Man tror sig ha all tid i världen. Man säger "Nästa gång vi ses, så..." eller så önskar man en "Trevlig semester"... och du ser honom/henne aldrig igen. Kvar finns endast tomhet. Ett tomrum, som personen lämnat efter sig. I ditt hjärta, i ditt liv.
Jag, som säkert många andra också, tar det förgivet att människor dör gamla. Alltid är det dock inte så.
Då barn, unga eller redan människor i samma ålder som mina föräldrar är, dör... då får det mig att ta mig en funderare. Till sist och slut är livet rätt kort.
Vi finns inte här i all evighet. Vi borde vara tacksamma över varje dag för det kan vara den sista vi har... eller som vi spenderar med någon.
Varför fattar vi inte det förrän det är för sent?
... Vi tar visst allting förgivet ...
Idag fick jag ett sorgebud. Det kom som en blixt från en klar himmel. Jag satt en stund och försökte förstå... det kändes bara så ofattbart. Så plötsligt.
Jag kommer aldrig mera se honom. Han kommer aldrig mera stå på en cigaböj och önska mig en riktigt "God morgon" och växla några ord med mig. Det känns så tomt.
Saknaden är stor. En fin människa är borta.
Jag önskar hela hans familj styrka i denna sorgens tid.
Vila i frid, S. Wherever you are...
de sorligt, man borde ju komma ihåg de jo o leva livet som varje dag e den sista, men man glömmer ju. de sen när de händer någo, då kommer man ihåg igen :(
SvaraRadera