Söndagsmorgon med en gnutta stora tankar

Söndagsmorgon.
Sitter och njuter i all ensamhet, medan resten av familjen sover.
Solen försöker titta fram bland molnen, utan att dessvärre lyckas. Temperaturen ligger vid nio grader. Hösten är på väg.

Denna vecka är första veckan jag hamnat dra på mig långbyxorna här hemma, mjukisbyxorna, alltså. Och att sätta strumpor på fötterna, för att mina fötter är så kalla. Mina fötter är de som reagerar först, då det blir kyligare. 
Likaså har jag hamnat poängtera för barnen att "Det är inte sommar längre", när de vill lägga på sig shorts och t-skjorta på morgonen. 
Nej, verkligen inte. Det har varit knappa tio grader på morgnarna... och blåsigt, så nog är det att komma ihåg att klä sig enligt väder för att inte bli sjuk. Dessutom börjar skolan på tisdag, så nu börjar det "blodiga allvaret" igen.

Denna sommar har jag lovat mig själv att jag skall försöka vara mera närvarande och till hands för pojkarna. Med detta menar jag skolgången.
Förra hösten höll jag på med idrott nästan varje dag. Jag klagade över att jag inte hade tillräckligt med dagar i veckan för att idrotta, för egentligen borde man ju ha vilodagar också så kroppen får vila och ta igen sig. Men det hade jag inte.  
Det enda jag kunde tänka på var att efter tio år av att leva för bara de andra, var det dags att äntligen tänka på mig själv och på vad jag själv behövde. Att ta hand om mig själv, för en gångs skull.
Jag hade lite samvetskval över att jag inte hade tid över för att hjälpa barnen med skolgången, eller ens för att fråga: "Hur går det i skolan? Kan jag hjälpa?".
Jag såg att våran äldre son kämpade med skolan, men hade inte tid att sitta ner och lyssna eller för att hjälpa. Det var bara jag, jag och jag.
Förstå mig inte fel, visst ville jag ju hjälpa barnen, det är ju helt klart. Men våran äldre son är en svår förpackning. Han ber aldrig om hjälp och säger alltid att han kan allt och att allting är okej. Och jag har trott på honom. Förrän jag såg betyget hans. Det väckte mig. 
Jag förstod att han är inte den som ber om hjälp och han är heller inte den som vill ta emot hjälp, trots att han behöver. Han tror att han skall behöva klara allting själv. Han tror han är dum i huvudet om han inte kan och om han måste be om hjälp. Ja, han väljer hellre att inte fråga och att inte förstå än att be om hjälp.
En stor orsak är troligen den, att han ser hur bra hans bröder klarar sig i skolan och de ber aldrig om hjälp, så varför skulle han då behöva hjälp? Nej, han vill ju vara lika duktig som de är... och tyvärr... jag tror han tror att också vi föräldrar förväntar oss att han skall vara lika duktig som bröderna hans. Så är ju inte fallet. Vi finns här för att hjälpa, dag och natt. Vad barnen än behöver. Alltid. 
Jag önskar bara min son kunde förstå det. Det är aldrig fel att be om hjälp.

Så i höst skall vi kämpa med skolan, han och jag. Jag skall försöka hjälpa honom, enligt bästa förmåga, för jag vill ju hans bästa. Vi kommer säkert att ta ihop om saker och ting och strida och fälla tårar. Det kommer bli jättejobbigt, både för honom och för mig.  Men vi skall göra det. Tillsammans.
Blir det sedan tid över för egna hobbyn så blir det. Men denna höst börjar jag med att sätta min son på första plats. Det är ju ändå frågan om hans liv och om hans framtid.






Nedan en vacker dikt, skriven av Mamma Therese.

Till min prins

"Jag ska bära dig över stock och sten
tills du kan stå på egna ben.Jag ska hålla din hand genom livets snår
och finnas vid din sida vilken väg du än går.
Jag ska skydda dig mot all ondska som finns,
jag älskar dig så min lille prins."
~Mamma Therese, 991219~