Från hand till mun

Man jobbar och jobbar för sin lön.
Det är många huvudvärkar och många långa dagar på jobb förrän man har sin månadslön på kontot.

Payday

Lönedagen är den bästa, för då har man ju levt på minimum de senaste två veckorna. Pank som bara fan. 
Plånboken gapar tom och kontot skriker påfyllnad. I kylskåpet är det endast lampan som lyser.


Så kommer lönedagen. Avot!
Räkningarna som väntat på att bli betalda betalas bort. Lånet betalas. Kylskåpet fylls på.
Kläder till barnen måste inhandlas, eftersom vårfesten närmar sig. 
Pojkarnas länkkare är fulla med hål, nya måste köpas.


Det tar endast några minuter i en affär, och vips har man gjort av med flere hundra euro. Nog är det ju så att man skulle nästan kunna gråta blod.
Att leva från hand till mun är inget trevligt. Finns inte många slantar över till något åt sig själv. 
Tittar på mina arbetskolleger, som inhandlar nya kläder och skor titt som tätt. Går iklädda senaste mode, medan jag drar fram mina flera år gamla kläder från skåpet. Använder skor jag köpte för fem år sedan. Har två par skor jag kan använda på jobb. Dem turas jag om att ha. 


Men nog kommer solen att skina för mig också.... en vacker dag.
Viktigast är ju att komma ihåg följande:


"Man ska inte sörja det man saknar, utan glädjas av det man har"


Till sist och slut, så har jag det ändå ganska bra. Skit i kläderna och skit i pengarna. De är inte allt som räknas!

Tere Tulemast!

Hemkommen efter en mycket trevlig resa till Estland.
Okej, det var jobbresa, men en trevlig sådan. 
Jag var och hälsa på mina kolleger i Keila, samt diskuterade jobb och förbättring.
Tillika bekantade jag mig med mina jobbkompisar jag hade med mig från Finland. Måste säga att det var mycket skratt, mycket mat och härligt väder. I so like!


Jag har varit till Estland för about tio år sedan. Min minnesbild av Estland var alltså smuts, Lada, Mosse, alla kör helt hur de vill - dåraktigt, dåliga vägar och förstås "Mustamäen tori". Det var Estland i mina ögon. Därför har jag inte varit så intresserad av att resa dit heller...

Förvåningen var ju stor när jag såg Tallinn i "dagens läge". 
Staden ser nuförtiden ut lite som Helsingfors. Och det var vackra parker och städigt runt omkring. Ingen smuts och inget elände.
Det finns Sokos Hotel, andra fina hotell och byggnader, Seppälä, Lindex, Hesburger, Esprit - för att inte prata om mysiga gamla stan där vi också dallade omkring.
Det var "Vana Tallinn"-vecka så i gamla stan var det hålligång med sång, dans och uppträdanden.
Att sitta i solen på en terass, äta sin pizza och mysa - nice!
Skulle gärna ha stannat en natt till.


Tillika kan jag säga att några kilometer utanför Tallinn centrum så såg det ju helt annorlunda ut. Rasfärdiga hus och dåliga vägar.
Men det har gjorts en stor satsning på Tallinn centrum, det såg man ju också på priserna i centrum. Och centrum är ju det turisterna ser då de åker i land. Vackert så.

Scotland Yard

Som matställe kan jag verkligen rekommendera Scotland Yard. God och billig mat samt snygg inredning. Kan man säga snygg?
Det var liksom tufft, snyggt... Med gammaldags anda. Pistoler och handbojor på väggarna. Blues Brothers sittande i båset bredvid. Bakväggen bestod av en enda lång bokhylla. Foton från början av 1900-talet på väggarna. Gamla mopeder. Velocipeder. 
Alltså jag kan inte beskriva det i ord, men mysigt var det och dit far jag nog på nytt nästa gång jag besöker Tallinn.
Tar mig i huvudet att jag inte tog några foton...


Men som alltid: borta bra, men hemma bäst. Det är nog ändå alltid lika roligt att komma hem. 
Jag nöjer mig med en "snabbis" nu och då. Det är liksom lite som att "vara på främmande" ;).

Tallinn by night

"Dagen efter"

Autch, autch.
Idag är kroppen sjuk. Rumpan och benen.... Ja, jag känner av att jag har gjort något igår. Något fysiskt. Ojoj. Var det för mycket för min kropp, sådär på en gång? Först angina, antibiotikakur... och genast då sista pillret var taget - på spelplan!


Så det var alltså Unelma Cuppi igår. En massa brudar på spelpan, spelgrenen var fotboll. 
Det var glädje, skratt, lekfullhet.... och lite allvar. Det var nog också kanske lite "blod, svett och tårar". Bokstavligen.


Vädret var det vackraste... och varmaste. Solen gassade på och vi spelade och spelade. Benen kändes emellanåt som spaghetti, det var varmt och svettigt värre. I slutet började man nog faktiskt känna av alla spel. Kroppen orkade inte längre på samma sätt. Maskineriet behövde olja. 
Men det var en mycket trevlig dag på alla sätt. Det blev vinster, förluster, jämnt - men vi hade det skoj. Det var huvudsaken. Det och att spela. Javisst. 
Dagen avslutade vårt gäng på Amarillo. Med god mat och dryck. Maskineriet blev smort.
Sedan iväg hem och via duschen i säng. Ja, i alla fall för mig. Jag var som en disktrasa.... och hade huvudvärk av all sol och värme.

En snabb titt i spegeln: solbränd (läs: röd), t-skjorts solbränna och som pricken på i -  två vita sträck på kinden. Ja, töntig som jag var så hade jag ju tillåtit "krigsmålning" inför Cupen. Då den sköljdes bort, återstod ett par vita ränder - på bägge kind. Gissa om det tar mig i huvudet så här efteråt? Hur skall jag kunna åka på jobb i morgon? Ser nog alltför hemsk ut för tillfället.... 
För dumt huvud får kroppen lida, sägs det ju. Och jo - så jäääävla sant det är!


