Viva la vida!

På tisdagen var jag på blodprov. Det skulle undersökas kolesterol, socker, järnhalten, sköldkörtel... ja, allt. Allt som blodprovet kunde visa. Svaret skulle jag få först idag. Tre dagars väntetid, alltså.

Tre dagar är en förbenat lång tid att gå och grubbla och fundera var felet ligger. Är jag frisk eller har jag någon sjukdom? Vad om jag har det, det eller det? Vad om jag hamnar äta medicin resten av livet? Vad om man hittar något mycket allvarligt? Vad felas jag? Jag ville ha svar på alla mina symptom och krämpor. Tillika var jag rädd för vad svaret kunde bli.
Försökte därför låta bli att tänka så mycket på saken, men nog smög tanken till mig alltid före läggdags.

Så idag ringde jag läkaren, lite nervös för vad som komma skulle.
Allting var bra, de kunde inte hitta något fel på mig och alla värden var jättebra. "Fortsätt som förut", var läkarens "dom".

Suck. 

Jag borde ha hoppat upp och tjohejat och varit glad, men istället sjönk mina axlar ihop och jag kände en liten besvikelse. 
Inget svar på mina frågor. Blev inte desto klokare denna gång heller.
Kanske felet bara ligger mellan öronen? Om jag faktiskt inbillar mig allting?

Är det inte rätt lustigt? Usch vad jag blir sur på mig själv, då jag inte kan glädjas över dessa verkligen goda nyheter! 

Viva la vida! I morgon är allting nog bättre. Jag skall inte klaga. Många har det mycket sämre ställt än jag. Så på riktigt så ÄR jag nog glad över att jag är frisk, förutom smått crazyness emellanåt, men det hör till saken - för det är bara jag.