Höstfunderingar

Jag märker nog att hösten börjar vara här.
Ser på träden, som fäller sina gulbruna blad. Vädret, som inte är det vackraste med stora mörka moln på himlen varje dag. Regn. Kyligare morgnar.
Min kära, gråa, varma tröja på på morgonen då jag sticker iväg till jobbet. Långbyxor på kvällen... eller rättare sagt mjukisbyxor. Strumpor.
Ja och så hamnar man emellanåt tända lampan på kvällen, för att man ska se vad man äter. För äta gör man ju när det blir mörkare och tristare. Rättare sagt hela hösten och vintern. Eller är det bara jag?

                                       Det enda positiva med hösten är dess vackra färger. Bilden tagen fr nätet.                                              

Jag märker också att hösten är på kommande redan på jobbet. 
Jag tycker människorna börjar redan nu bli mera inåtvända och sura. Allting tar i huvudet och ingenting är intressant längre. Klagovisan börjar och det klagas om allt och alla.
Jag ser detta som ett stort, grått moln... och under detta moln skall vi vandra tills våren kommer.
Kan bli tungt. Jädrans tungt.

Tycker inte alls om hösten och vintern, för jag tycker alla människor blir så sura och ingenting är intressant längre. För att inte tala om att alla börjar hålla sig, mer eller mindre, inomhus. Man ser inte lika mycket människor igång. Det är liksom som om alla bara försvinner...
Själv faller jag i någonsorts dvala, där jag går på automatiskt dag för dag. Ingenting är extra roligt eller extra sorgligt, jag bara är. Och äter. Fläskar till mig.
Ja. Jag är väl som alla andra då? Deprimerad och inåtvänd. Trött och hängig. Surpuppa. Argbigga. 

Nja. Vad kan man annat säga än att: "I´ll be back!... In spring!"
Drar täcket över huvudet och väntar på våren...


"Winter is an etching, spring a watercolor, summer an oil painting and autumn a mosaic of them all."  ~Stanley Horowitz~