vad jag ens vågar tänka mig.
Jag tänker också på hur jag skulle reagera om det hände mina barn något, eller någon skulle göra dem illa.
Jag tror jag skulle bli galen. Jag skulle inte kunna rå för vad jag skulle göra. Det är garanterat.


Tillika då jag tittar på mitt sovande barn, tänker jag på Madeleine McCann, som blev kidnappad på en resa. Jag tänker ofta på henne och på det som hände.
Jag tänker på de mest hemskaste saker, funderar på vad som egentligen hänt och blev hon kidnappad av pedofiler? Hur mår hon nu, i hurdant skick är hon och vad har hon hamnat ut för?
Det är så hemska saker att jag har riktigt illa. Redan att läsa om det, känns väldigt obehagligt och tillika hjärtskärande. Jag tänker på hur oroliga föräldrarna måste ha varit... och hur oroliga de är ännu. Hur de väntar att få något som helst besked om vad som hänt, om var dottern är. Hur de väntar att få henne hem igen. Men väntar de förgäves?


Jag vet att Madeleine är inte den enda som hamnat ut för detta. Och inte den sista.
Jag tänker på hur många barn som hamnar ut för pedofiler årligen, dagligen... 
Jag tänker på hur sjuka människor pedofilerna är. De kan inte ha alla indianerna i kanoten. 
Hur skall man få dessa bakom lås och bom? De borde verkligen inte gå fria!
Och vad som är värst: detta är dagliga nyheter! Nästan varje dag får man läsa om pedofiler... Så mycket att jag börjat fundera om det alltid har funnits sådana och har man bara inte pratat om dem lika offentligt och mycket som nu? Eller vad i helsike är det för boom nu? Helt sjukt alltså!
Detta är något som verkligen går över mitt förstånd...


Jag önskar någon däruppe kan hålla ett öga på våra barn, då vi föräldrar inte kan närvara. Det är det jag måste trösta mig med. Det är det jag måste lita på. Varje dag.

"Skyddsängeln"

Små blir stora...

Pojkarna börjar nu bli i den åldern att de gillar dagens musik, sjunger och lever med. De diggar någon viss artist, något visst band.


Det som är skojigt så här för mig som förälder, är att de inte alltid förstår vad artisten eller bandet sjunger om, i varje fall inte då det går på engelska. 
Våran 10-åring börjar läsa engelska först nu på hösten, så det är en tid till förrän han börjar förstå vad som sägs i filmerna, serierna eller i sångerna. Visst har han snappat upp ord och meningar redan nu, och förstår en aning engelska redan så inte är han så på villovägar längre.


Det viktigaste med musik och musiksmak är ju det att barnen hittar sin egen musiksmak och egna band och behöver inte längre gilla det vi föräldrar gillar... om de någonsin gillat det överhuvudtaget?
Förstås påverkar kompisarnas musiksmak också, men det är okej. Så brukar det ju vara. Åtminstone till en början.
Kanske jag inte alltid kommer förstå deras musiksmak, men det behöver jag inte heller. Jag försöker dock vara "up-to-date" med vad de lyssnar på. Just in case.


En av de sånger mina barn gillar är Hangover. Den lyssnar de på titt som tätt. En annan sång är Sexy and I know it.
Igår lyssnade de på "Hangover" igen, medan jag satt och log för mig själv tillika som jag lyssnade på sången. Jag gillar den också, men jag tror vi gillar samma sång för helt olika orsaker ;). Pojkarna har ju inget hum om vad sången handlar om. Jag igen... kan känna igen mig själv - hahaa.
Nå, till sist frågade jag av gossarna om de vet vad sången handlar om?
"Nej", var svaret. 
Ja.. det var bara för mig att förklara då. Och det gjorde jag. Så gott jag kunde.
Som tur behövde jag inte förklara Sexy and I know it - än...


Detta fick mig nog att tänka på hur tiden går snabbt. Små blir stora.
Snart blir det då att hålla "Alkohol- och drogföredrag".  Likaså kommer "Cigarett"-föredraget att hållas. För att inte glömma "Blommor och bin"- föredraget! Vad mer? 


Så sant som det sägs: "Små barn, små problem - stora barn, stora problem". Nu först börjar det, tror jag minsann...

Små, glada överraskningar

Ibland är det småsaker som får en på gott humör.
Ett leende, vackra ord eller rentav någon vacker gest.
Någonting positivt som piggar upp din dag och som får dig på gott humör.


Idag, då jag öppnade postlådan, fick jag se ett tjockt kuvert. Ett litet paket, alltså. 
Jag stod med det lilla paketet i hand, kände på det och försökte hitta avsändare: Sonera.
Vad är det Sonera skickar mig? Jag har inget beställt. Hmm... 