Får bara försöka tänka positivt: vi hade skoj, det var vackert väder och vårt andra gäng vann bronsmedalj igår! Det är ju det som räknas... inte mina fartränder.


Ps Vi har världens bästa lag! FCPL!

Ja, det borde man ju. Livet är härligt! Thankful for being alive.

Ombytta roller?

Min man har varit hemma med våran febriga pojke ett par dagar.
Idag, efter jobbet, åkte jag till butiken och apoteket. Väl hemma gav jag en lättnadens suck - äntligen hemma! Let the weekend begin! Tjoohoo!


Jag hann inget annat än lägga ner mina fyra, tunga matkassar på golvet, förrän det började:
"Varför har du inte hämtat hem överlopps kläder från dagiset? Varför skall jag släpa hem dem? Till vad behövs så mycket kläder i dagis?" Jäkä, jäkä, jäkä... Pirr, marr, knarr.
Min man låg på soffan och lät mig veta hut!

"Var har du hållit hus?!"

Jag stod en stund med munnen "på vid gavel" och funderade: hade det blivit ombytta roller i detta hushåll? Hur gick det nu såhär?
Jag kände mig som mannen i huset, då han kommer hem efter en lång arbetsdag och kvinnan börjar med sitt pirrande och klagande. Hon som fått vara hemma hela dagen. Hon som har suttit hemma hela dagen och samlat i sig allt negativt hon hittat på. Nu spottar hon eld!
Wow! Är det såhär det känns?


Ja, ni kan ju gissa hur det gick? 
Efter att jag "vaknade" ur detta "What the fuck?"- tillstånd, så fick han nog höra sitt!
Mest det att han behöver inte börja klaga genast jag kommer in genom dörren. Kunde han inte väntat en stund till, så att jag ens kunde ha kommit in ordentligt först? Att jag skulle ha fått bil- och hemnycklarna på sin egen plats?  Att jag skulle fått hängt rocken på knaggen? Maten i kylskåpet?


Fanken också, ombytta roller?! 
Jag känner mig extremt maskulin ikväll! 

I natt jag drömde...

Sov gott, vackra drömmar!

Jag brukar drömma mycket. På natten. Inte dagdrömma.
Jag brukar också komma ihåg det jag drömt, och ibland kan jag inget annat än att fundera på varifrån mina drömmar har kommit?
Har jag tänkt på något/någon extra? Stressat över något? 

Det sägs ju att drömmarna vill berätta oss något, men så dum i huvudet är jag nog att jag fattar inte vad jag borde förstå.




I natt drömde jag att jag var i Sibbo. Jag vet inte var där, men hemma hos någon väninna.
Där träffade jag en yngre kille, han var snygg som bara den med sitt ljusa, lite längre hår och snygga klädsel. Sexy.
Problemet var att han var kortare än jag.
Det fixade jag ju med att ta av mig mina högklackade skor - det hjälpte åtminstone lite. För stunden.


Följande problem uppstod när jag frågade honom vad han har för horoskopmärke.
Svaret var: Tvillingarna! Han var född den 9.6.
Jag suckade stort och tänkte för mig själv att "Okej, det var det då. Zoronoi!". Honom kunde jag inte sällskapa med, för Tvillingarna passade inte ihop med mitt eget märke. Varför öda tid på något som ändå inte skulle lyckas?
Men så tänkte jag att varför skall jag alltid vara så kritisk? Låt gå denna gång - den som inte vågar, vinner inte! Nice. 


Så vandrade vi iväg längs landsvägen. Hand i hand. Nykära. Ja, det går snabbt framåt i mina drömmar ;).
Vi skulle på Unelma Cuppi! Det skulle spelas ute på en åker och till min stora förvåning så fanns det en halv meter med snö på åkern. Lite var det plogat så man kunde urskilja en spelplan där skulle vi spela.
Jag tog min mobil och ringde till en av mina lagkamrater och berättade att det fanns en halv meter snö i Sibbo - hur skulle vi nu kunna spela? 
Likaså kunde man se slaskpölar här och där och jag var verkligen inte hemskt inspirerad av att falla omkull i en sådan inte. Och vad skulle jag ha på fötterna? Skorna skulle ju bli dyblöta och det skulle inte kännas vidare trevligt det heller.
Och hur kunde det vara så stor skillnad mellan Sibbo och Borgå: i Sibbo var det vinter, i Borgå var det sommar!
Men.... vi var ju på Varggränsen.


Detta var min dröm i ett nötskal.


Det är sant att jag aldrig har kunnat sällskapa med kortare killar än jag själv. 
Likaså har det alltid varit väldigt viktigt för mig, att killen skall passa ihop med mig redan med tanke på horoskopet.
Och Unelma Cuppi närmar sig.
Så en gnutta sanning fanns det nog i drömmen, men vad den ville säga mig - det vete fanken!
Men killen kunde jag väl ha träffis med nästa natt?? ;)


"You see things, and you say: Why? But I dream things that never were, and I say: "Why not?" ~ George Bernard Shaw ~

Sportande olycksfågel

Börjar känna mig en aning nervös inför lördagen.
Vad händer då?
Ja, det blir årets första fotbollsmatch(er) i Unelma Cuppi. 


Det är alltid lika roligt att spela och alltid är jag lika nervös inför prövningen. Kan inte sova ordentligt. Pirr i magen. 
Men roligt skall det bli och väderprognosen lovar vackert och varmt väder dagen till ära. Vad kan man mer begära? Några mål kanske? 

"God morgon"- saft

Jag har dock blivit förbjuden att ta med mig min sportdryck, "God morgon", som jag hade med mig vid varje match förra sommaren. 
Mina lagkamrater tror att drycken gör att vi förlorar alla matcher... som ifjol. Den för visst med sig otur?


Orsaken till förlusterna var visst inte tex. den att var jag än stod på spelplan, så var jag alltid i vägen för våran målvakt då hon skulle sparka ut bollen. Ingen betydelse var jag stod. 
Varje gång, var jag än stod, tog bollen i mig - i ryggen, på baken. Hjälper inte precis att ha ett hektararsle i den här sportgrenen inte. 
Ja... det blev liksom självmål några gånger.... Perskeles.

