Vår lilla pinuppa

Min morgon började med att lilltösen fick ett raseriutbrott. Inget var bra. 

Det gällde att få henne att sitta still, så jag kunde klä på henne i lugn och ro. Dock med svetten i pannan...

Gav en lättnadens suck, då jag fick droppa av henne på dagis. Där är hon ju som solskenet själv. No problemos.

Denna "battlefield" har hört vår morgon till en tid redan. Jag vill påstå tösen är i sin trotsålder nu. Testar och testar och har en jävla stark egen vilja. Dessutom kommenderar hon oss alla här hemma och får hon inte som hon vill så är det gallskrik. 

Vi tar ofta ihop, hon och jag. Båda är envisa och vill inte ge efter. Det är makternas kamp.

På eftermiddagen hade jag "VaSu" med tösens dagisfröken. 

Vi gick igenom hurdan våran tös är, både från dagisets och föräldrarnas synvinkel.
Ja, hon gillar att sjunga och pussla. Hon är duktig på att klä på sig själv och att äta själv. Hon vill göra allt själv, ingen hjälp behövs, och hon hjälper gärna till med allt hon kan. 

Hon är alltid glad och nöjd, äter duktigt och sover duktigt.

Music to my ears, må jag säga. Hon är ju tvärtom här hemma. 

Huvudsaken är ju ändå att hon kan bete sig bland folk, hemma får hon ju bete sig hur hon vill. Det är det vi får stå ut med, vi föräldrar. 

I väntan på tonåren...

Liten och oskyldig

"It kills you to see them grow up.  But I guess it would kill you quicker if they didn't."  ~Barbara Kingsolver,  Animal Dreams~