Ingen supermamma

Man borde visst vara utvilad efter ett veckoslut? Men efter detta veckoslut är jag inte det. Jag tror jag åker till jobbet och vilar i morgon...

Lite bakgrund till detta kommer här:
Har haft kalas i dagarna två, så fredag och lördag var det bara bakning och städning i detta hus. 
På fredagen bakade jag i sex timmar, så till sist och slut hade jag inte ork över att städa. Jag gick dessutom på värkmedicin hela dagen, eftersom huvudet, ryggen och benen värkte. Först blev det 400 mg och efter det 600 mg... 
På lördagen vaknade jag klockan sex. Så var det bara att börja städa... 
Jag planerade allting: hur lång tid allting fick ta så jag skulle vara klar då gästerna kom. 
Utan ordentligt planerande, skulle jag inte kunna fungera. Jag räknar ut precis allting: hur länge det tar att dammsuga hela huset, tvätta golv, torka damm etc. Allting.
Idag, söndag, har jag dammsugit golvet en gång till. För att det skulle komma gäster idag också. Jag har plockat undan grejer och försökt få det lika städigt som här var igår.
Jag har varit och tittat på sonens futsalmatcher och sällskapat med gäster och nu är jag trött. Hallelujah.

Varje gång jag rustar till kalas tänker jag på följande:
"Är jag en dålig mamma eller en dålig fru, som inte gillar att rusta till kalas eller fester överhuvudtaget?"
Det känns som om alla mammor tycker det är så jätteroligt att baka och städa. Att fixa sju sorters bakverk och dekorera kakorna jättefint. Allting skall vara hemgjort, ingenting får köpas. Detta så man kan skryta med att man gjort allting själv. Från deg till dekoration. Och alla applåderar och berömmer. Vilken supermamma!
Jag undrar: När har dessa mammor tid till allt detta? Varifrån river de all tid? Jag har aldrig tid. 
Jag, eller rättare sagt vår hela familj, har så mycket program hela tiden att det att rusta till kalas får mig att stressa över allting ännu mera. Det är något man måste få inklämmt i kalendern, trots att det inte skulle finnas tid. Det är sorgligt men sant. 

En födelsedag betyder jättemycket för barnen, men för mig är det ett stressmoment till. Varje gång. Mest för att jag inte vet varifrån jag skall få tid till allting för jag kan inte vara på flere platser tillika, jag kan inte trolla fram flere timmar till ett dygn och jag kan inte vara en sådan supermamma jag skulle önska. Jag kan bara avundas de mammor som fixar och grejar allting, från a till ö, och ännu har tid över till sig själv.

Jag sätter mig i soffan och drar en lättnadens suck. Jag känner hur jag slappnar av, stressen försvinner och jag kan äntligen varva ner...
Motorn tystnar...slocknar...
Ändå finns det känslan av att inte räcka till, att inte vara en supermamma... Det är ingen trevlig känsla. Men det är något jag måste lära mig leva med, för jag kan bara göra mitt bästa och det strävar jag till.
Kanske jag inte behöver vara så super, kanske det räcker med att vara lagom?

"I think we´re seeing in working mothers a change from "Thank God it´s Friday" to "Thank God it´s Monday". If any working mother has not experienced that feeling, her children are not adolescent"     ~Ann Diehl~