Smått tjuveri

Jag bänkar mig framför tv:n, redo att kolla utbudet och slappna av en stund före läggdags. Jag fumlar med handen på golvet, där jag hade en Toblerone-stång föregående kväll. Jag får tag i den och tycker den känns väldigt lätt...
Hmm. Jag vill minnas jag åt bara två bitar föregående kväll, men nu har över halva stången försvunnit. What the hell?!
Jag funderar än en gång: åt jag flere än två bitar eller inte? Jag tvivlar på mig själv och mitt minne. 
Funderar också på om jag ätit i sömnen? Men så illa kan det ju inte vara än?
Nej, fanken. Jag åt nog bara två bitar choklad föregående kväll. VEM har ätit resten?
Nja, det är verkligen inte svårt att veta vem boven är i detta fall: våran mellersta son. Och det är inte första gången jag tar honom på "bar gärning". 
Det är nog bara så att man lurar inte en godisälskare! Det är nog bara så. Jag vet exagt hur mycket eller hur litet jag lämnade kvar senast jag åt, så mig lurar han inte. Våran lilla godistjuv.

Detta får mig att tänka på när jag, i ungdomens år, rökte cigarretter. I hemlighet förstås.
När mina egna Belmont menthol var slut och jag var så väldigt sugen, ja då dög nog pappas röda North State också. Gjorde ingenting fast jag blev en aning tvinnig i huvudet av det och det gjorde heller ingenting att det smakade rätt skit jämfört med mina egna mentholcigaböjer. Nog dög det ändå - som förstahjälp. Och pappa märkte ingenting!

Först nu, efter 20 år, hörde jag honom säga att han hade nog funderat hur cigaretterna minskade i hans paket, men han kom aldrig att tänka på att det var kära dottern som bolmade bort dem... 
Antagligen var det lillbrorsan som fick skulden. Sorry ;).

"Svultna svin rotar mest"