En sådan här dag, då det blåser och snön yr, har man bara lust att vara inne. Kanske under täcket, latas och se på film? Kanske tända eld i kakelugnen, titta på elden och lyssna på hur det sprakar. Och framför allt njuta av värmen. Mysigt. Skulle jag vara svag för vin, så skulle jag ta mig ett glas... eller två. Men jag tror jag skippar det och tar fram "Fazers blå"istället. Mmmmums. Ikväll håller jag mig inomhus och tackar gode Gud för att jag har tak över huvudet och att elräkningen är betald. Vintern är här. Länge leve yllesockorna och långkalsongerna.... och Fazers blå!
"En spinnande katt och en varm öppen spis gör vintern uthärdlig"
Ibland blir man bara så glad över att höra något positivt om sig själv eller om något man gjort rätt. Själv tycker jag kanske att det viktigaste, och det som värmer mitt hjärta mest, är det jag får höra av min egen familj. Som tex på söndag, då min man sade till mig att jag hade överträffat mig själv. Jag undrade vad han menade och han svarade att jag hade gjort en förbenat god fylldkaka till kalaset. Eller idag på morgonen, då pojkarna åkte iväg till skolan. Den yngre sade till mig att det är så roligt när jag är hemma idag, då behöver han inte vara ensam hemma då han kommer hem från skolan. Oh, vad jag sätter värde på allt detta.
"Vänlighet är det språk som de döva kan höra och dom blinda kan se"
En hängig måndag morgon. Regnigt. Trist. Åkte iväg på jobb, lite sådär motvilligt, eftersom jag kände mig jätte trött efter stökigt veckoslut. Ett par timmar jobb och ett samtal från daghemmet: Tjejen har magsjukan. Där fick jag mig. Varför skulle jag känna mig trött och hängig? Nu fick jag mitt straff! Tillbaka till dagis och hämta tjejen och så hem igen. Denna måndag har jag fördrivit med att byka kläder, dränkta i spyor. Hållit tjejens hår då hon spytt och hållt i ämbaret så hon skall kunna sikta rätt. Skurat mattor, stolar och leksaker.... Lukten är förskräcklig.
Nu får vi bara hoppas att ingen annan får smittan. Av blotta tanken kniper det till i magen på mig. Som tur är, så är det bara gas... än så länge.
"Ingenting väcker minnen bättre än lukt" ~Victor Hugo~
Man borde visst vara utvilad efter ett veckoslut? Men efter detta veckoslut är jag inte det. Jag tror jag åker till jobbet och vilar i morgon... Lite bakgrund till detta kommer här: Har haft kalas i dagarna två, så fredag och lördag var det bara bakning och städning i detta hus. På fredagen bakade jag i sex timmar, så till sist och slut hade jag inte ork över att städa. Jag gick dessutom på värkmedicin hela dagen, eftersom huvudet, ryggen och benen värkte. Först blev det 400 mg och efter det 600 mg... På lördagen vaknade jag klockan sex. Så var det bara att börja städa... Jag planerade allting: hur lång tid allting fick ta så jag skulle vara klar då gästerna kom. Utan ordentligt planerande, skulle jag inte kunna fungera. Jag räknar ut precis allting: hur länge det tar att dammsuga hela huset, tvätta golv, torka damm etc. Allting. Idag, söndag, har jag dammsugit golvet en gång till. För att det skulle komma gäster idag också. Jag har plockat undan grejer och försökt få det lika städigt som här var igår. Jag har varit och tittat på sonens futsalmatcher och sällskapat med gäster och nu är jag trött. Hallelujah. Varje gång jag rustar till kalas tänker jag på följande: "Är jag en dålig mamma eller en dålig fru, som inte gillar att rusta till kalas eller fester överhuvudtaget?" Det känns som om alla mammor tycker det är så jätteroligt att baka och städa. Att fixa sju sorters bakverk och dekorera kakorna jättefint. Allting skall vara hemgjort, ingenting får köpas. Detta så man kan skryta med att man gjort allting själv. Från deg till dekoration. Och alla applåderar och berömmer. Vilken supermamma! Jag undrar: När har dessa mammor tid till allt detta? Varifrån river de all tid? Jag har aldrig tid. Jag, eller rättare sagt vår hela familj, har så mycket program hela tiden att det att rusta till kalas får mig att stressa över allting ännu mera. Det är något man måste få inklämmt i kalendern, trots