När tröttheten sätter in...

Idag har jag varit slö som bara den. Jag har lidit av "dagen efter", trots att jag inget har druckit igår. Det är endast min kropp som tycker att nu är det nog. Det känns faktiskt som om jag hade baksmälla. Tröttheten är enorm.
För mycket sömnskuld denna vecka, så nu är kroppen helt slut och huvudet tomt. 
Jag känner mig gammal. Orkar inte på samma sätt längre. 
Jag känner mig som en disktrasa, en urvriden sådan.


På onsdagen vakade jag till klockan ett på natten, då vi var på en släktträff. Vi hade det så trevligt, så vi lade inte märke till att klockan blev mycket. Men så är det ju att då man har roligt, märker man inte hur snabbt tiden går.
Jag var sedan den enda som skulle på jobb tidigt nästa morgon, de andra hade semester och de fick således sova länge följande morgon.


Igår var vi på kalas, som drog in på småtimmarna. Klockan två på natten körde vi iväg hemåt genom stan. Jag såg köerna till restaurangerna, berusade människor som inte kunde gå raka vägen utan det var mera i stil med "två steg framåt och ett tillbaka".
Jag kände mig rätt så nöjd och belåten och sade till min karl att det är nog en Guds tur jag inte längre behöver leva restauranglivet. Jag skulle helt enkelt inte orka.
Jag tror nog jag dragit mitt strå till stacken i unga år. Nu njuter jag av hemmakvällar och tidiga morgnar.
Jag vaknade klockan åtta på morgonen och fick således en stund för mig själv. Det är vad jag behöver. Det är mitt liv. Medelåldern närmar sig, sakta men säkert.


Ja, jag märker att jag är verkligen ingen ungdom längre. För mig är läggdags senast klockan 22, och så stiger jag tidigt upp för att ha en stund för mig själv då barnen sover. Ruckar jag alltför mycket på detta inbyggda system, så säger nog kroppen till vid något skede. Precis som idag.
Idag lydde jag min kropp, tog en halv timmes tupplur. Nu orkar jag en stund till igen. Är som en ny människa!

"En lång natt och en kort sömn passar ej ihop" ~Norsk Ordtak~