Förlusterna har heller inte att göras med det att jag snubblade på egna skosnören... och inte en enda motståndare i sikte! Hur jag lyckades med det, det vet jag inte. Men jävla genant var det.


Ja. Sedan kan man ju förstås fundera om jag är gjord för sport överhuvudtaget? Sånt här händer i fotbollsmatcher.
I boxning lyckas jag snubbla och vricka foten så jag inte kan gå ordentligt på flere veckor. För att inte tala om de månaderna jag inte kunde sporta överhuvudtaget, efter denna olycka. Come on - i boxning!


I länkandet har jag lyckats snubbla på mina fötter... blev hål på nya byxorna och skrapsår på benet.


I innebandy är jag också en bollmagnet. Var jag än står, hur jag än står, så lyckas jag få bollen på mig. Auts!
Följande dag är jag full med runda, röda märken här och där på kroppen.


Suck. Kanske det är någon där uppe som försöker säga mig något?
Men för tillfället skiter jag i det! 
Nu börjar fotbollssäsongen - se er i röven!

Jag får tacka mina härliga lagkompisar som står ut med mig, Ms "Klumpit"! Ni är bäst! We never give up!

Stora krav

Våran 8-åring gick till skolan idag, full av iver. Det var idrottsdag idag och han skulle vara med och tävla i bollkast och löpning.
Det var mycket viktigt med att ha rätta kläder, rätta skor. Allt var planerat och funderat. 

..såå ledsen...

När dagen var slut, hämtade jag honom från skolan. Han svalde sina tårar medan han berättade hur dåligt det hade gått för honom i löpning.
Han förklarade att han hade ramlat omkull och på detta viset hade han blivit nionde av tio pojkar.
Jag försökte trösta honom och säga att det gör ingenting. Alltid kan man inte vinna. Men det hjälpte inte, för som jag tidigare skrivit så vill han vara bäst i det han gör. Han tror visst att man är ingenting om man inte är bland de tre bästa. Helst på första plats, förstås.


Då han lugnat ner sig fortsatte han med att förklara att han nästa år skall ha nya länktossor. Han tänkte visst att felet ligger i tossorna..?
Jag sade att det är klart han får nya tossor nästa år, fötterna växer ju annars också, så skorna passar inte längre nästa år.


Så kom vi hem.
Pappa frågade hur det hade gått med idrottandet idag. Det var för mycket för vår "Jag-vill-vinna"-kille. Han brast i gråt och sade att det hade inte gått så bra. Han vägrade berätta varför.
Jag förklarade för pappa vad som hänt och försökte tillika uppmuntra våran gråtande gosse. 
Jag sade det var jättestrongt gjort att då han ramlade omkull, steg han upp och fortsatte i mål! Det var verkligen duktigt gjort! Verkligen inget att skämmas över.
Redan det att han visar intresse för annat än fotboll, vill delta i olika tävlingar inom friidrott, det är verkligen fint. Han är jätteduktig.


Jag hoppas verkligen att han förstår, att det viktigaste är inte alltid att vinna. Det viktigaste är att han är intresserad, att han är med och att han gör sitt bästa. Det är allt man kan begära. Det är allt han kan göra.
Tillika förstår jag honom nog, för jag är själv likadan. 
Jag har stora krav på mig själv och blir nog jävla snopen om jag inte uppfyller mina egna krav. 
Jag tycks tänka att det är andra som kräver att jag gör det bästa, gör allting perfekt... fast sanningen är nog den att det är jag själv som kräver för mycket av mig själv... 
Har endast tagit mig några årtionden att förstå detta.

Jag hoppas bara jag kan lära mina barn att man inte alltid behöver vara bäst. Inte alltid, men kanske någongång ;).

...och semesterlängtan

Oj. Endast 1,5 vecka kvar och så är det slut på skolan. Slut på dagis. Barnens semester börjar, likaså min! Vad härligt det skall bli!
Inga tidiga morgnar, eller om det är tidiga morgnar så är det av egen fri vilja - inte för att klockan ringer till jobb och skola. Skönt!


Jag väntar på de morgnar jag kan ta en kopp kaffe och gå ut på terassen i morgonsolen. Läsa tidningen och ta det lugnt. Njuta av morgonen i lugn och ro. Lyssna på fåglarnas kvitter och bara njuta av lugnet. Att bara få vara. Bueno!


Ja, jag är verkligen redo för semester.
Det är det vackraste väder därute och jag skulle vilja pyssla i trädgården. Planera och plantera. Fixa våran gård med träd och blommor. Få det mysigt.
Jag skulle också vilja få vårt hus fixat, inomhus alltså. Sådant vi planerade att göra då vi flyttade in, för typ 7 år sedan... och som ännu inte blivit gjort. Aaah, miljoner idéer och full av energi!
Soon, my dear, soon....

Flipfloppare - mina favoriter

Sommar i mitt sinne

Första riktiga sommardagen idag. Det är soligt och varmt. Så varmt att jag orkar inte vara ute. 

Termometern visar "endast" 23 grader - varför känns det som 33 grader?

Förstå inte fel, jag klagar inte på värmen - tvärtom: härligt att sommaren äntligen är här! Jag har väntat sååå!

Alla härliga dofter från blommor och nyklippt gräs. Naturen blommar för fullt.

Allting är så vackert just nu.

Jag drar lungorna fulla med luft och njuter av att bara finnas till! Detta är livet som bäst. Varma, soliga dagar och vacker natur. Ingen brådis någonstans.

Bara att titta och njuta. Avot! Jag älskar livet!

"In summer, the song sings itself."  ~William Carlos Williams~

Vårt hem just nu = bobbornas paradis

Idag ett besök på jouren.
Jag hade tänkt vänta till i morgon med att åka och visa våran 10-åring, som nu ligger femte dagen i hög feber, hostar, har huvudvärk och är allmänt svag. Han orkar inte vara uppe på benen, endast i några minuter...


Jag ringde jouren och de bad mig komma genast, så de kunde ta blodprov. Så stack vi iväg.
Förstås iddes jag inte berätta för min son vad som skulle göras, jag vet att han är livrädd för sprutor och det kunde bli rätt krångligt om han spände sig för mycket.


