Min kalender = mitt "minne"

Ju snabbare året lider mot sitt slut, desto snabbare fylls min kalender. Det är en hel massa "kom ihåg", varje dag. 

Jag börjar bli i den åldern att jag hamnar skriva upp minsta lilla sak i min kalender, för annars glömmer jag det. Kanske mest för att det är så jävla mycket jag måste komma ihåg hela tiden. Jag måste ha hand om hela familjen och alla våra "kom ihåg"-grejer. Precis allt. Tex när skall säsongavgifter, licenser, försäkringar betalas. När skall jag betala min skuld till grannfrun, för att hon beställde ett fotografi åt mig?  När skall beställningen för Ullmax och Pilkkoset lämnas in, utvecklingssamtal hit och dit, lappar som skall lämnas in här och där, träningar, matcher, födelsedagar, fester...

Ja, allt detta finns i min kalender, nästan varje liten grej jag måste komma ihåg. Och detta allt finns i min telefon! Om jag skulle tappa min telefon så skulle fan vara lös! Då skulle jag gråta blod, minsann, för min kalender fungerar ju som en sorts minne.

Nja, som "back up" har vi ju vår väggkalender, där nästan allting finns uppskrivet. Åtminstone det viktigaste. Där ids jag nog inte skriva upp vilka räkningar som skall betalas eller saker jag måste komma ihåg att ta med till jobbet eller packa med barnen till skolan. Vilka lappar som skall lämnas in och vart.

Allting kan man ju inte skriva på väggkalendern, för det ser ju precis alla som kommer och går i vårt hus. Är ju inte vidare trevligt när de får läsa om när min månis skall börja, hur länge den hållit på, eller när jag har PMS - hahaa.

Nej, jag har mitt allra heligaste i min telefon. Det är min "little black book", så att säga.

På tal om att komma ihåg saker och ting, så förde jag min yngsta son på handbollsträningar igår. Då vi kom in i salen, frågade en äldre man av mig när träningarna skulle ta slut. Jag svarade honom att klockan 18.30. Han tackade och tillika frågade min son:
"Hur kan du komma ihåg allting?". Den äldre mannen hörde detta och svarade vänligt: "Det hör visst mammor till". 

Jag svarade sonen att det finns jätte mycket vi mammor måste komma ihåg hela tiden. Skulle ännu haft lust att tillägga att om inte vi mammor hade reda på allting, så skulle det nog inte bli till något. Inget skulle fungera. Åtminstone inte smidigt.

Ja, så är det hos oss i varje fall. Vet ju inte hur andra familjer har det, men det känns nog som om jag måste hålla i tyglarna hela tiden, annars bär det av till skogs. Så det så.

                   "Att komma ihåg att man glömt någonting är ett framsteg"

Kommunalval på G

"Jag lovar att sköta just det som står ditt hjärta närmast. Jag lovar hålla det jag sagt. Du kan lita på mig, så ge mig din röst!"
Ja, nu är det slut på kampanjerna - idag gäller det! 
Och idag har jag gett min röst. I kommunalvalet.

Det är alltid lika svårt och jag bestämmer mig typ just innan jag går in för att rösta.
Detta år hade jag väldigt svårt att hitta rätt kandidat... eller ens någon kandidat jag kunde tänka mig, men nog fick jag nerplitat något på min röstsedel ändå. Nehej, det blev inte Musse Pigg eller Kalle Anka, utan en riktig människa.

Nu är det bara att vänta och se om "hen" kommer in? Och om "hen" gör det "hen" lovat och som "hen" pratat för?
Nja, till sist och slut så kan en människa inte ändra på allting. En människa kan inte sköta allt. Men en människa kan få sin röst hörd. Genom "hen" hoppas jag att jag skall bli hörd.

Mvh,
Lilla jag

"Vintern överraskade... som alltid"

Vintern överraskar oss finländare varje år. 
Trots att vi varje år vet att vintern är på kommande, men det är som om vi skulle vilja blunda och önska att den inte skulle komma? Är vi så töntiga att vi tror det skulle lyckas?

Denna gång överraskade vintern denna familj också, för första gången. Så har det aldrig hänt förut. Men igår gjorde den det.