att det inte skulle finnas tid. Det är sorgligt men sant. En födelsedag betyder jättemycket för barnen, men för mig är det ett stressmoment till. Varje gång. Mest för att jag inte vet varifrån jag skall få tid till allting för jag kan inte vara på flere platser tillika, jag kan inte trolla fram flere timmar till ett dygn och jag kan inte vara en sådan supermamma jag skulle önska. Jag kan bara avundas de mammor som fixar och grejar allting, från a till ö, och ännu har tid över till sig själv. Jag sätter mig i soffan och drar en lättnadens suck. Jag känner hur jag slappnar av, stressen försvinner och jag kan äntligen varva ner... Motorn tystnar...slocknar... Ändå finns det känslan av att inte räcka till, att inte vara en supermamma... Det är ingen trevlig känsla. Men det är något jag måste lära mig leva med, för jag kan bara göra mitt bästa och det strävar jag till. Kanske jag inte behöver vara så super, kanske det räcker med att vara lagom? "I think we´re seeing in working mothers a change from "Thank God it´s Friday" to "Thank God it´s Monday". If any working mother has not experienced that feeling, her children are not adolescent" ~Ann Diehl~
Idag, då jag skulle föra min dotter till daghemmet, hamnade jag nitbromsa för en jäkel som höll på att köra rakt in i sidan på min bil. Felet skulle ha varit hans, eftersom han vände ut från bensinstationen. Jag lade nog märke till att han kom med hög hastighet så jag hann lite sakta in farten redan före det. Men så såg det bara ut som om han inte tänkte stanna överhuvudtaget. Jag nitbromsade och några välvalda svärord bubblade ur mig i all min ilska. Då hördes det från bakbänken: "Sådär brukar pappa också göra..." "Det var nära ögat, sa han som sköt av sig näsan"~Ordstäv~
Idag skulle min minsting, våran tjej, på 3-års granskning till barnrådgivningen. Jag fick min man övertalad att gå dit med henne, så jag inte behövde åka hem tidigare från jobbet. Jag preppade honom inför denna stora händelse; berättade hurdana frågor de eventuellt ställer och vad han skulle svara och vad han skulle berätta för dem. Kort och koncist: jag berättade vad han skulle svara på alla tänkbara frågor. Med mina ord såklart ;). Let the mission begin! Telefonen ringde efter en halv timme. Min man berättade att allt hade nog gått bra, men att tjejen hade stelnat till när hon fattade var hon var, och hon hade gömt sig i pappas rock. Inte ett ord sade hon, hon ville inte ens se på rådgivningstanten. Nej, hon ville gömma sig för resten av världen. Hon vägrade ställa upp sig för att mäta längden. Hon vägrade ställa sig på vågen, så min man fick till sist sätta henne att sitta på knä på vågen medan hon slingrade sig som en orm och ville bort. Tja, vem av kvinnorna vill frivilligt ställa sig på en våg? Vågen är ju den värsta fienden för den ljuger ju varje gång! Slutet gott allting gott. När allting var över och far och dotter satte sig i bilen, då öppnades hennes mun och det bara bubblade med ord ur henne. Hela vägen hem. "Jag tror folk var lyckligare förr i tiden. I alla fall såg det ut så. Idag blir barnen tvingade att skratta och se glada ut." (Mattias, 6 år)
För en tid sedan var jag ute på en restaurang en fredag kväll. Där förflöt ett par timmar i gott sällskap, med god mat och god dryck. Min blick fäste sig i sällskapet vid bordet framför. Det var ett gäng på sex personer, medelåldern tippar jag på ca 75 år. De var klädda i sina bästa kläder för en kväll ute med vänner. De hade faktiskt satsat. Jag menar, de var inte alltför fina, men visst märkte man att de hade satsat på att fixa sig inför denna kväll. Det är en "sight for sore eyes" att märka att den äldre generationen vet hur man skall klä sig och uppföra sig på en restaurang. Det är någonting så fint att titta på. Helt annat än att följa med den yngre generationen. Jag kan faktiskt inte beskriva det i ord, men det var trevligt att se att någon ids satsa för en kväll ute. Det är en större grej för dem än för den yngre generationen. Jag tror det mera är en fråga om en speciell händelse i deras liv än i vårt.