Så till labben. 
Där förklarade jag för pojken vad som skulle göras. Jag såg han höll tillbaka sina tårar. Han var rädd.
Jag förklarade att han skall inte titta på vad som görs, utan tänka och se på annat.
Allting gick bra till sist och slut, förutom att pojken var vit som ett lakan efteråt. Han darrade som ett asplöv, så han fick sitta kvar en stund till. För att lugna ner sig och samla krafter.


Sedan gick vi sakta till väntrummet, där vi skulle vänta på läkaren.
Han klagade på att det kändes så konstigt i huvudet och han kunde inte se ordentligt. Jag tror han var lite i chock och tvinnig i huvudet, stackarn. Svindel.


Som tur hittade vi en säng där han kunde ligga tills vi blev inkallade till läkare.
Blodprovet visade inget extra. Läkaren förklarade att detta var antagligen bara ett virus. 
Är detta bra eller dåligt? Att inte få ett svar på vad detta är?
Visst skulle man ju vilja ha svar på vad detta är för en stark bobba...


Så iväg på svalgprov. 
Som tur visste inte pojken vad det var frågan om, annars skulle han ha spännt sig för den saken också. Det var bara att öppna munnen och säga Aaa... tillika som vaddpinnen stacks in i munnen. Yök.
"Vad var det där för nål de stack med, varför?", var frågan jag fick efteråt. Det var bara att förklara vad sköterskan gjorde och varför.
Stackars liten, han vågar nog aldrig mera komma med då det gäller att gå på läkarbesök.


Nu får vi då vänta på svar till onsdagen... äta värkmedicin och hoppas på att bobban skall försvinna snarast möjligt.
Trist att se pojken vara i så uselt skick. Han orkar inte mycket annat än titta på tv och sova...




"The greatest wealth is health." ~Virgil~

Knip i magen, knåp i rinken - det är knep vi behöver!

Sjukstugelivet fortsätter... men emellanåt måste man dock kolla på ishockey-VM. Som just nu. Det är Ryssland - Finland på tv som bäst. 
Här hemma i vår "studio" äter vi godis och chips. Lite magknip stör inte ätandet ;). 
Lite prutt hör man av en och annan här, men det är ganska så normalt med tre grabbar i huset. Jag får dock nöja mig med smygare ;). Men försiktig måste jag vara, you know? Diarrhea in da Haus...


Anyway, tillbaka till det viktigaste: spelet. Ställningen i matchen är 3-1, vilket ju betyder att Ryssland leder. Andra rundan på gång. Spännande.
Det skulle gälla att vinna idag, och det hoppas vi ju på.
Tyvärr kan jag inte skrika och hålla igång här inne, då våran tjej sover. Men det blir nog "några" svärord emellanåt. Jag kan inte vara helt tyst. 


....men var är Antero Mertaranta? The one and only. Jag saknar honom....


All righty. Nu skall jag koncentrera mig på matchen och hoppas på det bästa. Tight, tight är det.
Ser tyvärr rätt dåligt ut just nu... Suck!
We need a miracle!!

"Det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall. "
Kineskiskt ordspråk

"Skitprat"

Idag är det bara att hålla sig inne. Att vara nära toa, det är allt jag behöver.
Min antibiotikakur har fått min annars så envisa teflonmage att kasta kullerbytta.
Nu är det raka rör för hela slanten! Det hjälper inte ens med mjölksyrebakterier. De lovar mycket, men ger så lite. Eller kanske det skulle vara ännu värre utan?
Vågar inte testa...


"Endast" sju dagar kvar av denna antibiotikakur.... ack min mage.... och min röv.


Så om ni skulle se någon gå omkring och se ut som om hon skulle ha skiten i brallorna, då kan det vara jag... Bokstavligen. Detta alltså ifall jag vågat mig utanför dessa fyra väggar. Det skulle dock vara en aning för extreme för mig.


Nääe, hemma är ordet för idag.

Oh, shit

Allting har sin mening

Ett motto som jag håller som "mitt" och som följer med mig genom livet är följande: "Everything happens for a reason". Ack, det är så sant.

Första gången jag hörde detta, var i serien "Lost"  där rollfiguren John Locke konstaterade att allt har sin mening. 
Ju mera jag började fundera på saken, desto mera höll jag med honom. Håller med ännu.

Vi kanske inte alltid förstår vad som är meningen med det som händer. 
Det kan vara negativa eller positiva saker. Det som orsakar frågan "Varför?" är ju nog oftast de negativa sakerna och det är då vi funderar på varför det hände? Vi vill förstå och vi vill få svar.
Jag vill nog påstå att vi oftast inte funderar på orsaken till positiva och glada saker som händer, vi är bara glada över att de händer.
Orsaken till allt det som händer kanske vi inte förstår just då det händer, men efteråt kanske vi får svar på frågan: varför? 
Detta kan dock ta tid; dagar, år eller årtionden, men svaret får vi till slut. Det är så jag resonerar.


Vi tar som ett litet miniexempel: 
Vi hade fixat barnvakt och det var meningen att vi skulle delta på firmafesten igår, jag och min man.
Jag hade lite stress (surprise, surprise) över min klädsel.... och hade inte pengar över att inhandla nya kläder.
Likaså stressade jag smått över tidsbrist och hur vi skulle hinna med allting i tid. Att söka barnen från skola och dagis. Hinna hem och fixa sig. I tid till fest. Hur barnen klarar sig med mormor? Eller kanske mera, hur mormor klarar sig med barnen? Går allting som det skall, blir det problem?
...så blev jag sjuk. Problems solved! Jippii för den saken!


På eftermiddagen blev jag förvånad, då våran yngre son sade att brorsan hans ligger och sover.
Jag trodde han lurade mig, för våra pojkar brukar inte sova på dagen. Jag gick för att kolla saken och visst - där låg gossen och sov.
Jag tänkte för mig själv att nu är nog allting inte som det skall vara, detta är inte normalt. 
Jag kände på hans panna och visst - han var het. Inte varm, utan het. Han klagade också över hård huvudvärk. Febertermometaren visade 38.9. 