Kvällen innan hade jag nog läst om att det "kanske, eventuellt kunde komma lite snö följande morgon", men jag tänkte att min fixa och "Jag vet nog, jag har nog hand om det"-man var medveten om detta. Så jag tog ingen stress, med tanke på våra sommardäck. Jag tänkte han skulle fixa det. Pah.

Följande morgon packade jag in barnen i bilen, och tillika börjde denna vinters första snöflingor dala ner. Så nätt det var, men tillika skrämmande. Jag visste ju att jag hade sommardäck!
Jag körde iväg mot skola och dagis, i hopp om att det skulle sluta snöa. Men det gjorde det inte, utan det började snöa ännu mera.
I huvudet spelades det redan julsånger och jag började tänka på julen. Så mysigt!

Då jag fått barnen "safe" till dagis och skola, körde jag till jobbet.... med tungan rätt i munnen. Och visst var det halt!
Jag märkte också att jag var verkligen inte den enda med sommardäck, så tillika var jag rätt nöjd med att nästan alla körde nätt och försiktigt.

Jag kom på jobb oskadd, bilen likaså. Tack Gode Gud! 
Tyvärr läste jag på nätet att alla inte hade haft likadan tur som jag... Ledsamt värre.

Då jag skulle åka iväg hem, hamnade jag putsa bilen från all snö. Det roligaste var ju att jag inte hade en borste att borsta med, ingen is-skrapa att skrapa med... så det blev att ta parkeringsskivan till hjälp. 
Med kalla, stela fingrar försökte jag, med hjälp av parkeringsskivan, skuffa all snö bort från bilen. Jag skrattade för mig själv. "Vintern överraskade oss! No shit, man!"
Där stod jag i mina tennisskor i snön, och försökte få fram bilen. 
Trots att det inte var något att skratta åt, så kunde jag inget annat. Jag visste ju hur urdumt det måste se ut när vintern överraskade denna brud!

"För dumt huvud får kroppen lida", sägs det ju. Och det var nog så "Touché" som det bara kunde vara.
Ja... Så här började våran vinter... i familjen "Sena Svenssons"

Väldigt passande bild från nätet. Slirkigt halt.

"Många talar så här års om att de skulle vilja ligga i ide. Som björnen. Bara ligga nerbäddad tills värmen kommer. Det är de långa kalsongernas natt". ~Lena Larsson~

Självbiografi

Lyssnade på radio här en dag. Igen har någon släppt ut en biografi. Eller var det självbiografi? Kommer inte ihåg.
Anyway, det jag många gånger funderat över är när unga tjejer eller killar släpper sin  (själv)biografi. Typerna är knappt 20 år gamla och har varit kändisar i ett par år. De är kända från "Idols" eller "Talent", eller andra liknande program. Och så kommer de ut med en (själv)biografi!
Det jag liksom förundrar mig över är att VAD har de egentligen varit med om tills dess? 
De börjar först nu lossa på sig hemifrån, klippa navelsträngen, så att säga. De börjar nu först sällskapa och jobba osv. Vad vet de om att vara vuxen egentligen? Vad vet de om livet? 

Jag skulle nog kunna tänka mig läsa en (själv)biografi skriven av någon som sett lite mera av världen, levt ett långt liv och som verkligen har någonting att berätta. Men att läsa en barnrumpas (själv)biografi.... nja, det verkar inte intressant överhuvudtaget. Men okej, jag kanske inte heller är målgruppen i detta fall. 
Ja. Det måste ju finnas böcker för alla, så den läser som vill. Jag bara spekulerar...

"I don´t think anyone should write their autobiography until after they´re dead" ~Samuel Goldwyn~

Suck så trist

Efter flera dagar i "sjukstugan" börjar det kännas lite rastlöst. Tillika känns det som om jag skulle kvävas. Så brukar det vara för mig, efter flere dagar inomhus. Kanske jag kan snusa lite frisk luft från fönstergluggen?
Ja, ja, jag vet att det inte är förbjudet att gå utomhus med "The Flu", men jag håller mig inomhus ännu idag - för säkerhets skull. Vill tillfriskna asap så jag kan ta mig till mina träningar och leva "normalt" liv igen.

Anyway så har jag försökt fixa allting jag borde gjort för länge sedan: mappat en del viktiga papper, kastat bort onödigt... igen en gång. 
Dessutom har jag gått och plockat upp samma saker, samma leksaker, flere gånger varje dag och det känns så jävla onödigt! Efter en stund ser allting lika ut igen.