Jag gick snabbt in och rev upp kuvertet.
Förvåningen var stor då jag fick se en fjärrkontroll! What? Jag har inte beställt en sådan!


I kuvertet fanns också ett brev av Sonera.
Där förklarades det att Sonera har lagt märke till att denna fjärrkontroll, denna modell, har något typfel. 
För att hålla sina kunder nöjda och ge dem den bästa service, så skickar de för säkerhets skull en ny fjärrkontroll till oss. Vi får ha den som reserv, eller byta ut den, men vi behöver inte skicka den gamla tillbaka. 
Wow! Detta kallar jag kundservice. 


Idag kan jag säga att just idag är jag nöjd med Sonera. 

"Don't expect things to happen. It's better to feel surprised, than be disappointing."

Var är vettet, gällande bettet?

Så skulle det vara tandläkare idag. Om en timme.
Uschiamej. Känner mig rätt så nervös. Ändå är det inte min egen tandläkare, utan sonens.


Varför känner jag mig nervös?
Ja, därför att vår son skall på granskning och det gäller hans natt-tandställning som han inte använder.
Från början var det meningen att han skulle använda den aktivt varje natt, och en stund på dagen, i ett halvt års tid. Så skulle det vara över. 
Nu är vi inne på tredje året, om jag minns rätt. Ser inget slut på detta... om då inte tandläkaren snart ger upp... Jag vet inte vad jag skall ta mig till för att få gossen att förstå att detta är för hans eget bästa. Suck.


Jag påminner honom varje dag, varje kväll, om att han skall ha tandställningen på på natten, varje morgon vaknar han utan den. 
Okej. Den har från första början inte varit i hans mun heller, han vill helt enkelt inte använda den.
När tandläkaren frågar varför, så vet han inte. Han bara rycker på axlarna, men säger inget. 
Jag ser hur arg tandläkaren blir, hon försöker ju sitt bästa men killen vill inte dra sitt strå till stacken.


Jag har försökt förklara för honom hur fina hans tänder kommer att bli, om han orkar sköta dem väl. 
Jag försöker förklara hur hans huvudvärk skulle minska, om han skulle få sina tänder i skick. Jag försöker komma på allt positivt jag kan, och försöker få honom att förstå. Men nej. Det går inte hem.
Till sist brukar jag dra fram kortet: "När jag var liten, fixades inte tänderna så väl som nu. Hade man "sneda" tänder så hade man. Det var väldigt få som fick hjälp. Det var bara i extrema fall som man fick tandställning. Och se hur vi ser ut nu, jag och pappa. Du skall vara tacksam för att tandläkaren vill hjälpa dig".
Men inte ens detta hjälper
.
Han fattar helt enkelt inte hur lyckligt lottad han är. Han fattar inte att det är för hans eget bästa. Han fattar heller inte hur fel tandbett kan åstadkomma huvudvärk, vilket han har ofta. 
Han fattar heller inte, att då han blir äldre har ett vackert smile stor betydelse.
Nej. 
Han fattar det inte förrän det är för sent. Så gjorde jag också.
Jag förstår först nu hur viktigt det skulle ha varit med tandställning i min barndom. Jag förstår också först nu hur viktigt det är att sköta om sina tänder. Jag förstår först nu hur viktiga tänderna är, överhuvudtaget.
Detta... typ 35 år för sent...

Ett evighetsprojekt...

En av mina favvoproggis

Igår började en av mina favoritprogram, nämligen Amerikas "The Biggest Loser".
Så ni vet att varje vardag, klockan 18-19, sitter jag hemma och gråter.
Det är alltid så stora känslor inblandade, och jag lider faktiskt med varje deltagare. 
Visst får man ju sin egen favorit vid något skede, men den bildas först efter några avsnitt, så nu är alla ännu på samma startlinje.


Igår presenterade de sig alla, och jag satt och torkade mina tårar. 
Jag känner så bra igen mig och tillika lider jag med dem.
Okej, jag är inte i samma usla skick som de, jag väger inte lika mycket, men samma känslor har jag. Samma tankar, samma funderingar. Samma önskan. Att gå ner i vikt och vara nöjd med mig själv. 


Jag har haft normalvikt ända tills jag började vänta mitt första barn för 11 år sedan. Jag gick upp ca. 30 kg under väntetiden. 
Jag tyckte det var en bra ursäkt att äta gott, äta för två, så att säga. 
Ingen kunde säga att jag hade blivit tjock, jag kunde ju bara säga att jag väntade barn. Vilken härlig ursäkt!
Då sonen hade fötts, gick jag nog ganska så snabbt tillbaka till mina egna mått. Okej, några futtiga extrakilon, men det störde mig inte.


