Stora krav

Våran 8-åring gick till skolan idag, full av iver. Det var idrottsdag idag och han skulle vara med och tävla i bollkast och löpning.
Det var mycket viktigt med att ha rätta kläder, rätta skor. Allt var planerat och funderat. 

..såå ledsen...

När dagen var slut, hämtade jag honom från skolan. Han svalde sina tårar medan han berättade hur dåligt det hade gått för honom i löpning.
Han förklarade att han hade ramlat omkull och på detta viset hade han blivit nionde av tio pojkar.
Jag försökte trösta honom och säga att det gör ingenting. Alltid kan man inte vinna. Men det hjälpte inte, för som jag tidigare skrivit så vill han vara bäst i det han gör. Han tror visst att man är ingenting om man inte är bland de tre bästa. Helst på första plats, förstås.


Då han lugnat ner sig fortsatte han med att förklara att han nästa år skall ha nya länktossor. Han tänkte visst att felet ligger i tossorna..?
Jag sade att det är klart han får nya tossor nästa år, fötterna växer ju annars också, så skorna passar inte längre nästa år.


Så kom vi hem.
Pappa frågade hur det hade gått med idrottandet idag. Det var för mycket för vår "Jag-vill-vinna"-kille. Han brast i gråt och sade att det hade inte gått så bra. Han vägrade berätta varför.
Jag förklarade för pappa vad som hänt och försökte tillika uppmuntra våran gråtande gosse. 
Jag sade det var jättestrongt gjort att då han ramlade omkull, steg han upp och fortsatte i mål! Det var verkligen duktigt gjort! Verkligen inget att skämmas över.
Redan det att han visar intresse för annat än fotboll, vill delta i olika tävlingar inom friidrott, det är verkligen fint. Han är jätteduktig.


Jag hoppas verkligen att han förstår, att det viktigaste är inte alltid att vinna. Det viktigaste är att han är intresserad, att han är med och att han gör sitt bästa. Det är allt man kan begära. Det är allt han kan göra.
Tillika förstår jag honom nog, för jag är själv likadan. 
Jag har stora krav på mig själv och blir nog jävla snopen om jag inte uppfyller mina egna krav. 
Jag tycks tänka att det är andra som kräver att jag gör det bästa, gör allting perfekt... fast sanningen är nog den att det är jag själv som kräver för mycket av mig själv... 
Har endast tagit mig några årtionden att förstå detta.

Jag hoppas bara jag kan lära mina barn att man inte alltid behöver vara bäst. Inte alltid, men kanske någongång ;).