Har tittat på tv och latat mig, ja verkligen försökt bli kvitt flunssan för snart är det ju måndag igen och jag borde vara pigg, kry och utvilad på jobbet and "fit for fight", så att säga.

Och varför blir man alltid hungrigare ju mindre fysiskt jobb man gör? Jag menar, allt jag tänker på är mat... För fan - jag åt ju för en stund sedan! Sådär är det att inte ha något att göra... ligger bara på soffan med handen i godispåsen... URK!

Men ha en skön lördag, hör ni! Nog blir det bra bara det blir färdigt. UGH!


"Gör man ingenting
kan man uppleva mycket"

Solsidan rules!

Eftersom jag inte riktigt har tid att titta på tv på vardagarna, så har jag börjat "banda", rättare sagt spara, en del program... som jag kan titta på då jag har tid.
Oftast har jag inte tid, och mina program försvinner från digiboxen.
Vi har sådan digibox som förvarar program i 90 dagar, därefter försvinner de. Enkelt och behändigt - man behöver inte komma ihåg att ta bort dem. Förstås, hinner man inte se dem i tid så är det "Oh no!"

Till saken: idag, då jag firat min andra dag som sjukling här hemma, så hann jag titta på Solsidan och de två delarna jag bandat. 

Jag gillar serien verkligen! Den är så rolig och jag har så roligt när jag ser på den. Känner jättebra igen de olika familjerna, för just sådana där familjer har jag stött på ibland. Nja, jag känner nog igen våran familj där också ;).

Det är den där rikare familjen, där allting skall vara fint och man skall kunna skryta om allt, tom. om barnen. Det är en synd och skam, om barnen skulle vara fulare, vara dummare i huvudet än de andra barnen i skolan, inte ha lika många hobbyn som de andra barnen osv. Det är ett evigt tävlande om allt. Störst och bäst. 
Sedan finns där medelsvenssons, som lever någolunda normalt, med normala problem och funderingar. Som tex. när pungarna blir längre än själva penisen, dvs problem om allt och ingenting. Normalt? Ja, jag tror det. Jag lärde mig att detta problem med pungarna kallas "Shift". Hahaa.
Och i varje serie måste det ju finnas "Grannen". Han som snokar i allting och lägger sig i. En nyfiken en. Han som lånar dina grejer, men aldrig lämnar dem tillbaka. Han som alltid förväntar sig något av dig, förrän han ens kan tänka sig att hjälpa dig. En gnidig liten jävel.

I Solsidan lever dessa familjer i ren harmoni med varandra. De är vänner, trots deras annorlunda bakgrund eller status. 
Ibland blixtrar det förstås till, men det är något de övervinner. Så skall det vara.

Ah, vilken härlig serie! Rekommenderar stort!

WinkWink: Detta är en serie för dem med en gnutta humor - inte för de seriösa. Om ni hör till den senare kategorin, då är serien inte för er.

Jag minns, kära mormor

Igår, då jag tittade på "De vackra och de djärva", kom jag att tänka på min mormor.
Hon tittade varje kväll på "De vackra och de djärva" och varje gång vi träffades frågade hon mig om jag också hade tittat. Så snarvlade vi en stund om vad som hade hänt i serien. Jag tror det var den enda serien hon tittade på, för hon tittade inte ofta på tv.

Och när jag en gång började tänka på min mormor, så kom jag ihåg flere saker från den tid mormor ännu levde:

Hon brukade röka sin röda Colt i ett hörn i köket, medan hon satt och väntade på att maten skulle bli färdig. Hon använde alltid tändstickor för att tända på sin tobak, och jag gillade doften av tändstickorna.
Hon rökte inte ofta, försökte göra det lite sådär i smyg... men några gånger såg jag henne sitta där i hörnet och blossa på.
Såhär efteråt: det enda jag kan tänka är att "Varför rökte hon?" Hon såg int ut som en "rökare", det passade inte in på den bild jag fick av henne och hon verkade inte alls vara en sådan som röker. Tyvärr kan jag inte förklara det bättre... eller så har jag bara en förgylld bild av henne?

