Hon tittade varje kväll på "De vackra och de djärva" och varje gång vi träffades frågade hon mig om jag också hade tittat. Så snarvlade vi en stund om vad som hade hänt i serien. Jag tror det var den enda serien hon tittade på, för hon tittade inte ofta på tv.
Och när jag en gång började tänka på min mormor, så kom jag ihåg flere saker från den tid mormor ännu levde:
Hon brukade röka sin röda Colt i ett hörn i köket, medan hon satt och väntade på att maten skulle bli färdig. Hon använde alltid tändstickor för att tända på sin tobak, och jag gillade doften av tändstickorna.
Hon rökte inte ofta, försökte göra det lite sådär i smyg... men några gånger såg jag henne sitta där i hörnet och blossa på.
Såhär efteråt: det enda jag kan tänka är att "Varför rökte hon?" Hon såg int ut som en "rökare", det passade inte in på den bild jag fick av henne och hon verkade inte alls vara en sådan som röker. Tyvärr kan jag inte förklara det bättre... eller så har jag bara en förgylld bild av henne?
Varje torsdag, efter att "De vackra och de djärva" slutat, sådär klockan 18.15-18.20 ringde hon till oss. Hon sade hej och undrade hur det var med oss barn. Följande hon sade var: "Jag skulle bara ringa och ge hästarna".
Detta betydde alltså att hon och mamma tippade på trav, varje torsdag. Mormor fyllde visst i kupongen och efteråt ringde hon min mamma för att berätta vilka hästar hon tippat på. De hade alltså kupongen gemensamt... om jag minns rätt.
Jag var ju i tonåren, så jag orkade oftast inte svara i telefon då den ringde på torsdagar... just en kvart över sex. Endast för att jag visste att det var igen "hästarna" det var frågan om. Hemskt att tänka, såhär efteråt.
Mormor ville ju endast hålla kontakt med oss, för vi var hennes allt i allo, men den enda kontakt jag ville ha var med pojkarna.
Min mormor dog år 1999.
Det finns stunder då jag saknar henne. Saknar de diskussioner vi hade, saknar att sitta och spela "Maja" med henne...saknar hennes köttbullar... saknar allting.
Det ledsammaste och grymmaste är, att då jag en gång skulle ha tid, har vuxit upp och förstår lite mera av denna värld - då har jag inte längre någon att prata med. Ingen mormor, morfar, farmor eller farfar...
Det är nu jag skulle vilja prata med dem och höra hur de mår och vad de håller på med. Prata dittan och dattan vid en kopp kaffe.
Nu finns ingen av dem kvar.
Det enda jag kan säga är: Ta vara på den tid ni har, för den kommer aldrig tillbaka!
viktigt att kunna njuta av"
Åh! jag vet vad du pratar om. Att umgår med gamla är så mysigt. Det är aldrig brått, alltid varm atmosfär, de gnäller aldrig, de pratar om små vardagliga ting så man slipper tänka på sina egna problem för en stund. Man kan vara sej själv och man duger hur bra som helst.
SvaraRaderaOch kauniit och rohkeat är ju bäst!