Så visst var det någon mening med det att jag inte kunde delta på våran fest. 
Någon behövde mig mera den kvällen! Någon som var mycket viktigare än festen.

Angina och pina

Ojojoj. Har inte hunnit (eller orkat) skriva på flere dagar. 
Jag har haft väldigt brådis, plus att jag varit så jättetrött, helt otroligt trött. 
Har haft huvudvärk andra veckan i rad, har gått på medicin dagligen. 
Det underlättar inte precis att halsen är så jättesjuk, både på in- och utsidan. Det går nästan inte att vända på nacken överhuvudtaget. Körtlarna uppsvällda. Ryggen värker...
Detta gjorde att jag hamnade ringa läkare igår, för jag kände mig som om jag skulle ha blivit överkörd av en ångvält. Så illa har jag inte haft på år och dagar. Huvudvärken gav inte med sig, jag hamnade ta flere piller dagligen och de hjälpte inte ens.
Svårt att göra sitt jobb ordentligt, då man har så illa att vara och det bankar i huvudet så att man riktigt mår illa.


Anyway, så bar det av till läkaren. Han tippade på körtelfeber, men för att försäkra sig om saken, så skickade han mig vidare för svalg- och blodprov. En timme senare ringde han mig och sade jag har angina. Jaahas. Jaahas. Det tror jag inte jag haft tidigare. 
Det blev tio dagars antibiotikakur här då.
Inte nog med det, på kvällen började kroppen värka ännu mera. Men det som var underligt var att huvudvärken höll på att försvinna! Tjohejssan! Ljus i tunneln!
Så började jag frysa... Feber.
Det var bara att klä på sig ännu mera och söka sig till sängs. 
Där huttrade jag i några timmar, tills jag på morgonnatten började svettas. Wow! Kroppens kamp! Nu har jag då hållit på och svettats hela morgonen, känner mig så jättefräsch att huhhuh!


På morgonen var jag i valet och kvalet, skall jag gå på jobb eller inte. Det är ju det att jag får samvetskval då jag är hemma... 
Jag vet ju nog att jag skall inte på jobb om jag har feber, men då jag var i bättre skick på morgonen så började jag ju fundera att om jag ändå borde...?
Men jag blev hemma. Och lider av samvetskval. Japp. 


Inte nog med det: vi har firmafest ikväll och jag missar den också. Jag, som inte brukar festa förutom några gånger i året, nu missar jag då denna tillställning också. Tyvärr.
Likaså ordnas det inte fester sådär bara nuförtiden, inte på jobbet i alla fall. Så nog är jag lite besviken nu, medger jag. Jag hade sett fram emot festen, för det är också ett sätt att bekanta sig med alla på ett annat sätt - inte bara den "officiella utsidan" man har där på jobbet. 


Men vi får tänka positivt: nu har jag medicin och hoppas krya på mig asap. Inget vidare att vara i så uselt skick som jag nu varit och ännu är... 
Dessutom har jag antibiotikakur, så skulle ändå inte ha tagit mig en fylla. Hellre försöker jag bli frisk.
Nog blir det flera fester nog ;)


"There is one consolation in being sick; and that is the possibility that you may recover to a better state than you were ever in before."
~ Henry David Thoreau ~

Trevlig morsdag

Vaknade klockan 5. Ett snabbt besök på toa. Tillbaka i säng.
Vaknade klockan 6. Suck. Vad skall jag hitta på? Hur skall jag få ett par timmar att gå snabbare?
Försökte sova...  Halv 8 steg jag upp och klädde på mig, medan alla andra sov.
Kikade ut genom fönstret, såg ut att bli en solig och vacker dag.


Hmmm.... hur var det med morgonkaffe på säng? Hur länge skall jag vänta?
Min man vaknade och skickade mig tillbaka till sängs. Han skulle väcka barnen och deras vana trogen, skulle de iväg och plocka vitsippor till morsdag. Till mig.
Hjälpte inget annat än tillbaka i säng, låtsas sova... och vänta.


De är alla så gulliga när de viskar och försöker hålla tyst. Jag hör hur de fixar mig morgonmål. Så kommer de... 
"Mamma", viskar de försiktigt.
Jag låtsas vakna och se häpen ut.


Jag får vitsippor, kort, självgjorda blommor av gossarna, ett armband av min dotter och kramar av alla mina barn. Av min man får jag ett presentkort till Lindex.
För att inte glömma breakfast in bed. Allt perfekt, förutom att jag fick te i stället för kaffe ;). Men detta är endast en bagatell. Det är ju tanken som räknas.
Känner mig lycklig, omringad av min kära familj.
Morsdag, dagen då jag känner mig speciell och viktig. Ihågkommen. Uppskattad. Den är guld värd. Den är extra speciell. Full av kärlek.


Idag skall vi åka runt och fira våra mammor, far- och mormödrar. För att inte glömma svärmor ;).
Tyvärr kan jag inte längre fira min mormor eller farmor, de förgyller himmelriket. Men jag kommer att äga en tanke till dem båda, lyfta mina ögon mot himmelen och önska dem en riktigt trevlig morsdag. Detta gör jag varje år. 

Med önskan om en riktigt Trevlig Morsdag! 

Konsten att lyssna

Det finns kanske inget mera irriterande än då jag pratar med någon och jag helt tydligt kan se att den andra inte lyssnar på mig. 
Eller om än värre, den andra börjar tillika prata med någon annan. Jag hamnar avbryta det jag håller på att berätta, för att den andra typen skall få färdigt pratat med den tredje. 

Detta märker jag flera gånger då jag pratar i telefon. Ibland funderar jag att pratar den andra med mig eller med vem? I vilket skede bör jag kommentera? Och vad skall jag säga? Skall jag sitta tyst och lyssna på vad de andra diskuterar, eller vad är det mening jag skall göra? Känner mig rätt töntig vid det skedet.
Man skulle ha lust att slänga på luren och ringa upp senare, eller be den andra att ringa då den har tid. 