Varje torsdag, efter att "De vackra och de djärva" slutat, sådär klockan 18.15-18.20 ringde hon till oss. Hon sade hej och undrade hur det var med oss barn. Följande hon sade var: "Jag skulle bara ringa och ge hästarna".
Detta betydde alltså att hon och mamma tippade på trav, varje torsdag. Mormor fyllde visst i kupongen och efteråt ringde hon min mamma för att berätta vilka hästar hon tippat på. De hade alltså kupongen gemensamt... om jag minns rätt.
Jag var ju i tonåren, så jag orkade oftast inte svara i telefon då den ringde på torsdagar... just en kvart över sex. Endast för att jag visste att det var igen "hästarna" det var frågan om. Hemskt att tänka, såhär efteråt.
Mormor ville ju endast hålla kontakt med oss, för vi var hennes allt i allo, men den enda kontakt jag ville ha var med pojkarna.

Min mormor dog år 1999.
Det finns stunder då jag saknar henne. Saknar de diskussioner vi hade, saknar att sitta och spela "Maja" med henne...saknar hennes köttbullar... saknar allting.
Det ledsammaste och grymmaste är, att då jag en gång skulle ha tid, har vuxit upp och förstår lite mera av denna värld - då har jag inte längre någon att prata med. Ingen mormor, morfar, farmor eller farfar...
Det är nu jag skulle vilja prata med dem och höra hur de mår och vad de håller på med. Prata dittan och dattan vid en kopp kaffe.
Nu finns ingen av dem kvar.

Det enda jag kan säga är: Ta vara på den tid ni har, för den kommer aldrig tillbaka!


"Livet består av småstunder som det är
viktigt att kunna njuta av"

Hälsningar från sjukstugan

Snörvel, host och harkel. 
Jag är flunssig! Buääääh...
Jag bara snyter och snyter, nyser och hostar. Näsan är pipi av allt snytande... och röd. Jag börjar likna Rudolf med röda mulen...

Och ingenting orkar jag göra, så jag slappar framför tv:n ikväll. Egentligen ganska skönt det, emellanåt. Är inte ofta jag hinner göra det.
Nu har jag då sett på "De vackra och de djärva", eftersom det inte kom någonting annat att se på och något annat än tv orkar jag inte med just nu.
Serien får mig att resa ragg - mest för att allting är möjligt i den serien:
Hope såg sin fästman, Liam, gullas med Steffy och gjorde slut på förlovningen. Det tog inte många timmar, så låg Liam med Steffy.... lite fuckelisfuck... och så satte Liam förlovningsringen på Steffys ringfinger och de lovade att älska varandra i nöd och lust.
Förra gången jag såg på serien, lite sådär i misstag, så försökte Steffy sno Liams pappa, Bill Spencer Jr,  av hans fru. Och Steffy lovprisade Bill och lirkade vackra ord i hans öra. Han var hennes livs stora förälskelse och bla, bla, bla. Nu är då sonen i tur. Snabba ryck i den serien.

Och jag sitter och kokar inom mig på hemmasoffan... för jag fattar inte hur detta allting kan vara möjligt. Först gifter man sig med en man, så blir det skilsmässa. Så hittar man hans bror, som man sedan gifter sig med....tills man igen skiljer sig... och sen hittar man deras pappa....och så är det hänt igen. 
För att inte tala om att gifta sig med sin ex mans son, ens halvbror, kusin eller annars bara släkting! Och alltid är de där karlarna ens livs största kärlek och aldrig tidigare ha man upplevt sådana känslor som nu... GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP! Give me a break, will you!
Och en annan sak som stör mig, på tal om såpopera, är den att när det händer någonting spännande så tar det flere veckor eller månader förrän de slipper från plats a till b eller förrän någonting läskigt avslöjas. Men en sådan här förlovning, som idag, tog några futtiga minuter!
Nu kan jag garantera att de håller på att strida om denhär saken i flere veckor och ingenting går framåt... Suck.

OMG! Mina nerver håller inte såpopera!

En jävlig morgon

Igår var igen rena rama mardrömmen.
Jag vaknade med en attans sjuk hals och huvudvärk.
När jag skulle väcka våran tjej, så var hon såååå trött och hade ingen som helst lust att vakna och allt var från rumpan. Gråt och skrik. Det var igen en strid mellan två envisa qvinns.