Första halvåret med sonen var tufft. Han skrek natt och dag, hela tiden. Han sov inte, förutom korta stunder... flere gånger till dagen. 
Han hade kolik, så han grät och grät och jag kände mig så hjälplös när jag inget kunde göra. Det var babymassage mitt i natten, för att ens lite underlätta hans tillvaro. Det var ammande och vakande, nästan hela natten. Slumrade till nu och då, det var min nattsömn under ett halvt år .
Själv insjuknade jag i en sorts depression. Jag var så trött hela tiden, eftersom jag aldrig fick sova ordentligt. Det var psykiskt jättetungt.

Det var verkligen inget babysött liv vi levde, inte närapå det jag fantiserat mig då jag fick veta att vi väntade barn.
Det var också mycket annat på gång i vårt liv just då, så det var tungt på alla sätt. Fick heller ingen hjälp från rådgivningen, ingen kunde hjälpa mig - oss.
Utan att jag märkte åt jag antagligen mera, tröståt. Åt kanske lite, men oftare. Alltid inte så hälsosamt. 
Plötsligt hade jag gått upp i vikt, men det orkade jag ju inte fundera på just då. Hade så mycket annat att tänka på. Ett litet liv som behövde mig 24/7, det var det viktigaste. Att försöka hjälpa honom, så han hade det bra. All min energi gick till detta lilla liv, jag glömde mig själv.
Efter ett halvt år fick vi äntligen hjälp. Tack Gode Gud för det! Jag skulle inte ha orkat ett dugg till! Jag var slutbränd. Slutkörd.


Så, efter mitt första barn har jag fått kämpa med min vikt. Den går i berg-  och dalbana. Jag har kämpat, släppt tyglarna, kämpat, släppt tyglarna...

Det är så lätt att gå upp i vikt, det går omärkbart och snabbt. Men det är jävla svårt att få bort!
Så javisst, jag förstår deltagarna i "The Biggest Loser", jag känner så bra igen mig. Alla ursäkter. Alla förklaringar. Känslorna. Hur man känner sig så ful och äcklig. 
Är för tillfället inne i den onda cirkeln igen. Jag märker hur deprimerad jag är. Känner mig ful och tjock. Orkar inget. Har ingen inspiration till något. 


Många tänker säkert: "Varför i helvete gör du inget för saken då?".
Men jag kan säga en sak: Det är lättare sagt än gjort. 
Den som aldrig behövt kämpa med sin vikt, skall gärna hålla käften fast. Det är verkligen inget lätt. Det krävs mycket jobb, mycket energi, en strark ryggrad, en man med goda nerver samt goda vänner som orkar kämpa med dig. Avot.


Okej, okej. Jag hoppas jag får en extrakick nu igen, då jag tittar på serien. Det behöver jag just nu... så kommer jag framåt med mitt "evighetsprojekt".


"Inside some of us is a thin person struggling to get out, but they can usually be sedated with a few pieces of chocolate cake."  
~Author Unknown~

Slut på ett äventyr

Igår sålde vi vår barnvagn.
Den är tre år gammal, men vi har använt den i endast 1,5 år. Den har alltså stått oanvänd i över ett år, så det var nog på tiden att den får ett nytt hem.
Först skall jag nog lite tvätta och putsa den, eftersom den är lite dammig och smutsig. Sedan skall vagnens nya ägare få avhämta den. 


Härligt att få den såld, tillika som det känns en gnutta vemodigt. Det är liksom blandade känslor.
Allting känns så slutligt - inga flere bebisar, inga barnvagnar, blöjor, vakande och tidiga morgnar. Bra eller dåligt? Hmm.
Tillika känns det nog som att "This is it", behövs inget mera. Jag har gjort mitt och nu är det bara att jobba hårt för att få barnen att bli ordentliga medlemmar av detta samhälle. Det är redan ett stort jobb, kräver mycket men om det lyckas så ger det mycket också.


Allt har sin tid, brukar jag säga, och så har detta babyäventyr också. 
För att låna min mans väns ord: "Inte är det meningen att ni befolkar hela landet inte".
Med detta ville han säga att han tyckte fyra barn är nog, andra kan också dra sitt strå till stacken ;).
Så visst ja, jag ger över denna uppgift till någon annan som behöver det mera.
Jag är lycklig. Jag har fått allt det jag önskat och mycket mer. Vad annat kan man begära?