Tillika kan jag erkänna att jag nog emellanåt hamnar svara på mina barns frågor, tillika som jag pratar i telefon. 
Jag har försökt förklara för dem att då jag pratar i telefon så måste de vänta på sin tur. Men de kan och förstår inte detta än. De väntar svar genast och håller på och gnäller tills de får ett svar.
Men de är bara barn, jag kan ännu förlåta dem detta fast jag tillika tycker synd om den i andra ändan av linjen, som hamnar lyssna på våra mindre intressanta konversationer. I detta fall är ju tredje part ett barn, inte en vuxen.
Ibland hamnar jag fråga om jag kan ringa upp senare? 


Det är de vuxna jag blir mest irriterad på. Jag pratar med någon i telefon, och den börjar prata med någon annan vuxen vid sidan om. De kan diskutera dittan och dattan i flere minuter, och jag hänger på linjen och funderar vad jag skall göra?
Varför kan de inte säga: "Kan du vänta ett ögonblick?" och så pratar de färdigt med tredje part. 
Eller så skulle de kunna fråga mig om de kan ringa upp mig om en stund, hellre än att de har mig hängande på linjen i flere minuter och lyssna på deras konversation. Inte är jag ju precis intresserad av vad de har att diskutera inte.

Själv har jag blivit uppväxt med tankesättet att se den andra i ögonen då man pratar. 
Okej, det är svårt via telefon, men jag tycker att då man pratar i telefon så ger man sin uppmärksamhet till den du pratar med. 
Likaså då du pratar med någon, öga mot öga. Om du ser den andra i ögonen tillika som ni pratar, så ger det en signal till den andra att du är intresserad av vad den andra har att säga. Och tvärtom.
Låter du igen blicken vandra på tak och väggar, tv eller tidskrift, så får den andra intrycket av att du inte är intresserad av vad den andra har att säga. Så tolkar jag det, i varje fall.
Jag har därför hemskt svårt att vara då jag pratar med någon och den börjar prata med någon annan, eller hellre koncentrerar sig på tv:n.
Eller när man sitter vid matbordet och den andra bara fortsätter läsa tidningen, då jag håller på att berätta något.


Värsta är ju att efteråt kan typen påstå att jag aldrig informerat den om något, aldrig sagt till om saken. Aldrig berättat något.
Ja, visst har jag berättat. Men typen valde att hellre se på tv eller att läsa tidningen än att lyssna på vad jag hade att säga. 
Till sist och slut så är det jag som får skulden för att jag inget berättat.
Rättvist?


Detta märker jag redan här hemma, med min man. Han kan fråga något och då jag börjar berätta, så tittar han redan på tv... eller kanske är på väg ut genom dörren. Det är så frustrerande!
Det värsta är ju när han, efteråt, kan påstå att jag inget berättat. Jag igen vet till 100 % att jag gjort det. Det var just då han valde att inte lyssna.


I give up! 
Kanske jag bara är så trist person, att det intresserar ingen det jag har att säga eller berätta? 
Kanske jag bara borde ta och berätta det viktigaste och inte alltid så detaljerat? Kanske är det där felet ligger? Ingen orkar höra på tills jag hunnit till slutet av min berättelse?
Eller kanske är det bara bäst att inget berätta? 
Slutresultatet är ju alltid ändå detsamma: "Du har inget berättat åt mig!". Suck!




"To listen closely and reply well is the highest perfection we are able to attain in the art of conversation" ~ Francois de La Rochefoucauld (1613 - 1680) ~

Morsdagsfrukost

Ja. Som man bäddar får man ligga.
Jag har väl klagat på trötthet och brist på tid alltför mycket, så nu tyckte någon att jag skall vara hemma idag. Våran lilltös ligger i feber, så det blev total ändring på planerna för idag. Denna mamma stannade hemma.


Det som var ledsamt var att vi skulle haft gemensam morsdagsfrukost i dagis idag. Vi hade pratat om det så mycket, jag och lilltösen, men nu fick vi ta frukosten hemma istället. Det blev nog lite tårar, då det inte blev dagis idag...


Tyvärr kunde vi inte njuta av lyxmorgonmål, för vi hade inte så mycket i kylskåpet. Men nog hade vi morgonmål tillsammans nog. Det var ju det viktigaste.
Några salta kex för tösen, jag åt batong med sallad, skinka, gurka och tomat. Mums. Ja, och så fick jag förstås äta allt det tösen lämnade kvar. 
Hon ville ha blåbärskvarg, men hon tog endast ett smakprov och lämnade över burken till mig. Hon ville ha äppel, men då jag skalat äpplet färdigt, så ville hon inte längre ha det. Mamma fick alltså ett äppel till efterrätt.
Kanske inte så illa ändå?

Det bästa är ju att vi fått ha en mor-dotter-dag idag. Bara vara på tumis, hon och jag. Ha tid för varandra. För det har varit på kort senaste tid, detta med att ha tid för barnen. Sad but true. 
Så mycket nojs omkring oss hela tiden, så detta var nog välkommet. 
Det är ju förstås inte trevligt när barnen är sjuka, men att ha möjlighet att finnas till hands då det behövs - det är det viktigaste. 
Att kunna varva ner och tänka att mitt jobb sköts nog, nu behövs jag hemma. Att ha möjlighet att stanna hemma - det är lyx.


Första gången hemma utan några som helst skuldkänslor. Nu är jag på rätt spår! This was truly also a wake up call. 

Ett vackert smycke, säger mera än tusen ord. 

                                   "Kids spell love T-I-M-E"~John Crudele~

Det var en gång...

Det har varit en lång dag, nu är jag äntligen hemma. And it is good to be back!


Har suttit i bil i 5 h idag, så det får räcka för mig. Nu är jag finito-kaputt. Redo för John Blund.
Bilresan gick nog bra, det var bara att lyssna på musik och titta på vyerna. Höll dock på att somna flere gånger på hemresan, det har varit en tung dag. Steg upp lite över kl 5 och var hemma 18.30.