Svettig och försenad körde jag iväg mot dagis. Väl framme kollade jag noggrannt var jag skulle parkera... och till sist parkerade jag mitt stora vrålåk längs med vägkanten.
Förstås kollade jag först att jag hade mycket rum framför och bakom min bil, så jag skulle slippa iväg lättast möjligt. 
Så fort jag hann ut ur bilen, kom en herreman med sin fina bil och parkerade riktigt fast i kofångaren där bak. Okej, no problem, fast jag svor till... inom mig.

Så följde jag dottern in till dagis och när jag kom ut på parkeringen, såg jag en annan herreman parkera sin bil riktigt fast i min kofångare där framme! Jag kände hur ilskan steg inom mig. Jag kokade!
Jag satte mig i min bil och försökte vrida mig ur det lilla hålet de där machomännen hade lämnat mig i. 
Det blev lite backande och lite ruckande, men jag slapp nog därifrån - ingen skadad, alla bilar hela! Eat shit, motherf***ers!

Jag kunde inte tänka annat än att någonstans fanns säkert en dold kamera, och detta kommer säkert i "Just for laughs"... i den finska versionen alltså.
Machomännen ville väl se hur en kvinna lirkar sig ur en sådan situation! Kanske jag snart ser mig i You Tube?

Hela vägen till jobbet fick nog alla världens karlar höra sitt!
Don´t mess with this mama!

"What are words"

Jag vill dela med mig en sång. Jag önskar ni lyssnar på orden, ser noggrannt på videon.
Förutom att Chris Medina har en underbar röst, är denna sång och dess ord någonting som borrar sig långt in i en. Får en att tänka.
Jag kan inte låta bli att fälla en tår varje gång jag lyssnar på denna sång. Den är så stark och så fin. Och så full med äkta känsla, direkt ur hjärtat.

Detta är Chris Medina, med sin första singel "What are words". Den handlar om honom och hans flickvän, som råkat ut för en bilolycka. Hon hamnade i koma och det meddelades att hennes liv inte skulle gå att räddas. Chris fortsatte hoppas och han vakade vid hennes sida. Efter en och en halv månad vaknade flickvännen, dock med hjärnskada. Detta förändrade både Chris´och hennes liv.
Pointen i sången är, som Chris Medina sjunger: "Vad är ord, om man inte menar vad man säger? En hurdan man skulle jag vara om jag lämnade dig nu, då du behöver mig som mest?"

“Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with shades of deeper meaning.” 
~ Maya Angelou ~

Tack för maten!

Klockan är sju, det är lördag morgon. Snart iväg till butiken, så är det avklarat.

Just innan jag vaknade drömde jag om att jag lagade köttfärslimpa till mat. Jag använde löksoppa i tillredningen och smörjade hela köttfärslimpan med ketchup. Avot!

Så... idag får det bli köttfärslimpa och mos i detta hus. Ett stort tack till högre makter, som gav mig tips om vad det skall bli för mat här idag, för oftast har jag väldigt svårt att hitta på något att laga. Det blir oftast det där samma vanliga: makaronilåda, spaghetti och pripelsås, frestelser av olika slag...

Barnen har dock aldrig tyckt om köttfärslimpa, så vi har inte haft det ofta. Jag tror man kan räkna de gångerna jag fixat köttfärslimpa på en hand.
En sak jag inte förstår: köttfärslimpa är ju i princip samma som köttbullar, fast det i detta fall är frågan om en klump istället för bollar. Annars samma geggamoja. Men barnen tycker det är stor skillnad... och vägrar oftast äta "limpan". Petar och pickar i maten. Förgrymmade ungar!
Så får man börja med visan jag lärde mig redan hemifrån: "Ni ska vara nöjda med att ni har mat på bordet. Vet ni inte hur många barn som svälter i Afrika?" Ja. Det är att ta fram Afrika-kortet!

Nja, kanske har barnen någon logik med köttfärslimpa vs köttbullar och någon förklaring för varför det smakar annorlunda? Kanske jag är för gammal för att förstå? Kanske jag borde tänka som ett barn? Tror dock inte det lyckas längre, det där med "barnsliga" tankar...

Anyway, idag är det att tacka och ta emot: köttfärslimpan rules! Eat it or... JUST EAT IT!