Där satt de och snarvlade, åt och drack och hade det roligt. De beställde drinkar och pratade dittan dattan i förfinad stil. Jag gillade det. På något sätt så var det en vacker bild av att man är aldrig för gammal. Ja, det enda jag kunde tänka var att "Tänk om jag är i så gott skick vid 75 att jag kan sitta med mina jämnåriga vänner på en restaurang. Vi snarvlar, äter, dricker och har roligt. Och att jag kan göra allt detta med mina vänner". Jag kan ärligt sagt säga att jag fick en väldigt positiv bild av det hela. Det värmer mitt hjärta.
Ja, såhär är det ju. Men det jag såg på restaurangen ger mig hopp om att jag kanske inte behöver vara ensam i min ålderdom. Jag har förhoppningsvis min familj och mina vänner :)
Ibland har jag dagar på jobbet som är så bråda att jag knappt hinner på toa under hela dagen. Jag hinner knappt äta och jag glömmer helt att dricka vatten. På mitt kontorsbord står alltid en flaska med vatten och den fyller jag på då den gapar tom. Jag försöker dricka mycket under dagens lopp, annars blir det stopp i rören ju. Not so nice, säger denna krutmage. Då jag jobbar på för fullt, kan jag riktigt känna hur kinderna blossar. Nog kan man få svettig panna enbart genom att göra kontorsarbete också, vet ni ;). Det skulle man kanske inte alltid tro?
Så finns det dagar, som idag, då det är så otroligt lugnt. Jag tittar på klockan stup i ett och riktigt väntar på att klockan skall slå 16 så jag kan åka hem. Jag surfar på nätet, bloggar, snarvlar lite extra med arbetskompisarna och jag känner mig så lat och urdålig... och skyldig, då jag inte har något att göra. Jag tycker mig känna chefernas blickar i min rygg, men jag hoppas det bara är inbillning...
Vad är sedan bättre: småstress eller lugnet? Jag tror en blandis gör susen. För mig i varje fall. Lagom tycks vara bäst, också på jobbet.
"Efter väl förrättat arbete är vilan angenäm"~ Marcus Tullius Cicero ~
På jobbet har vi blivit "beordrade" att ta en promenad ute i friska luften 2 x 15 min per dag, eller om man så vill så 30 min på en gång. Detta under din arbetsdag. Varför? Ja, för att vi har inte kaffepauser. Vi hinner helt enkelt inte. Vi borde ha, men vi hinner inte. Så är det. De enda pauser vi har är toapaus; så många man behöver förstås. Man kan ju ingenting till om man har hård eller lös mage, diarré eller om kisiblåsan är liten. Så har vi ju en halv timmes lunch. Det är allt vi har: Toa och lunch. Och de går visst hand i hand? Från ena in och från andra ut... Helt logiskt alltså. Så... nu går vi då på en promenad en halv timme per dag. Eller det är det vi borde göra, men idag hann jag vara endast 15 minuter på förmiddagen, men på eftermiddagen hann jag helt enkelt inte. Då var det brådis igen. Men att vara ute ens de futtiga 15 min gjorde susen. Det var på ett sätt skönt att kunna tänka på något annat än jobb, att vädra sina tankar. Detta med att gå ut en sväng är ju en bra idé, med tanke på att flere av oss rör inte på sig ett dugg under dagen, veckan, månaden... Inte mera än nödvändigt. Så nu "måste" alla ut en sväng. Det gör gott för både kropp och själ! Men jag kan nog säga att många har nog snyrpat på näsan och tänkt att "vad är det här riktigt, jag vill inte, jag orkar inte...." Men som chefen sade, så om man inte på annat sätt får våra rumpor upp från stolarna, så måste man ta till "hårdhandskarna".... Så rätt, så rätt.