En stinkbomb i min säng

Inatt har jag legat och luktat på pruttlukt... hela natten.
Min man har varit i Stockholm hela veckoslutet, så våran 10-åring har fått sova i vår säng.
Jag vet inte vad han har ätit igår, men det luktar något så förfärligt - ruttet ägg. Hela natten har vi fått avnjuta världens härskigaste lukt.
Det känns också som om huvudet inte fungerar som normalt, efter att ha blivit förgasad hela natten. Det är lite slow motion i tankesystemet idag.


Jag vaknade tidigt på morgonen, för vi skulle iväg på fotbollsturnering. 
Stängde dörren till vårt sovrum, så jag inte skulle väcka gossen för tidigt.
Nästa gång jag gick in i sovrummet, borde jag nog haft en gasmask på mig. 
Stanken var något så förfärlig, att jag nog hamnade ta upp fönstret för att vädra lite.
Hur kan någon så liten lukta så fruktansvärt illa? Och vad har han riktigt ätit?
Gossen bara skrattade då jag sade till honom att han luktar kloak. 


Stanken har fortsatt längs med dagen. Också i bilen. Där är det ju värst, för man slipper inte undan stanken, förutom genom att hålla sidofönstren uppe. Inte så nice när det regnar precis, men man kan ju inte kasta sig ur bilen i farten heller... Tuta och kör, alltså.


"Where there is a stink of shit there is a smell of being"
~Antonin Artaud~

Sista skoldagen

Så var det klappat och klart.
Skolåret avslutat.
Det var "Den blomstertid nu kommer" och glädje i luften, trots detta eländiga väder.


Tittade mig omkring på alla de festklädda barnen. Det var lackade tånaglar, smink, vackra klänningar och stiliga kläder. 
Avslutningen inleddes med sången: "Sommarpsalm", som både föräldrar, mor- och farföräldrar samt barnen skulle sjunga.
När sången var slut, hörde jag en tjej i klass 4 eller 5 säga: "Jag kund int alls den där biisin".
Jag tyckte det var så roligt att höra, så jag hamnade nog lite småle åt saken. "Biisin". Att kalla en psalm för "biisi" lät nog ganska så roligt, må jag säga.


När det officiella var över, förflyttade sig barnen till sina klasser där det blev utdelning av betyg. 
Då betygen hade utdelats och läraren hade önskat eleverna en riktigt skön och trevlig sommar och konstaterat att nu var det fritt fram att avlägsna sig och inleda sommarlovet, utbrast en elev: "Äntligen!".
Ja. Så är det ju - äntligen! Barnen har jobbat hårt hela läsåret, så nu är det nog dags att ladda batterierna. Äntligen.

S-E-M-E-S-T-E-R

Varför är det alltid så att sista dagen innan semester har man så förskräckligt mycket att göra på jobbet att man inte hinner hem "i tid"?


Jag hade bäddat bra för denna dag. Allt klappat och klart för semester. Bordet röjt och alla halvfärdiga jobb gjorda.
Jawohl. 
Jag tänkte tom. att jag kunde smita från jobbet tidigare, dagen till ära.


Men, det går ju aldrig som man tänkt och planerat.
Plötsligt rullade det in en massa mail och en massa förfrågningar och jag försökte sköta dem alla och fixa allt så gott jag kunde. Ville ha bordet tomt och alla förfrågningar skötta före jag stack iväg.
Jag jobbade på som en blådåre de sista timmarna. Hjärtat bultade, kinderna blossade och jag tittade på min klocka titt som tätt. Inte för att jag hade brådis hem, utan för att jag måste hinna iväg och söka dottern från dagis i tid.


När allt var skött tog jag snabbt mitt pick och pack, önskade alla en riktigt skön sommar och stack iväg.
På vägen hem satt jag och funderade på om jag verkligen gjort allt det jag borde gjort? Hade jag haft för brått? Hade jag gjort allt ordentligt? Lämnade jag efter mig en massa råddigågga?
Ja... nog är det jobbigt att bli på semester, det är det. Så mycket som skall fixas sista dagen innan semester. Efteråt sitter man och funderar om man tabbat bort sig med något?


Anyway, så NU är jag hemma och tänker nog belöna mig med en long drink eller två ivkäll. 
Skulle kunna ta mig en liten fylla också, men måste ju på pojkarnas vårfest i morgon klockan 8. Gäller ju förstås att vara till sin fördel, inte lukta gammal sprit och se sprängfärdig ut.


I morgon sjunger vi "Den blomstertid nu kommer" och välkomnar sommarlovet med öppna armar! 
Nu är det dags att koppla av. Att ladda batterierna inför hösten. Det kommer att behövas.