Jag gillar att titta på landskap, att fantisera och fundera.
Det jag denna gång lade märke till var många öde hus, som bara "låg där och ruttnade bort". Det såg så ledsamt ut, när jag tänkte på att där har varit liv någon gång. 
När tog det slut och varför? Varför ligger dessa hus öde nu? Finns det ingen kvar som vill sköta om dessa? Ägarna har dött och barnen har inte velat ha huset? Eller kanske det inte funnits barn som skulle tagit över?
Jag menar, någon har ju byggt dessa hus med kärlek och med sitt anletes svett. Har lagt ut pengar och tid på detta hus. 
Detta har varit någons dröm. Att få tak över huvudet och att ha ett eget bo. Där har barnen sprungit omkring, det har varit liv och lust. Detta allt har dött ut och snart finns det inte längre några spår av detta. Ingen kommer ens längre ihåg att detta hus har funnits eller denna familj. Allt borta.


Vi jobbar som fan, bygger, lever... men när vi dör bort finns snart inget kvar. Sakta men säkert rinner våra spår ut i sanden och om ett halvt sekel kommer ingen längre ihåg dig... 


Jag tycker bara det är så ledsamt, det river nog lite till i hjärtat...

En bild på ett hus som håller på att förfalla (bilden fr Google)

Bacillus in Da Haus

Jaiks. Vem har skuffat en kaktus i min hals? Så känns det i varje fall.
Det kliar i halsen och det känns som om jag skulle ha ett stort äpple i halsen. Nej, inte Adamsäpplet, utan ett riktigt äppel. Det är illa att svälja och tar sjukt. Hostar till ibland.
Kroppen värker, jag är trött. Ögonen svider. Just nu skulle jag ha lust att ta en tupplur...

Men man kan ju försöka tänka positivt: jag borde ju inte kunna smälla i mig så mycket då!
Och om smaksinnet till en del försvunnit, så borde jag inte äta choklad heller. Vad är det för vits att äta choklad och inte känna smaken av den? Att inte kunna njuta? What a waste.
Nja, come on - jag sa ju "borde" . 
På riktigt har jag nog ätit helt som vanligt, lite långsammare kanske, men helt som normalt. Jag vet ju vad det jag äter smakar, så det går ju av gammal vana.... eller ovana.


Kan jag få be om att denna "Bacillus" hoppar över till någon annan? Just nu har jag inte tid att ligga sjuk, har kalendern fullbokad. 
Snart iväg och föra äldre gossen på fotbollsträningar, sen iväg på skolans föräldramöte.  Hemma är jag kanske halv niotiden. Hoppa i duschen och i säng. 
Så är denna dag/kväll slut. 


I morgon styr jag kosan mot St Michel. Träff kl 6.30 - hemma kl 18. Ja. Blir inte brist på något att göra här inte. Som sagt, kalendern är fullbokad. 

Vår lilla pinuppa

Min morgon började med att lilltösen fick ett raseriutbrott. Inget var bra. 

Det gällde att få henne att sitta still, så jag kunde klä på henne i lugn och ro. Dock med svetten i pannan...

Gav en lättnadens suck, då jag fick droppa av henne på dagis. Där är hon ju som solskenet själv. No problemos.

Denna "battlefield" har hört vår morgon till en tid redan. Jag vill påstå tösen är i sin trotsålder nu. Testar och testar och har en jävla stark egen vilja. Dessutom kommenderar hon oss alla här hemma och får hon inte som hon vill så är det gallskrik. 

Vi tar ofta ihop, hon och jag. Båda är envisa och vill inte ge efter. Det är makternas kamp.

På eftermiddagen hade jag "VaSu" med tösens dagisfröken. 

Vi gick igenom hurdan våran tös är, både från dagisets och föräldrarnas synvinkel.
Ja, hon gillar att sjunga och pussla. Hon är duktig på att klä på sig själv och att äta själv. Hon vill göra allt själv, ingen hjälp behövs, och hon hjälper gärna till med allt hon kan. 

Hon är alltid glad och nöjd, äter duktigt och sover duktigt.

Music to my ears, må jag säga. Hon är ju tvärtom här hemma. 

Huvudsaken är ju ändå att hon kan bete sig bland folk, hemma får hon ju bete sig hur hon vill. Det är det vi får stå ut med, vi föräldrar. 

I väntan på tonåren...

Liten och oskyldig

"It kills you to see them grow up.  But I guess it would kill you quicker if they didn't."  ~Barbara Kingsolver,  Animal Dreams~ 

Hundsjuk

"Jeppe"...

Nu är jag hundsjuk. 
Jag som trott jag varit någolunda immun mot hundar i flere år. 
Alltså jag älskar ju hundar, men jag har inte velat fundera mera på att ta hund, för jag gissade det skulle bli så här - jag blir hundsjuk på direkten!
Jag har försökt tänka att det är inte tid för hund än, vi har inte råd och den kräver så mycket. Men nu...


Igår såg jag ett fotografi på världens ljuvligaste lilla hundvalp och nu är jag såld.
Det är en golden retriever, han är 3 månader gammal och kallas för Jeppe. Han är så gosig. Och jag vill han blir min. Vår.


Det hela började när jag var på facebook igår och kollade vad som hänt under dagen. 
Jag såg ett foto på en hundvalp, Jeppe. 
Under fotot stod det att Jeppe, 3 mån, söker hem.


Tillika kikade våran äldre gosse på vad jag höll på med. Han utbrast genast: "Jag vill ha den där hunden!" 
Jag försökte bortförklara hela saken och rabblade upp allt om hur dyra hundarna är, vad allt det innebär att ha hund - ja allt negativt jag bara hittade. Försökte ju tillika övertala mig själv!


Denna morgon började med "Jag vill att du köper den där hunden NU" och "När skall vi fara och söka hunden?", "Den kan väl inte kosta så mycket?", "Jag lovar gå ut och gå med den", "Då skulle jag inte längre tycka det är trist att vara ensam hemma efter skolan..."


Jag försöker rabbla upp för mig själv allt negativt, försöker tänka klart. Men det är svårt när man ser bilden av Jeppe framför sig, hela tiden.
En liten, liten gnutta hopp har växt upp i mitt inre. What if?