"Alla vill tillbaka till naturen, bara de slipper gå till fots" ~Ordspråk~
Denna farsdag började med att väcka barnen för att de snabbt kunde ge sina handgjorda presenter till en "sovande" pappa. Denna gemensamma stund varade endast i några minuter, så det blev ingen kvalitetstid med pappa denna morgon, denna farsdag. Orsaken var att barnen måste äta sitt morgonmål snabbt, för att åka iväg till Helsingfors där våran äldre son har handbollsturnering. En sömndrucken pappa hamnade styra kosan mot Helsingfors, han skulle agera chaufför. Jag blev hemma med tjejen, för hon har inte tillräckligt långa nerver att sitta still några timmar för att kika på handboll.... Ikväll skall vi åka och hälsa på min pappa. Det skall bli kul, för då är hela familjen på plats. Det är mysigt. Före detta åker vi till gravgården. Denna farsdag är den första farsdagen vi firar utan morfar. Denna farsdag åker vi till gravgården och tänder ett ljus, till minnet av honom. En plats vid bordet är tomt. En plats i hjärtat fylld av goda minnen. Jag lyfter blicken mot himlen, och tänker på dig, morfar och på dig farfar. Jag skall tända ett ljus för er båda och komma ihåg den tid vi hade tillsammans. Jag saknar er...
Idag önskar jag alla pappor en riktigt trevlig Farsdag!
Sagt av barn: "Kom ihåg att du aldrig blir för gammal för att hålla din pappa i handen." Molly, 11 år
Idag har jag bykt, vikt kläder och lagt dem i klädskåpen, fixat mat, städat och bakat örfilar. Oj vilken bulladoftande mamma jag är ;). Nu har jag druckit en long drink.... kanske blir det flera? Jag känner jag varit så jäkla duktig, så nu har jag förtjänat chips, long drink, choklad... och bulle! Ja, vem lyfter på kattens svans om inte den själv? Ha en skön lördag kväll kära vänner! Nu sätter jag fötterna på bordet och njuter av kvällen för jag är sååååå värd det! Zoronoi!
Var igår och testa köra karting-bil. Lite race blev det ju nog och roligt var det. Så nu har jag testat detta också! MEN... det hela började ju inte så coolt. Jag hamnade klämma in mig i ett korvskinn, dvs en dräkt som var några nummer för liten, för det fanns inte större dräkter på kvinnosidan. Var rädd att dräkten skulle spricka då jag försökte klämma mig in i sitsen. Sitsen var ju så jäkla liten och trång...eller kanske bara min rumpa var för stor? Redan det att försöka klämma sig in i sitsen var ett projekt för sig. Jag kände, då jag satte mig "i" sitsen, att härifrån kommer jag inte utan hjälp! Satt nog så fastklämmd... Så drogs bilen igång och spänningen steg. Hade inte tid att spekulera över min massa längre.... Nej, nu skulle jag ge järnet! Let the race begin! Och jag körde så in i nordan och jag kände lukten av brännt gummi emellanåt och små gummibitar flög i ansiktet och ögonen. Men feelisen var great då denna mamma fick gasa på så in i norden! Emellanåt blev man ju lite rädd då bakändan släppte loss i kurvan, för farten var ganska hög. Men jag sade till mig själv att jag sitter nog så fastklämmd att ut faller jag nog inte... Det behövs nog större krafter för att jag skall lossna från sitsen. Och sjuk i armarna blev man ju, då man rattade så tusan. Och svettig blev man. En av tjejerna sade efteråt att nu förstår hon nog att formulachaufförerna är genomsvettiga efter utfört pass. Vi körde i endast 30 min och var genomsvettiga! Men kära ni, jag kom på tredje plats ändå! Tjohoo! Och jo, det krävdes nog en aning kreativitet att ta sig ur bilen. Nästa gång jag kör karting, skall jag vara åtminstone 10 kg lättare. Och förklaringen till det att jag inte vann hela skitet var att jag var för tung... de som kom före mig på pallen var säkert 30 kg lättare än jag och då förklarar jag ju för mig själv att detta är orsaken till att de vann mig! Hehheh. Ja, man kan ju alltid förklara, resonera och spekulera då man inte vunnit, men jag citerar denna gång Ralph Waldo Emerson:"Win as if you were used to it, lose as if you enjoyed it for a change"
Julen närmar sig med stora steg. Tidningar och tv börjar redan nu göra reklam för denna stora händelse.
