"Den som inte ser framåt blir efter"

Minnen, minnen. Bilden tagen från nätet.

Har på senaste tid fått se bilder från det ljuva 80-talet i Facebook. Det är ganska lustigt att inse, såhär efteråt, hur mycket allting har förändrats på snart 30 år. Och allting kommer att fortsätta förändras, fortsätta utvecklas år för år.
Nu kan vi, som är thirty something, sitta och rulla ögon och inte förstå hur det kan vara så svårt för våra föräldrar att inte kunna använda mobilen eller att de inte förstår sig på den. Eller att försöka förklara för dem hur en digikamera fungerar. Eller en mp-spelare. Eller en IPad.
Eller att de inte kan använda dator, eller att de inte fattar hur mycket information det finns på nätet och hur många saker kan skötas via nätet i dagens läge. Det är ju en helt ny värld som öppnar sig där, på nätet.


Så kan vi tänka på bilar som går på el. Tror inte att han, som körde med häst och kärra dagligen i början av 1900-talet, kunde tänka sig att någon dag har vi fina bilar som går på el. 
Eller att hon som stod och skurade kläder för hand, kunde tänka sig att någon dag har vi tvättmaskiner som gör allt jobb och som har timer där vi kan programmera in tiden då den skall slå på och börja tvätta, tex. på natten, om man så vill.
Bekvämt och behändigt är dagens melodi. Blir det bättre eller sämre, det är upp till var och en att fundera på och ta ställning till.


Hur mycket kommer inte världen att fortsätta förändras på de följande 30 år? Snart är det vi thirty something som turns sixty, som sitter där och funderar hur man skall använda saker och ting då allting tycks vara så jävla svårt och invecklat.
Vi sätter våra billiga Tiimari-glasögon på näsan och försöker läsa och förstå instruktionerna. Och funderar på varför man inte kan förstå eller lära sig? Hur kan det vara så svårt? Hur ser allting så annorlunda ut nu, än för 30 år sedan?
Våra barn, eller barnbarn, redovisar för oss hur någonting skall användas och försöker vrida om järntråden för att få oss gamlingar att förstå. Men nej. Inte förstår vi. Eller så glömmer vi det ganska så snabbt igen.
Jag tror nog också barnen eller barnbarnen hamnar ge upp och konstatera att vi gamyler är ena dinosaurier, som inte fattar ett dugg.
Jag tror att jag, vid det skedet, blir mest arg på mig själv. Och frustrerad. För att jag inte förstår eller kan. För jag bara måste ha koll på allting och måste kunna allting. Måste klara mig själv. Utan hjälp.
Det kan bli en sur bit att svälja det, om jag hamnar medge att jag inget fattar eller kan.


Tillika funderar jag på hur mycket kan allting förändras egentligen? Tycker allting är ju toppen just nu, allting är så bra som det kan vara. Men tammefan, nog hittar någon på någonting än som gör att någonting utvecklas vidare igen.
Och hur mycket information kan en människohjärna ta emot? Nu menar jag förstås en och samma människas hjärna. Har inte den en maximikapacitet, liksom datorn? Eller är det kanske så att mindre viktiga saker faller bort då? Och vad är mindre viktigt egentligen? Allting man lärt sig i livet är ju viktigt, eller hur?


Äsch. Nu blir det för invecklat. Jag måste sluta fundera för att inte använda all min hjärnkapacitet, IFALL det är så att det finns någon maximi kapacietet för hjärnkontoret? Vem vet...

Ja, snart är det bara att sjunga med här, och säga som föräldrarna brukar säga: "Allting var bättre förr i tiden".