Little Miss Teacher

Nyss hemkommen från jobbet, sitter jag och lyssnar på min tjej som leker. Hon har radat upp sina dockor på några stolar och sitter själv framför "gruppen" och läser samt sjunger som en riktig lärarinna.
Alltid emellanåt hör jag: "SITT NÄTT!"... och så fortsätter hon sjunga för fulla lungor. "SITT NÄTT!", hör jag igen.
Jag frågar henne om dockorna är dumma och hon svarar "Ja! SITT NÄTT!", och så fortsätter hon sitt sjungande.

Kan ju inte låta bli att tänka att detta kommer nog från dagis.
Tillika undrar jag om dagistanterna ryter lika hårt till barnen, som hon till sina dockor?! 
För någonstans kommer ju detta nyinlärda sätt ifrån...

Hon brukar också lämna dockor lite här och där: på badrumsgolvet, på vindstrappan. 
När jag sedan frågar henne vad dockorna gör där, så är svaret: "Dockorna har varit dumma!". Så går hon fram till sina dockor och säger "Fy! Docka dum!" och viftar med pekfingret framför deras näsor.
Efter detta rytande och fingervisande, så tror jag nog dockorna har skiten i brallorna. Det skulle jag ha, i varje fall. 
Inte undras på att dockorna sitter knäpptysta ;)...

...och jag gjorde

Igår hade jag min vilodag, idag har jag satt sprutt på och fått nästan allting gjort. Semlorna har dock blivit obakta, men huset är städat, kläderna vikta i skåpet, två maskiner med tvätt har rullat på och en maskin med disk.

Och nu är jag klar! Äntligen. Fötterna på bordet! Let the weekend begin... Ja, men i morgon är det ju redan måndag! Igen!

Vart försvann veckoslutet?

Anyway, medan jag gnuggade på i köket, slog mig tanken: "Jag är långt ifrån en perfekt mamma. Hur i jäkeln hinner alla mammor med allt? Jag hinner bara inte och så ser det ut här hemma också. Hur i fanken hinner mammorna med allt, ja jag bara undrar?!"

Jag kände mig rätt så usel och fick en liten stress av att jag inte är perfekt. 

Är det meningen att mammor skall hinna med jobb, att sköta barn och hobbyn, hemmet och skolan och alla andra plikter de har? Hur räcker timmarna till? Energin? Säg mig det, ni kloka qvinns.

"På den sjätte dagen vilade hon och på den sjunde dagen fullbordade hon sitt jobb. Och hon såg på allt hon hade gjort, och se, det var mycket gott.

Ja... idag var denna lilla mamma rätt nöjd med sig själv. Idag hade hon varit en aning perfect. Om ens för en dag. Amen".

Jag borde...

Jag har alltid stora planer för veckoslutet, men oftast går det inte som jag tänkt.
Jag tänker nu på gårdagen, då jag skulle äta gott och titta på tv-serier. Smått myspys med familjen.
Nja, godis åt jag nog, men jag somnade mitt i filmen. Nu vet jag då inte hur den slutade, och det tar mig i huvudet. 
Om myspys med familjen, så hade min man korgbollsmatch, så han var inte hemma överhuvudtaget. Barnen valde hellre att hålla sig i övre våningen och spela och Gud vet vad... så min myspys hade jag för mig själv, en liten stund, förrän John Blund kom och tog mig med...
Nice. Vilken myspys... PAH.

För denna dag planerade jag städande, men hann bara med att städa skåpet där vi har skor. 
Några plastkassar fördes till UFF, en plastkass till grannen och fotbollsskor till loppis. Där var det jag gjort idag. 
Sen tog jag en tupplur, vilket jag inte brukar. 
Det var förstås meningen att jag skulle sätta minstingen på dagsvila, men det var jag som somnade. Hon lekte snällt i sitt rum.

Nu är jag, om möjligt, ännu tröttare och känner mig ännu latare. 
Jag BORDE städa.
Jag BORDE lägga på tvättmaskinen samt vika in kläder i klädskåpen.
Jag BORDE baka semlor.
Jag BORDE titta på den där filmen jag lånade av en vän för snart tre månader sedan.
Jag BORDE så mycket... men det är ju en dag i morgon också. Eller hur?