Allt ser så nätt och mysigt ut i tidningar och på tv. Julen värmer. Bilder av perfekta familjer med perfekta julklappar och myspys. Alla är glada och nöjda och kärleken fyller hela huset. Är det så på riktigt? Som jag ser det så är alla stressade och snäser och fräser. Affärerna fylls med kunder, trängsel och långa köer. Alla är stressade. Många är ute i sista minuten och har bråttom att få allting inhandlat. Rean börjar redan före julen är över, vilket lockar många på sistahands shopping på julaftons dagen. Själv ser jag också stress över städning, matlagning, julklappar samt att få pengarna att räcka till allting, så jag är heller inget undantag. Oftast är jag också ute i sista minuten, hehheh. Ja, kanske allting ser rätt mysigt och nätt ut hos oss också, då julafton nalkar sitt slut och vi får pusta ut? Nja, vardagsrummet är väl täckt med gåvopapper... leksaker hit och dit... Alla vi vuxna sitter och ojas och vojas för att vi ätit för mycket. Några av oss tar kanske en tupplur. Barnen hittar EN sak de leker med resten av kvällen, men de är förhoppningsvis nöjda för det är ju huvudsaken ändå. Så tittar jag på allting och undrar varför i hela fridens namn hade jag sådan stress för allting? Allting ser ju värre ut nu än före jag började städa och pynja här, mat har jag för en hel bataljon och barnen har fått så många julklappar att de inte vet vad de skall göra med dem alla. Crazy or what?! Okej, Julgubben har nog meddelat att han vidtagit sparåtgärder i år, så kanske det inte blir så mycket detta år? Känns i varje fall lättare då barnen börjar bli så stora att leksakerna inte duger längre, de har växt ifrån dem. Problemet ligger förstås i det att de önskar mindre, men dyrare grejs. Tja. You can´t always win, sägs det ju. Anyway, då allt nojs är över kommer jag att lägga mig på soffan, trött men belåten. Magen uppsvullen av all god mat. Röh, röh på saken. Jul är kul. Så i väntan på den... "Remember, if Christmas isn´t found in your heart, you won´t find it under the three" ~Charlotte Carpenter~
Ibland blir jag bara så trött på att höra samma saker, om och om igen. Som tex. på radio. En del radiostationer spelar samma musik, samma sånger flere gånger om dagen. Om jag jobbar 8 h/dag så hinner jag höra en viss sång 2-3 ggr under min arbetsdag och det tycker jag är alldeles för mycket. Jag blir så trött på det. Enough is enough. Så, nu har jag ändrat från min favoritstation till en annan radiostation och än så länge har jag inte hört samma sång två gånger under min arbetsdag. Denna radiostation spelar både äldre och nyare musik. Litet om vartannat. Okej, kanske inte nyaste nytt, men det får man ju höra från alla håll annars också så det harmar mig inte. Det är skönt att inte alltid behöva lyssna till nyaste nytt, utan också komma ihåg gammalt... trots att jag själv inte ens var född då dessa sånger toppade musiklistorna... Men, kanske jag är född gammal? Så brukar jag ibland resonera. Jag gillar musik, både gammal och ny och kan lyssna på det mesta. Folk skulle kanske bli förvånade om de bara visste? Eller så skulle de tycka jag var hemskt konstig eller rentav mumifierad? Anyway, idag var det nog ganska så nära att jag skulle ha ylat till då "Righteous Brothers"sjöng "Unchained Melody". Just där de sjunger sådär riiiiktigt högt. Men, så märkte jag att jag var ju faktiskt på jobb! Snabbt svalde jag ner orden. Eller då "Elvis" sjöng om "Suspicious minds".... Lade märke till att orden kom upp i min mun och jag hamnade svälja och svälja för att inte sjunga ut. Mina fötter stampade takten och jag gnolade för mig själv.... Elvis - the one and only. Han är bara så super! Han är bäst! Ja, vad är livet utan musik? Int ett piip. Enjoy it, I say. Den hjälper mot det mesta.
"Where word fails, music speaks" ~Hans Christian Andersen~
Igår var det lite partyparty för denna gamyl med vänner. Vi hamnade i en Karaoke-bar, där medelåldern var kring 50 år. Kände mig verkligen inte hemma där. Kändes helt enkelt lite motbjudande att följa med då äldre gubbar vacklade omkring och försökte få kontakt med yngre brudar. Gubbarna tänkte väl att de är förevigt unga och alltid lika charmiga? Efter en long drink gick vi vidare till följande ställe. En plats för lite yngre. Kanske alltför unga, till sist och slut. Satt där och smuttade på min long drink och lyssnade på dunkadunka musik, som dunkade på så högt att jag fick lite sjukt i öronen. Tittade på tjejerna och killarna och kunde bara konstatera att "Vad i all fridens namn gör jag här? Min plats är nog hemma". Inte en enda bekant och medelåldern på stället var kring 20 år. En del såg tom. ut som om de inte ens fyllt 20.
