Det var en gång...

Det har varit en lång dag, nu är jag äntligen hemma. And it is good to be back!


Har suttit i bil i 5 h idag, så det får räcka för mig. Nu är jag finito-kaputt. Redo för John Blund.
Bilresan gick nog bra, det var bara att lyssna på musik och titta på vyerna. Höll dock på att somna flere gånger på hemresan, det har varit en tung dag. Steg upp lite över kl 5 och var hemma 18.30.

Jag gillar att titta på landskap, att fantisera och fundera.
Det jag denna gång lade märke till var många öde hus, som bara "låg där och ruttnade bort". Det såg så ledsamt ut, när jag tänkte på att där har varit liv någon gång. 
När tog det slut och varför? Varför ligger dessa hus öde nu? Finns det ingen kvar som vill sköta om dessa? Ägarna har dött och barnen har inte velat ha huset? Eller kanske det inte funnits barn som skulle tagit över?
Jag menar, någon har ju byggt dessa hus med kärlek och med sitt anletes svett. Har lagt ut pengar och tid på detta hus. 
Detta har varit någons dröm. Att få tak över huvudet och att ha ett eget bo. Där har barnen sprungit omkring, det har varit liv och lust. Detta allt har dött ut och snart finns det inte längre några spår av detta. Ingen kommer ens längre ihåg att detta hus har funnits eller denna familj. Allt borta.


Vi jobbar som fan, bygger, lever... men när vi dör bort finns snart inget kvar. Sakta men säkert rinner våra spår ut i sanden och om ett halvt sekel kommer ingen längre ihåg dig... 


Jag tycker bara det är så ledsamt, det river nog lite till i hjärtat...

En bild på ett hus som håller på att förfalla (bilden fr Google)