Nu skulle det då gälla att få min man övertygad... och övertalad. Det igen är den absolut svåraste biten. Jag tror jag förlorar detta, min man - jag, 1-0... Tyvärr. 
Men jag kan väl alltid drömma? 


Ps Jag kan garantera er att en dag kommer vi att ha hund. Kanske inte idag, i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år - men någon dag!

...och de bedjande ögonen

Sköt era egna affärer, tack

Jag förstår inte människor som alltid blandar sig i andras affärer. I andras liv. 

De tror sig veta bäst om allt och om hur var och en skall leva, och de är verkligen inte blyga för att komma fram med sina åsikter vare sig deras åsikter är rätt eller fel eller trots att de inte har en aning om hur den andra människan lever. Nej. Fram med egna åsikter bara! Skit i om den andra tar illa upp, för denna typ av människa har alltid rätt och vet och kan allt.

De tror sig veta allt om hur den andra lever och vad den håller på med. Det som de inte vet, så fantiserar de och av aningar och fantasi så bildar de en bild av hur deras medmänniskor lever. Javisst. De känner ju sina medmänniskor och deras vanor som sina egna fickor? Not. 

Jag har flera gånger stött på sådana personer som vet och kan allt och är snabba med att säga sina åsikter om hur saker och ting skall vara, eller hur något skall skötas, utan att tänka sig för hur den andra känner sig efter deras utbrott. Att ta andra i beaktan är inte deras starkaste drag inte. 

Man skulle ibland ha lust att säga  "Tänker du inte alls förrän du öppnar munnen?".

På fredagen åt jag min lunch i matsalen på jobbet. Jag hann just lägga brickan ner på bordet, då fru Besserwisser kommenterade: "Varje gång du äter, så har du en chokladstång på brickan. Jag har sett dig varje dag, du köper alltid en chokladstång". 

Jag blev smått irriterad och orden bara bubblade ur mig. Jag, som aldrig brukar besvära mig med att svara på sådana här kommentarer, men nu fick jag nog. När hon alltid måst blanda sig i andras affärer! Jag har fått nog.

 "Hur kan du säga att jag köper en chokladstång varje dag, då jag inte har ätit här i matsalen sedan måndagen?" Till vilket fru Besserwisser svarade att hon har bara lagt märke till att jag äter choklad ofta. So what? Vad har det med henne att göra? Inte är det hon som behöver betala. Inte är det hennes kropp det är frågan om. Fan - vad har hon med det att göra?? Håll käften fast! 

Okej. Detta var förstås en liten bagatell. Men denna fru Besserwisser brukar alltid kommentera andras liv eller på något sätt blanda sig i hur andra lever; vad de äter, dricker, gör på sin fritid eller vem de umgås med. 

Hon är snabb att ge råd och hon vet och kan allt - om allt och ingenting. Hon är perfekt på det hon gör, hon gör aldrig heller misstag. Denna person är ju själva perfectomento. Hennes man är perfekt. Hennes barn är perfekta. Ett jävla perfekt liv hon lever. Skryt, skryt, skryt. Jag orkar inte ens lyssna längre. Måste vara stressigt att leva så?

Hon är också väldigt nyfiken, vill veta allt om alla. Jag brukar försöka att inget säga, för jag ser hur hennes ögon är fulla av iver att höra vem som gjort vad och med vem. Det stör mig väldigt mycket. Jag orkar inte med sådana människor... 

Därför flippade jag denna gång, då hon måste kommentera allting. Även småsaker. Mina saker.

"The only fool bigger than the person who knows it all is the person who argues with him" ~Stanislaw Jerzy Lec~

Min flippande navigator

Jag skaffade navigator för ett par år sedan, så jag lättare kunde hitta de platser jag hamnar köra till när det gäller pojkarnas fotbollsturneringar och matcher.
Tänkte det är så mycket enklare att använda navigator än att googla och printa ut papper eller att skriva vägbeskrivningar för hand varje gång då man skall iväg till någon plats man inte tidigare besökt. Jag var lycklig med min navigator, men lyckan min varade endast ett år...

Allt var frid och fröjd till en början. Jag njöt av att köra medan min vän, navigatorn, lugnt berättade mig hur jag skulle köra för att hitta fram.
Jag var lugn. Nöjd. Inga problem. Bueno!


MEN, så började den krångla. Det var förra sommaren. 
Jag skulle iväg till Kyrkslätt på pojkens fotbollsturnering. 
Packade barnen i bilen och iväg. Resan började bra, men rätt som det var så flippade navigatorn. 
Det enda den kunde säga och visa, var att jag skulle ta mig till närmaste polisstation för att få hjälp. 
Jag var, "in the middle of nowhere" och förstås fick jag panik! Bilen full med barn och en tight tidtabell. Jag hade inte tid att tappa bort mig, för vi var redan försenade!
Ringde min man och förklarade vad som hänt, förstås var jag helt "all over the place" vid det skedet.
Han undrade var jag var och det enda jag kunde berätta var hur det såg ut runt omkring och vad det stod på skyltarna. Men min man kunde ju inte hjälpa mig via mobilen, och det hjälpte heller inte att jag tog varv och hade panik.
Som tur var, hade en av pojkarna med sin mobil, vilken igen hade navigator. Så vi använde den... och hittade fram till slut. Fan vilket elände! 


Nu håller vår navigator på med detta hela tiden. Den går inte att använda och jag vet inte vad jag skall göra för att få den att fungera. Den har sagt upp kontraktet och blivit skitsofren. Den vet inte vad den vill... Den säger vad den vill och visar vad den vill. Den hittar ingenstans längre. Inte ens ut från vår lilla stad.


Snart är jag så "fed up" på detta att jag skaffar en ny! Hatar när något inte fungerar som det skall. Murr. 


Om du hör detta, o käre navigator, så vet du att snart är du min X för jag gillar inte när du opponerar dig mot mig hela tiden! 
Jag vill ha min allvetar-navigator tillbaka! Jag behöver dig! Come on! Get over it and get started! 


"Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen."