Att fria eller vara befriad, det är frågan

Idag är det skottdagen, dvs 29 februari. Dagen som återkommer vart fjärde år. Dagen då också vi kvinnor "får" fria.

Har lyssnat på radio idag på jobbet, precis som vilken annan vardag som helst. 
Men idag fick kvinnor ringa in och tillsammans med redaktörerna ringde de sedan till kvinnornas pojkvänner för att fria. Flere av pojkvännerna tackade ja, men jag kommer speciellt ihåg en kvinna som ringde sin pojkvän. 
Han svarade nog, men genast då han hörde att det var från radion de ringde, så slog han luren i örat på dem. De försökte ringa på nytt, men han svarade inte. Kvinnan sade sedan sorgset att han måste ha anat vad det var frågan om...


Jag tyckte så synd om kvinnan som hamnade spekulera om varför pojkvännen gjorde så. Säkert gör hon det ännu också? Blir kanske en sömnlös natt för henne? Kanske har de hårda diskussioner ikväll? Han kanske tom. får sova på soffan? Lär nog inte ska bli någon "pusspusshånkahånkastönstön" kväll där ikväll...


MEN vet ni vad? Jag friade också, för fyra år sedan. Då fick jag inget som helst svar. Genant.
Jag hade skrivit en fin berättelse till pappers, pysslat ringar av papper, limmat och klistrat, men min man struntade i det. Visst blev jag ledsen. Men sedan tänkte jag att "Skit i det, om han inte vill så vill han inte. Vem bryr sig? Jag skall minsann inte ta upp saken en enda gång till!" Och det gjorde jag inte heller. 
Följande gång det blev tal om detta var på sommaren samma år, och då var det min man som friade. Varför, vet jag inte ;). Men här är vi idag, man och hustru. Usch, så det låter fånigt: man och hustru.... Så gammalmodigt och officiellt. 


Det jag funderar mest över är karlarnas angst när det gäller giftermål. Vad är det de är rädda för? Måste de få hålla bakdörren öppen, men för vad? Om man älskar någon så kan man väl inte måsta ha bakdörren öppen? Och om man måste det, så tror jag nog minsann man får ta sig en ordentlig funderare! Varför är man tillsammans då?


Själv tycker jag att ingenting har förändrats efter att vi har gift oss, men....vad månne min man tycker, om man skulle fråga honom?
Det är nog bäst jag inte frågar....vi låter det vara såhär, eller hur? ;)
Man skall inte röra om i myrstacken, sägs det ju.

Ha en skön fortsättning på kvällen, alla ni.




                                               Love is....
                                   
                                  two people sharing one heart.

Och så glömde jag ju skriva att jag vaknade till sången Drive by. Passar mig bra att vakna till den,  för jag gillar sången jättemycket.

Madonna, now and forever

Så var det dags att vakna till en av mina favoriter, Madonna. Sången var Give me all your luvin´, som för dagligen spelas i radion.


Jag har gillat Madonna ända sedan min "barndom". Första kassetten jag ägde av Madonnas utbud var visst True Blue. Den har jag säkert lyssnat på så att bandet slitits av :). Mest av allt gillade jag ju "Papa don´t preach". Först som äldre förstod jag vad hon sjöng om, hahaa :).
Visst hade jag hört Like a Virgin och Material Girl också, de var ju jättebra. Men den lp-skivan eller kassetten fick jag aldrig.


Jag sjöng alltid, i mitt rum, till takten av Madonna. Hårborsten fick sköta jobbet som mikrofon.
Emellanåt klädde jag riktigt upp mig, hade tom. sådana där spetshandskar som Madonna hade. Jag tror visst mina var pinkfärgade.
Rosa läppstift hade jag också samt stora örhängen och många arm- och halsband. Så stod jag där och sjöng, för fulla muggar, och poserade som någon världsstjärna. Strike a pose, that is.Japp, det var coolt, tyckte jag....då.


Jag kommer också ihåg hur jag dansade till takten av La Isla Bonita, med min allra första pojkvän. Då var jag.....13-14, han var visst 16! Detta hände ännu på Sverigebåten, där jag var tillsammans med mamma, gudmor och min kusin. Det var "Lady Line". Det var tider det.


Madonna har följt mig genom livet, så att säga. Hon har varit där vid de viktigaste perioderna i mitt liv. Tänk hur någon sång kan få dig att minnas precis vilken plats du varit på just då du hört den sången. Eller med vem du har varit. Eller någon doft, eller smak. Jag har flere sådana sånger, av Madonna, som hänger ihop med något visst skede i mitt liv. Någon viss plats, tid eller händelse.


Madonna har gjort något som inte många andra har lyckats med: hon har hållit sig på ytan i flere årtionden.
Hon hittar alltid på något nytt. Och hon lyckas alltid med det hon tar sig till. Hon har orsakat hallå med sin klädsel, med de sånger hon sjungit, de musikvideon hon gjort, för att inte glömma frisyrerna. 
På 80- och 90-talet hade hon ny frisyr eller ny hårfärg titt som tätt. Det talades tom. om att hennes hår höll på att trilla av, då hon behandlade det så mycket.


För att inte tala om de killar hon deittat eller dem hon varit gift med...

Hahaa! Om inte annat så EN sak har vi i varje fall gemensamt - födelsemärket! Titta noga, ovanför läpparna. Japp, jag hade ett likadant, men på vänstra sidan. Nu har jag det tyvärr inte längre, för jag hamnade ta bort det för att det kliade och jag inbillade mig ju genast att jag hade malignt melanom. Som tur var det inte något sådant, det undersöktes nog.
PS om vi undersöker noggrant dagens bilder av Madonna, så verkar det som om hon skulle ha "apat" mig, dvs hennes födelsemärke syns ej längre! :D


Jag kan inte annat än beundra henne. Det är verkligen inte många som har gjort det hon gjort, och fortfarande håller hon igång.
Jag hoppas hon fortsätter sitt hålligång länge ännu, så vi får njuta av hennes sånger och hennes beundransvärda energi och entusiasm i många, många år ännu.
I admire you, Madonna Louise Veronica Ciccone.
                                     Wikipedia, Madonna

Mina vänner

Ystävänpäivä började dagen med idag. Sämre skulle denna dag ha kunnat börja, eller vad tycker ni?
Tuure sjunger om att varje dag är en vändag. Visst tycker jag det också. Vändag firar vi den 14 februari, men jag tycker nog att varje dag är en dag då man bör komma ihåg sina vänner - inte endast på vändagen.

"You meet people who forget you. You forget people you met, but sometimes you meet those people you cant forget. Those are your friends."

Jag kan ärligt sagt säga att jag har endast få, men mycket välvalda vänner. Sådana som känner mig riktigt på riktigt. Resten är sedan mer eller mindre "bekanta", eller vad skulle vara ett bättre ord att beskriva dem med? 
Visst har jag många jag kan skratta tillsammans med, ha roligt och prata dittan och dattan med. Men mina riktiga vänner är de jag också kan gråta inför och som också känner till mina sämre sidor. Mina vänner är de som ser mitt inre jag och inte bara det jag visar utåt. My true friends.

Min man undrade en gång varför jag inte har flere vänner? Varför jag nöjer mig med bara en handfull?
Då svarade jag honom att jag har några få men mycket välvalda vänner och så vill jag ha det också. 
Jag behöver inte hundra vänner, det räcker med några som känner mig utan och innan.


OM man skulle ha hundra vänner, betyder det då att de alla känner dig - ditt riktiga jag? Känner alla dig på samma sätt och med alla dina fel och brister? Vet de alla vad som får dig att skratta, vad du gillar mest av allt i livet? Berättar du allt, ditt djupaste inre, för dem alla? Kan du vara dig själv inför dem alla? 


Mina vänner har funnits där för mig i ur och skur, i åratal. Flere av dem i årtionden, och det är jag jättestolt över.
Vi har skrattat och gråtit tillsammans samt förbättrat världen med samtal som varat i timtal. Så skall det vara :)


På detta lilla sätt vill jag få fram till mina väldigt nära och kära vänner att jag nog tänker på er varje dag, fastän jag inte hör av mig dagligen. 
Ni är mig väldigt kära - precis var och en av er!

Mvh, "Nutcase"

Ps Kommer ni ihåg de böcker som cirkulerade runt i klassen tex. i lågstadiet, de kallades "Mina vänner"? Vänböcker, så att säga.
Hur många av er har ännu kontakt med dessa vänner, eller med någon av dem som skrev om sig själv i vänboken?

Och har ni, nu som äldre, läst igenom dessa böcker? De kan nämligen vara väldigt intressanta ;). Kvällslektyr för hela slanten.

Fyllnadsord

Vad skall man riktigt fundera då man vaknar med Pornolaulu ?

Jag måste medge att jag vid det skedet är mållös. 
Porr tänker jag inte prata om, inte idag. Det är ju måndag, för fan ;)

Nog har jag ju ibland just den känslan Simo Salminen sjunger om. Man vill svära som tusan och då säger man just som det är. Och det brukar jag göra om jag blir riktigt, riktigt arg. Tyvärr. Det är verkligen inget jag är stolt över, men då jag blir jättearg kommer nog alla svärord jag känner och vet fram. De riktigt bubblar ur mig... som fragga.

Sen igen försöker man ju föregå med gott exempel och inte svära så barnen hör.
Men tillika är det ju nog så att hör de inte dem här hemma, så hör de nog dem någon annanstans. Men jag försöker mitt bästa, att inte svära.

Till vad använder jag då svärord? Jo, för att poängtera HUR arg jag i verkligheten är. Oftast är det nog min man som får sig ;).

Om jag tänker på de gånger jag varit riktigt arg, så ju mera svärord jag odlar desto argare är jag. Bara så ni vet ;).
"När blodet bränner slösar tungan lätt med svordomar" - William Shakespeare"

Men nog måste jag säga att nog är det fruktansvärt hemskt att höra en del människor som odlar ordet vittu (= fitta) i varje mening. För att inte tala om andra svärord som skall odlas och vattnas överallt och hela tiden.

Att säga typ: "Vittu että tänään oli paska päivä. Oikein vitutti. Sitten ku vittu menin kotiin niin vittu koira oli kussut lattialle. Vittu sentään. Se on aivan varma juttu että koira sai vittu kuulla kunniansa".... osv osv. OH MY GOD! Inte är "vittu" något ord man fyller sina meningar med! Perkelettos säger jag.

Men nu skall jag gå och förbereda mig för en sjujävla innebandyträning. Jag lämnar alla svärord här och avslutar med en jättefin låt. 

Den säger så pass mycket mera än ni tror, men den säger det vackert:

Fuck you

Ps Den kan man använda när man städar eller fixar mat ;). Svängigt, eller hur? Tillika får man ut litet av sin angst, hahaa :)

Dagens mode + jag = 0

Sådär ja, back in business, så att säga. 
Morgonen började med Frontside Ollie, en sång våra killar tycker om för tillfället. Vad skall jag lära mig utav den sången då? Att dagens ungdom lyssnar på den? Att man kan visst använda opar skor? 

Dagens mode är nog ett mysterium för mig. Emellanåt kan jag inte annat än förundra mig över saken.
Man kan gå med opar skor, opar strumpor. 
Man kan blanda prickigt och rutigt, randigt och blommigt - helt hur som helst. Där har jag nog att lära mig.
Som tur är, så är jag inte en "Modeslav". Jag använder just det jag vill och som är bekvämt. Tillika kan jag säga att så har jag alltid gjort, jag har gått min egen väg. Förutom med Levi´s jeans, de "hamnade" jag ju skaffa för att det var dagens melodi och utan dem var man "nobody". 
Men kanske dagens ungdom reagerar på samma sätt som jag....i min ungdom? Att man bara måste, för att det modernt och för att alla andra klär sig så? Vem vill då vara utanför?

Jag förstår heller inte killarnas nutida mode, med överstora blusar och byxor där baken hänger i knävecket och kalsongerna glimtar fram. Ännu till en massa dingeldangel, dvs metallskrot som skall hänga i byxorna. Men då kan man åtminstone inte smyga ut om kvällarna, så att inte föräldrarna skulle höra. Så någonting bra med den saken också :).
Jag hoppas våra killar aldrig klär sig såhär för jag tycker det ser helt för gräsligt ut....eller så är jag bara för gammal för att förstå dess charm?

Den enda förklaringen till dagens mode bland unga killar måste ju vara den bild här till höger. Det förklarar ju allt, eller hur?

Sedan kommer vi till tjejernas mode, där vi tjejer försöker apa efter killarna och då ser det om möjligt ännu värre ut. Vi vill ju visa våra strings och gärna halva baken också. Lämnar endast en liten plats för fantasin.
Gudars skymning om min tjej skulle gå klädd så här.....som tur hinner modet ändras förrän hon är i den här åldern... Hur modet ser ut den dagen, får vi bara vänta och se. Det kan nog hända denna mamma får svälja en hel del...


Nedan några bilder där jag bara kan säga att "What the hell was she thinking??"

Men tillika så beundrar jag kvinnor som klär sig precis som de tycker, utan att tänka på hur det ser ut eller om det "väller över" någonstans eller om det är snyggt eller ens modernt. Jag är helt enkelt för blyg för sådant... Tillika är jag lite avundsjuk på er som vågar klä er just som ni vill. Skit i om blusen är för tight, valkarna syns eller byxorna är "so not" er modell. Jag lyfter på hatten för er! Go for it.


Själv är jag den som helst av allt klär mig bekvämt, vilket igen gör mig till en väldigt trist människa. Jag går inte efter modet, utan efter mitt eget val och min egen, trygga stil.
På jobbet kan jag ju inte gå i mjukisbyxor, jag hamnar nog lite skärpa mig där. Men ack o ve då jag kommer hem, slänger jag mina "jobb-kläder" och mys pys så har jag mina mjukisbyxor på mig! Skönt, må jag säga. En äkta "Gamling", tycker kanske ni.


Jag kommer alltid att komma ihåg då min gudmor sade till tonåriga jag: "Om man ändå skulle ha förstått spara sina kläder man använde i ungdomen, nu är de moderna igen". Så sant. Modet kommer och går och vips är det jag använde som ung, modernt igen. Det betyder också att det jag skämdes för att använda, kommer igen någon dag. 
Like it or not.

Sång att lyssna på: Muotitietoinen , vilket på svenska betyder "modemedveten".

Jag har ett jävla bra minne, men det är för kort

Jag har lite småpanik....kommer inte ihåg den sång jag vaknade med på morgonen.... Det enda jag kommer ihåg är att det var en äldre melodi, typ från 60-talet...
Sådär är det ju, då jag inte genast skriver upp saker och ting så glömmer jag. Men jag är ju känd för mitt dåliga minne :(


Igår bakade jag och städade inför dagens kalas, min son fyller 10 år idag. Stort grattis till honom, gulleplutten :)
Jag åkte iväg till butiken, för att skaffa Juhla Mokka kaffe (det enda min far dricker) och ost. Jubileums Mocca heter det visst på svenska?
Kom hem utan dem, men allt möjligt annat hade jag nog handlat, som då inte var lika viktigt. Impulsköp, så att säga.


Nytt försök nu på morgonen, denna gång lyckades jag! Jippii! Men jag gick i butiken och manade "Juhla Mokka och ost, Juhla Mokka och ost...."


Ibland brukar jag också prata i min mobil och tillika försöka rusta mig iväg till träningar el dyl. Så kan jag komma på mig själv att fundera VAR har jag lagt mobilen? När hade jag den sist? Halloooooo....Knock on wood.


Eller då jag lägger en sak någonstans, för att komma ihåg den nästa gång. Ett väldigt säkert ställe där jag riktigt säkert kommer att kolla först då jag behöver just den grejen. 
Skit heller, nästa gång jag behöver den så garanterat kan jag inte hitta den! Varje gång samma sak... Man tycker ju man borde lära sig av sina misstag, eller hur?


På vardagsmorgnarna har jag alltid en jävla brådis att föra barnen i tid till dagis och skola och ännu hinna till jobbet i tid.
Ibland, då jag har fört dem och skurrar iväg till jobbet, hamnar jag ännu ta en titt i baksätet, för att försäkra mig om att ingen sitter kvar där =). 
Jag är bergsäker på att någon vacker morgon kommer där att sitta kvar någon. Med någon menar jag då våran lilltjej, för hon fattar inte vart vi kör - är det jobb, dagis, butiken..... Hon är ju bara 2 år 3 mån. 


Får mig att tänka på följande vers, som dock inte har något med mitt minne att göra, men ändå:


"Låt mig sitta på ditt minne, på en liten liten pinne. Om du ingen pinne har, låt mig ändå sitta kvar"


Ha en trevlig fortsättning på kvällen! Jag skall återgå till att göra i ordning för kalaset. Snart kommer gästerna. Zoronoi suckers!!

Vita jeans, skiten syns...eller?

Nu börjar jag säkert få "sångstress", för då jag vaknade spelade Jokainen aamu igen i mitt huvud. Detta har aldrig hänt förut, dvs att samma sång spelas på nytt i flere dagar. Kanske jag bara inte fattade med första gången, vad sången vill säga mig? Men inte fattar jag ännu heller.... Kom igen på nytt i morgon! It´s a date, or..?


Nå anyway, så var jag idag på ärenden in till centrum och då jag körde hemåt såg jag en kille i vit mössa, vit rock och vita jeans. Det fick mig osökt att tänka på då jag, på 90- talet, ägde ett par vita Levi´s jeans. Det var ju coolt med Levi´s. Och dyrt. Tammefan, vi pratar om ca 400 Mk och om 90-talet, dvs lågkonjunkturen. Det var nog stackars mamma som fick punga ut med de slantarna. Ännu till både mig o brorsan. Måtte ha svidit i plånboken!
Om man inte hade Levi´s jeans, så fick man nog höra. Man blev ju rentav utfryst. Jag hade inte 501:or, som så många andra, utan om jag minns rätt hade jag 511:or? Och vita. Enda gången i mitt liv jag ägt vita jeans. Enda och sista gången. Orsak: sottiklott. Javisst. Jag kan inte hålla vitt rent, inte ens nu...då jag är typ 20 år äldre. Jag har alltid veckans meny på mina kläder. Jag får alltid någon fläck, oftast då från apelsinsaft, tomat, fett, blåbär eller olja (fråga mig inte varför just olja, men det lyckas jag nog alltid hitta eller gnida mig emot)  - dvs någon sådan fläck som inte går att få bort, name it och jag är där! För att inte tala om då jag tvättar vit tvätt.....


Då jag var tonåring, så var jag ju ännu rädd att få månis, aka Dronningholm eller Sylttider.... eller på ren svenska: "Menstruation", just då jag hade mina vita jeans. Usch vilken skam att hamna gå omkring med sina vita jeans, som mera skulle ha liknat Japans flagga vid det skedet!  Som tur hände det inte, så vitt jag vet ;)
Så det var min historie med vita Levi´s jeans.

Tillbaka till killen med vita kläder: hur håller han sina kläder vita och rena då jag som är tjej inte kan hålla någonting rent? I varje fall vita kläder...

Han är heller inte den enda killen jag sett som har vita jeans....eller vita kläder. Man skulle ju kunna tycka att killarna vore mera "sottiklottare"?

Correct me if I´m wrong.


Då jag googlade på vita Levi´s jeans 511 lade jag märke till att alla bilder med just dessa vita 511:or hade killar som poserade i dem. 
Då kan jag inte mera än att fundera "What the hell?" Har jag gått omkring i kill-kläder hela min ungdom? Eller är det så att just de Levi´s-jeansen är unisex?


Eller kan det vara så att jag var "före min tid"? Unisex. Wow, jag tyr mig till det =).

Let it snow, men inte på vår gård

Så vaknade jag till sången Let it snow. Funderade att vad i all världen - julsånger?! Men är det en julsång? På riktigt? Dean Martin sjunger ju om vintern....
Nå anyway, jag vaknade också till en "surrande" traktor.
De höll på att köra bort snö härifrån gatorna, eller egentligen höll de på att föra bort drivorna. Det är jävla höga snödrivor här nu, för det har kommit jättemycket snö senaste månad. Nog börjar man ju förstås fundera att vart skall man kuska all snö, för vi bor i ett bostadsområde där vi är "packade som sillar" längs med vägarna. Finns inte rum för snö...eller snödrivor. men det är ju vårt eget val att bo här, så det är bara att försöka svälja och vara nöjd. Nog är det snart sommar igen :)

Jag lyfter på hatten också för de som kör plogbilar/traktorer eller de som kuskar bort snö med sina lastbilar. För det jag hört är att ingen är aldrig nöjd med dem heller.
De skulle inte få ploga om natten, för det stör folks sömn. Ändå skall vägen vara plogad då folk skall iväg till jobb etc. Och alla vägar i hela staden skall ju vara plogade genast på morgonen, annars hörs kommentarer som "Inte har de hunnit och ploga än, vilka vägar är då viktigast?" "Jävligt dåligt plogat här".


Sedan får de heller inte ploga eller köra bort snö då folk kommer hem, för då är de ju bara i vägen. 
Värst av allt är ju då man kommer hem från jobbet och man lägger märke till att man inte slipper in på gården med sin bil. 
"Jävlar anamma, nu har de varit här och plogat igen!" Man lämnar sin bil och börjar skotta snö, för att få bilen inkörd på gården. Morr, morr och knarr, knarr. Hela kvällen förstörd.


Månne dessa människor hellre skulle ha velat köra på en väg full av snö...så man just och just slipper framåt med sin lilla loppa....? Maybe. Eller kanske det är därför som så många nuförtiden har en 4WD, för vi har ju så helsike med snö på vintern? Annars förstår jag inte varför man behöver en sån bil om man bor såhär "in i stan" och då man åker endast här i centrum? 
Det kan jag ännu förstå om man åker längre vägar och på sådana vägar där man verkligen kan behöva 4WD. Men...mitt i stan? Okej, not my business.

Jävlar också: med en sådan här så slipper man ju över vad som helst - skit i en liten snödriva!












Jaja minsann! Snart är det då vår och då börjar hundlorts-diskussionen i tidningarna igen. Så har vi då igen annat att tänka på =)
Tills dess: njut av vintern! Den är bara en gång i året ;)

Sveriges nya, lilla sessa

Härligt att någongång vakna till goda nyheter :).
Denna morgon var det frågan om att kronprinsessan Victoria födde sin förstfödde, en dotter, på morgonkvisten. Vad härligt! Det har jag väntat på!

Varför? Ja, för att jag tycker jättemycket om Sveriges kungapar, sessor och prins. Har alltid gjort det. Visst är Daniel också väldigt trevlig. 
Ja men nej, jag känner inte honom personligen, men han verkar ju helt okej eller hur?

Då jag var yngre, cirkus about i lågstadiet, då läste jag och min mormor om kungaparet titt som tätt. "Svensk Damtidning", läst från början till slut. Med mormor. Vilka härliga minnen. 
Ja, farmor var ju inte heller sämre hon. Hon läste ju också om kungaparet och barnen. Likaså skulle man varje år kolla på tv på Kungafamiljens år.....eller vad det nu hette. Hahaa =). Hjärntvättade lilla jag. 
Nej, jag läste nog mer än gärna skvallerblaskan....och gör det ännu också. På så sätt hålls jag ju "up-to-date" med vad som händer i världen. Inte bara här i vårt pytteland, Finland.




Det som tar mig mest i huvudet med allt detta om Vickans graviditet är spekulationerna: NÄR föds barnet, har hovet med flit uppgett att barnet föds i mars då sessan föddes "redan" nu....de sista dagarna i februari? För att inte tala om Vickans jättestora mage...etc etc. Gudars skymning! 
Själv hade jag beräknad tid den 5.3 för 10 år sedan. Men gossen valde att bli född den 25.2 i stället. Hur KUNDE jag då säga till alla undrande att barnets beräknade tid var i mars?? Fy och skam på torra land!
Och jag gick upp 30 kg under den graviditeten och fick höra om min "jättestora" mage och om hur enormt stor jag var. Nice. Liksom som om man inte hade annat an fundera på just då? Vikten, jävla vikten.


Vad har det egentligen för betydelse när babyn föds eller hur stor/liten mage man har? 
Trots att det är beräknat att barnet skall födas i början av mars, det betyder verkligen inte att bebisen "lyder". 
Ni ska inte tro att man kan planera när barnet föds, i varje fall inte då det är frågan om naturlig förlossning. Och nog kommer barnet ut, på sätt eller annat - ingen har ännu blivit där och bo. Så vitt jag vet.
Men förstås är det ju annorlunda då det är frågan om någon så populär som kronprinsessan Victoria. Hon är ju annars också under uppsikt hela tiden. 
Jag kan bara lyfta på hatten åt henne...och alla andra kungligheter och kändisar. Det måtte vara tungt emellanåt, att alltid försöka vara perfekt.
Tänk dig att hela tiden hamna fundera på att tex. inte gräva dig i näsan, då någon kan se eller ännu värre - du kan bli plåtad just då och nästa morgon ser du en stor bild på dig själv i dagstidningen med "grävmaskinen igång"! Ojoj.
Eller att tänka på andra saker då du är på en jätteviktig tillställning (som våran Pertti Arajärvi gjorde på sin visit i Danmark, kollade in kronprinsessan Marys byst). Och vips var det stora löpsedlar i tidningarna nästa dag...och det var inte bara här i Finland. "Vad tittar Pertti på?"
Du får ju heller aldrig visa att du är ledsen, sorgsen, för då är det garanterat att följande dag spekuleras det om orsaken till detta i tidningarna. Kan man då säga att "jag är bara jättetrött", liksom vi "vanliga dödliga" kan säga då vi inte orkar hålla ett leende på våra läppar eller då vi bara skulle vilja ryta till? Nej, det kan man visst inte...


Men det må nu vara si eller så, i vilket fall som helst är jag jätteglad över dagens nyhet - en liten tjej är född! Jag önskar henne och hela familjen all lycka och välgång. 


Salut för prinsessan

Ps Följande sak som det redan nu speluleras om är ju den att VAD skall nya prinsessan heta? Det får man läsa i varje tidning just nu (eller på nätet), till lust och leda... och man får tom. föreslå namn till den nya prinsessan. 

Lugna puckar. Nog får hon ett namn nog, så det är bara att vänta och se. 

Jag kan tänka mig att det kommer att vara ett väldigt vackert namn. Vi får bara vänta och se, go´ vänner. Vi får vänta och se.

Men hur skall jag hinna i tid till Sverige, för att kunna skriva under gratulationerna till Kronprinsessparet??? 

Den rätta...finns han/hon?

Eftersom den sång/de sånger jag vaknar med tycks styra mina tankar så kom jag på denna rubrik idag. Säkert en fråga många tjejer funderar på åtminstone en gång i livet, kanske killar gör det också?


De melodier jag vaknade med idag var Jokainen aamu och Minä ja hän. Två väldigt vackra sånger. De säger nog mera än tusen ord. 


Det sägs ju att det finns "den rätta" för varje människa. Är det så? Och hur kan man veta att just den man sällskapar med, lever med, är just Han/Hon - den rätta?

Själv har jag nog funderat på denna sak mycket, förstås varje gång jag sällskapat med någon. 
Jag har ännu grundligare funderat på saken: vem säger att "den rätta" bor just i samma stad som jag, i samma land som jag? 
Världen är ju full av människor, var finns Han? Hur i helsike skall jag hitta Honom? Eller Han hitta mig? Inte är det precis så att Han knackar på dörren en vacker dag inte, som i filmerna. 


I mitt fall så är jag aldrig nöjd. Jag analyserar och filosoferar. Jag tror alltid att det finns något bättre eller någon bättre. 
Jag menar inte att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan vad jag menar är att jag analyserar och funderar att är han, som finns vid min sida, den rätta....eller finns Han där ute i världen nånstans? Det är ju inte riktigt klokt, eller hur? Jag får ju aldrig någon ro, då jag funderar såhär?
Jag försöker dock tänka om, tänka annorlunda och njuta av varje dag....tillsammans med min gutt. Det är ju så det skall vara. Man kan ju inte fundera på om killen där i soffan är den rätta eller inte - man blir ju galen!


Man skall leva en dag i taget och vara glad för det man har, i varje fall då man har en kille man trivs med och som man känner sig trygg med. Det kan ju inte vara fel?
Sök heller inte alltid efter fel i din partner för alla har vi ju våra fel och brister -  till sist och slut så är ju ingen perfekt. Inte du och inte jag. 
Jag tror heller inte att det skulle vara hemskt kul att ha en partner som är precis lika som du. Ni skulle alltid tycka lika om allt. Han/hon skulle aldrig säga emot dig eller ha annorlunda åsikt om saker och ting än du. Uschiamej. Låter inte bra i mina öron, minsann. Och vad skulle ni strida om då?? :D
Nog är det så att det är bara att våga älska och bli älskad. Det är ju det det är frågan om, eller hur? Livet lär, må jag säga.


















... så till sist och slut har jag har dragit den slutsatsen att det är nog bara så att det finns inte bara "en rätt" för varje människa. Det finns nog flera. 
Men om man vill tro att det finns bara en i hela världen som skulle vara "den rätta", så kan man visst ha roligt med de som inte är "den rätta", förrän han med stort H träder in i ens liv? Eller hur? Åtminstone har man levt sitt liv och inte suttit där och väntat. Likaså lär man sig alltid något nytt av de människor som finns och har funnits i ens liv. Det har åtminstone jag gjort.


"To love is to risk not being loved in return. To hope is to risk pain. To try is to risk failure, but risk must be taken because the greatest hazard in life is to risk nothing.”

Fettisdag

Just det ja. Fettisdag.

Dagen då vi borde vara ute så mycket som möjligt: skida, åka pulka, skrinna.... Hålligång, dagen lång.

För att inte tala om ärtsoppan.....eller fastlagsbullen!

Kan jag då säga att jag har dragit mitt strå till stacken? Jag har ätit min fastlagsbulle idag....that´s it. Förstås med marsipan. 

Ärtsoppan låter jag minsann vara. No thank you. Räknas det?

Okej...jag har inte varit ute förutom att jag gått till och från bilen. Åkt från plats A till B och vidare till C, med barnen. Ja och mamsen min var med.

Men jag har firat denna fettisdag med mina barn, min mamma och med min faster. Vi har inte varit i pulkbacken, men vi har njutit av god mat och gott sällskap. Pratat dittan och dattan, om "förr i tiden" och om nutiden.

Läste i gästboken att vi hade, för 30 år sedan, också firat fettisdag hos min faster. Då levde farbror än. Nu är han inte längre bland oss, men lever starkt i våra minnen. Jag kunde nästan känna hans närvaro idag...

Då vi skulle åka hem, rasade snön från taket. Det var ju nästan så vi blev "insnöade". Fick ta till spaden och gräva en liten spång så vi slapp iväg. Jisses den mängd snö vi har i år...igen! Men, barnen njuter av en ordentlig vinter. Det är bara vi vuxna, som hamnar skotta snö, som ibland morrar till. 

Men visst kan jag säga att vi har haft en superb dag idag. På alla sätt.

Nu sitter jag och skriver, medan barnen är ute i pulkbacken. Så visst firar åtminstone de denna dag som man skall, eller hur? Not bad at all.

Ha en härlig fortsättning på denna dag, på denna kväll, kära vänner. 

Ps Tänkte helt glömma: min "morgonsång" (jag berättade ju igår hur jag varje morgon vaknar med en sång "på hjärnan"). 
Denna morgon var det Imse vimse spindel rock. Det som var mystiskt med denna morgon var att jag hade två sånger på hjärnan! Den andra heter Ketchup ska prutta. 
Kanske var dessa en påminnelse om att denna dag skall jag "fira" med mina barn, eller hur? Och visst gjorde jag det :)

Min bror och jag

Jag är en lustig typ på det sättet att varje morgon vaknar jag med en sång "på hjärnan". Det kan vara riktigt vad som helst för en sång, ibland fattar jag inte varifrån den har kommit men där är den. 
Så står jag då och fixar mig för att vara i skick till jobbet, för att möta dagen, medan sången spelar i mitt huvud. Crazy or what?


I varje fall, denna morgon vaknade jag med denna sång Min bror och jag. 
Den fick ju mig osökt att fundera på min bror, i detta fall min lillebror. Han är 1 år och 4 mån yngre än jag.


Då vi var små, stred vi som bara vad. Min gudmor har sagt, så här efteråt, att hon har aldrig sett två syskon strida så mycket som vi gjorde.
What can I say? Det stämmer. 
Vi slogs, bets, rev varandra i håret och ropade elakheter åt varandra. Ibland önskade man att den andra skulle ruttna i H****te... Tyvärr, så var det.


Då vi kom hem från skolan och vi visste att Kalle Anka väntade på oss i postlådan, ja då var det bråttom vem som fick läsa den först.
Sen var det förstås lika bråttom att hinna hem, in, före den andra. Gärna ännu så att man hann låsa dörren innan den andra hann fatt.
Jepp, en av oss stod sedan utanför dörren - rosenrasande!


För att inte tala om då vi skulle äta. Hade vi tex skinka som pålägg och det fanns bara en skiva kvar - gissa vad min bror gjorde? Jo, han slicka på hela skinkskivan för att jag inte skulle vilja ha den! Så var det med allt ätbart, slicka bara så vill inte syster ha det längre.

En gång var vi övernatten hos mormor och morfar och där var det alltid havregrynsgröt till morgonmål. Det var ju inte precis något gott, men vi lade alltid "smör i ögat" som det hette. Dvs man lade en klick smör på gröten.
För att bråka med mig, igen, så tog min lillebror sin sked....satte smör på den...och tadaaaaa - "vippade" smöret rakt i ögat på mig. Det var "smör i ögat" minsann! 


Dessa exempel är bara en pytteliten del av vad som på riktigt hände. Det finns nog säkert inte så mycket elakt vi INTE gjort mot varandra och säkert inte heller så många svärord vi INTE skulle ha använt mot varandra.
Ja, detta är syskonkärlek. Som.... värst?


Nedan ett par bilder på, tja....kan man annat säga än "oss".  
Dessa beskriver oss bättre än ord. Och för den som följt med "The Simpsons", så är det väl solskensklart?

Som tur är så i dagens läge är det helt tvärtom. Jag älskar min bror och hoppas honom allt det bästa i världen. Det är MIN bror, min vän.

Tack för att du finns, käre du. 

Min blogg, nybörjarjag

Jaja minsann. Så har jag då börjat blogga.  
Idéen fick jag av en väninna, som nyss börjat blogga. Hon har en jätterolig blogg hon skriver, den får mig att le...ibland gapskratta. I like! Så skall det vara, inget blodigt allvar, utan vardagliga ting - direkt ur ens liv. 


Visst har jag läst om att blogga, men jag har aldrig dessvidare funderat på vad det innebär....förrän nu. 
Det finns ju så olika blogger, en del är så finskrivna, andra handlar om personer, eller om någonting visst (recept, kläder, resor....).
Min blogg kommer att handla om mig själv och mina funderingar...om allt....om livet.
Kanske det inte kommer att vara intressant, men det besparar gubben min från att höra mitt knarr. 
Jag "blöder ut" det på nätet istället - hahaa :) 

Namnet på denna blogg, Ex tempore, kom jag på efter ett par timmars ihärdigt funderande. Den beskriver ju mig ganska bra, eller hur? Ja, alltså ni som känner mig kanske tycker det passar mig som pricken på i för jag är en ex tempore-människa. Jag blir snabbt intresserad av saker och ting, tar mig an allt möjligt....men lika snabbt tynar intresset. Tex. beslutet att börja blogga var ju också helt ex tempore. Detta sätt kan ju förstås också kallas för att vara impulsiv. Det är jag nog också, inget nytt där heller ;). 


Jag är också den som kommer på något jag vill göra eller vill ha - och det skall ske genast. Liksom ASAP! Just det. Det är jag. Fröken Ex tempore Impulsiv. 
Okej, jag är ingen fröken längre. Men fru....låter som om jag skulle vara jättegammal. Det är jag inte, eller åtminstone inte enligt mig själv. Man är så gammal som man känner sig. Men okej, nu spårade jag ur. Det var ju frågan om att skriva blogg och inte om min ålder ;).
Let us begin. Enjoy, all!