Nog har tiderna ändrats sedan jag var i samma ålder. Tjejerna klär sig mycket mera vågat i dagens läge och det är ingen skillnad är du rund, smal, lång eller kort - du är klädd i dagens mode fast det inte precis ser läckert ut då du är iklädd några nummer för små kläder och "korvar" putar ut lite här och där och brösten sväller ut ur dina kläder. Jag tycker inte heller det är vidare nätt att kjolen är så kort att den just täcker arslet, eller då tjejerna går med de gräsligaste högklackade skor ever. Men, jag lyfter hatten för dessa unga som bryr sig blanka fan i ovanstående. De klär sig just som de vill och det är jävla strongt gjort. En annan sak jag lade märke till är att alla tjejerna ser nästan likadana ut. De har samma frisyr och likadan klädstil. Hur skall en tjej kunna skilja sig ur mängden? Menar, det kan ju vara jättesvårt att hitta en kille eller ens det att killen skulle märka just dig? Jag lade också märke till dessa utländska killar som dansade och hade roligt på dansgolvet, medan en massa tjejer satt och dreglade på rad. Det var som om tjejerna satt där och väntade att vem av dem skulle killarna märka och vem av dem skulle vara lyckans ost denna kväll. Allt detta fick mig att tänka att Uschiamej då mina barn "snart" börjar röra sig därute i nattlivet! Hur i fanken skall jag kunna lära dem allt man kan, skall eller inte bör göra där? Att varna min tjej för viss sorts killar. Att förklara för mina gossar hur de skall bete sig... Till sist: när jag börjar tänka som ovan, då märker jag att min tid i nattklubbsvärlden är såååå förbi. Min plats är hemma och den tid jag någonsin spenderade i nattklubbar är förbi. Visst, jag känner mig ung inom mig, men en titt i spegeln säger att jag är inte längre en 20-åring. Jag tror gubbarna i Karaoke-baren tänkte lika om sig själv. Vem vill föråldras? Det finns en tid och en plats för allting. Jag förstår det ännu bättre nu...
"Bye, bye my youth..."
"Gammal vill var och en bli, men äldre ingen" ~Tyskt ordspråk~
Varför är fredagarna alltid helt från rumpan? Så från rumpan att man är nöjd när man kommer hem och kan dra en lättnadens suck? Då jag kom till dagis, såg vi inte tjejens dagistant(er) någonstans. Jag gick till granngruppen, ingen bekant tant där heller. Så tillbaka till egen grupp. Ingen tant. Nej, vänta... en liten skymt av henne. Okej, nu kan jag överlämna mitt barn till henne. I nästa sekund var hon försvunnen. Så höll vi på med liten "kurragömma" genast på morgonen: jag, våran tjej och dagistanten. Vi sprang om varandra hela tiden. Problemet var ju förstås att jag hade ju inte tid att leka på morgonen... jobbet kallade. Nå vi "fann varandra" till sist. Suck.
Ps Jag behöver också vaccin....
Så jobbet. En dag full med möten och annat, hann inte precis göra allting jag skulle. En massa sura miner och negativ anda annars också. Alla såg ut att vara "pissed" idag. Jag var heller inget undantag. Satt över för att få allting gjort och min man ringde mig flera gånger och sade att jag måste söka mig hemåt, vi hade ärenden att sköta...
På väg hem. Ett enda kaos i trafiken. Köerna var långa. Varifrån kom alla bilar? Ja, visst märkte man att det är helgdag i morgon. Alla hade igen panik; affärerna är stängda i morgon, maten tar slut i affärerna och vi dör av svält. På söndag har vi "left overs" i affären. Den som hinner först till kvarnen får mala, vilket i detta fall betyder att på söndag måste man vara i god tid i affären för på eftermiddagen skriker hyllorna av tomhet. Suck. Hoppas bara att vi inte behöver till affären förrän nästa vecka. Kanske vi får snålas på maten? Huga!
Och det bara orkar regna därute... Fuck Friday! Idag är allt från rumpan!
"I motvind får man antingen kryssa eller ta till årorna"