"Underskatta inte värdet av att göra ingenting,
av att bara ströva omkring alldeles ensam,
lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra"

-  NALLE PUH -

En regnig fredag kväll

Det regnar och blåser ute, har regnat hela natten och hela dagen. 

Sådana här regniga och blåsiga dagar tackar jag högre makter för att jag har tak över huvudet, värme och elektricitet.

Urk. Jag känner mig trött och hängig och har dessutom halsen sjuk. The flu på kommande, antar jag.

Ja, det är höst. Säger inget mera om den saken, för jag tror jag buat ut hösten tillräckligt här redan.

Idag får det bli myspys: yllesockorna på, soffan kallar och tv-serierna. 

Jag tror det blir något gott att äta och så får man ju inte glömma godiset!
Det är denna fredag gjord av. Myspys med familjen och en latmask-kväll.

Ha en skön kväll, kära vänner!

Ps Grattis, morfar, på din dag. Idag blir det inget kalas, ingen hembakt bulle. Du firar din dag där ovanför molnen, med mormor, morbror och en hel massa släktingar och vänner.

I kärt minne bevarad.

Snart sopar kvasten...

Idag har jag varit på skolning hela dagen. Vi skall lära oss att "eliminera resursanvändning som inte leder till något värde för slutkunden". 
Detta betyder alltså att vi skall försöka göra vårt eget jobb enklare och snabbare. Detta genom att reducera saker som gör jobbet långsamt. Tex. ordnar vi våra grejer (papper, mappar eller verktyg) så att vi genast hittar dem, inte så vi hamnar leta bland en hel massa för att hitta rätt. Letandet gör av med dyrbar tid, tid kunden betalar för men som inte är till någon nytta för dem själv.
Capiche?

Man kan ju tänka det som så att jag har en hel massa med kläder i mitt klädskåp, som jag inte använt på snart 15 år, men som jag tror att jag någongång kommer använda. 
De för ju egentligen bara utrymme i mitt skåp och jag kommer antagligen aldrig att få mig inskuffad i just de kläderna, eftersom de är från de år jag vägde typ 30 kg mindre än nu! 
Tillika är skåpet fullproppat med kläder och jag hamnar leta efter ett specifikt plagg i flere minuter, för att hitta det inskuffat längst bak i skåpet. Igen - onödig tid går åt till att leta då jag kunde använda denna tid till annat. 
Jag skulle heller inte behöva gnälla över för lite rum i skåpet, då jag kunde kasta hälften av mina rätt så gamla och för små kläder på tippen och avot - det finns igen rum för de kläder jag verkligen behöver och använder. Simple but true.

Likaså är det med alla förvaringsutrymmen här hemma, som tex. våra köksskåp. Men vet ni: jag var ju väldigt före min tid, för jag städade ju skåpen på sommaren och kastade bort flera lådor med grejer jag inte använt sedan vi flyttade hit. Och de grejer kommer jag troligen aldrig att sakna heller!
Men... så kom min mamma (= läs hamstraren) och tog hem dessa lådor till sig. Där är de nu, alla grejer, för hon kan aldrig kasta bort någonting. 
Hon samlar på allting från förpackningar till gamla kläder. Ja, ni läste rätt. Jag har till och med hittat kläder jag använde i tonåren, hos min mamma och pappa. Så nej, ingenting får kastas bort!
Och som min man sade: "Fast du nu kastar bort allting, så vi kommer få dem tillbaka i arv igen... någon vacker dag". Touché.

Så, nu när jag skolas och blir ännu klokare och fixare, så skall jag fortsätta med projektet här hemma: det finns en hel massa skåp att gå igenom! Det kommer att svissas lite allt möjligt härifrån. Tex. börjar jag bli rätt nervös på vår bokhylla, som förstås är full med böcker som någon aldrig läser. Hela bokhyllan tar onödigt utrymme i ett annars också så litet rum.
Allt bort! Sviss! 

Det kommer blåsa nya vindar i detta hus, det bestämde jag mig redan på sommaren. Jag hatar verkligen då huset är fullproppat med skit jag/vi inte använder och verkligen inte behöver. I all synnerhet då det är jag som hamnar städa här.
Enough. Ugh! Hövdingen har talat!

"There is no need to do any housework at all. After the first four years the dirt doesn´t get any worse" ~Quentin Crisp~