Smått tjuveri

Jag bänkar mig framför tv:n, redo att kolla utbudet och slappna av en stund före läggdags. Jag fumlar med handen på golvet, där jag hade en Toblerone-stång föregående kväll. Jag får tag i den och tycker den känns väldigt lätt...
Hmm. Jag vill minnas jag åt bara två bitar föregående kväll, men nu har över halva stången försvunnit. What the hell?!
Jag funderar än en gång: åt jag flere än två bitar eller inte? Jag tvivlar på mig själv och mitt minne. 
Funderar också på om jag ätit i sömnen? Men så illa kan det ju inte vara än?
Nej, fanken. Jag åt nog bara två bitar choklad föregående kväll. VEM har ätit resten?
Nja, det är verkligen inte svårt att veta vem boven är i detta fall: våran mellersta son. Och det är inte första gången jag tar honom på "bar gärning". 
Det är nog bara så att man lurar inte en godisälskare! Det är nog bara så. Jag vet exagt hur mycket eller hur litet jag lämnade kvar senast jag åt, så mig lurar han inte. Våran lilla godistjuv.

Detta får mig att tänka på när jag, i ungdomens år, rökte cigarretter. I hemlighet förstås.
När mina egna Belmont menthol var slut och jag var så väldigt sugen, ja då dög nog pappas röda North State också. Gjorde ingenting fast jag blev en aning tvinnig i huvudet av det och det gjorde heller ingenting att det smakade rätt skit jämfört med mina egna mentholcigaböjer. Nog dög det ändå - som förstahjälp. Och pappa märkte ingenting!

Först nu, efter 20 år, hörde jag honom säga att han hade nog funderat hur cigaretterna minskade i hans paket, men han kom aldrig att tänka på att det var kära dottern som bolmade bort dem... 
Antagligen var det lillbrorsan som fick skulden. Sorry ;).

"Svultna svin rotar mest"

                             

Höstfunderingar

Jag märker nog att hösten börjar vara här.
Ser på träden, som fäller sina gulbruna blad. Vädret, som inte är det vackraste med stora mörka moln på himlen varje dag. Regn. Kyligare morgnar.
Min kära, gråa, varma tröja på på morgonen då jag sticker iväg till jobbet. Långbyxor på kvällen... eller rättare sagt mjukisbyxor. Strumpor.
Ja och så hamnar man emellanåt tända lampan på kvällen, för att man ska se vad man äter. För äta gör man ju när det blir mörkare och tristare. Rättare sagt hela hösten och vintern. Eller är det bara jag?

                                       Det enda positiva med hösten är dess vackra färger. Bilden tagen fr nätet.                                              

Jag märker också att hösten är på kommande redan på jobbet. 
Jag tycker människorna börjar redan nu bli mera inåtvända och sura. Allting tar i huvudet och ingenting är intressant längre. Klagovisan börjar och det klagas om allt och alla.
Jag ser detta som ett stort, grått moln... och under detta moln skall vi vandra tills våren kommer.
Kan bli tungt. Jädrans tungt.

Tycker inte alls om hösten och vintern, för jag tycker alla människor blir så sura och ingenting är intressant längre. För att inte tala om att alla börjar hålla sig, mer eller mindre, inomhus. Man ser inte lika mycket människor igång. Det är liksom som om alla bara försvinner...
Själv faller jag i någonsorts dvala, där jag går på automatiskt dag för dag. Ingenting är extra roligt eller extra sorgligt, jag bara är. Och äter. Fläskar till mig.
Ja. Jag är väl som alla andra då? Deprimerad och inåtvänd. Trött och hängig. Surpuppa. Argbigga. 

Nja. Vad kan man annat säga än att: "I´ll be back!... In spring!"
Drar täcket över huvudet och väntar på våren...


"Winter is an etching, spring a watercolor, summer an oil painting and autumn a mosaic of them all."  ~Stanley Horowitz~

Full fräs, hela tiden

Nu jäklar också!
Jag känner jag håller på att få flunssan. Halsen sjuk, näsan börjar läcka och känner mig annars också väldigt trött.
Inte nog med det. I morgon kallar jobbet igen. Så var det här veckoslutet över.... förrän det ens hann börja ordentligt.
Så är det när man har full fräs på hela tiden. 

Igår var jag med tjejlaget i Helsingfors och spela fotboll, den ganzen Tag. Det var en vacker och någolunda varm dag. Perfectissimo!
Unelma Cuppi i Helsingfors är lite som en avslutning på vår säsong, och igår gick allting jättebra för oss. Det blev många vinster och endast några få förluster. Då dagen var slut, var det en grupp svettluktande tjejer i bussen på väg hem, en erfarenhet rikare och med humöret på topp. 

Idag har vi dagen fullbokad. 
Det är Hippojuoksut för barn på dagen. Det är alltså ett evenemang för barn, där de skall löpa en viss sträcka. Alla deltagare får pris, så det är ju roligt. Våran tjej skall delta idag, för första gången i hennes liv, så det skall bli skoj.
Så har vi fotboll, för yngsta sonen. Turneringens andra dag. Efter det fotbollsträning. Och som pricken på i är vi bjudna på kalas ikväll.
Hur allt detta skall gå ihop vet jag inte än. Allting på samma dag, samma tider. Kan man dela på sig, tror ni?

Time flies, yes it does

I morgon är det en trött mamma som släpar sig till jobbet, kanske för att pusta ut? 
Har jag missat något? Är det inte på veckoslut man borde relaxa och ta det lugnt, samla krafter inför kommande vecka?
Nja, man lär ska få sova i graven, sägs det ju...

"Att leva är så omständigt att man inte får tid att pyssla med andra saker"

Min egen lilla stund

Vet ni vad?
Nu har jag en hel timme för mig själv förrän jag skall på möte. Tänk! Hela huset för mig själv! Detta händer inte ofta. Vet faktiskt inte när det skulle ha hänt senast? 

Det känns konstigt tyst här inne, hör bara klockan som tickar och knapprandet från tangenterna då jag skriver.
Känns lustigt. Tillika känns det väldigt skönt. Att få en liten stund för sig själv och bara vara. Med mig själv. Me, myself and I. En liten sak, men det känns som en väldigt stor och viktig sak för mig. 
Jag behöver andrum emellanåt och det har jag inte riktigt fått på flere år. 
Nu drar jag lungorna fulla med luft, andas ut och känner en sorts inre ro...
förrän jag skall på mötet där folk pratar i munnen på varandra och man inte vet vem man skall lyssna på. Sus och dus.
Hemma kommer jag säkert att vara först kl 21 så det blir att genast styra kosan till snarkofagen. Okej, först barnen i säng, om inte min man lyckats med det före jag kommer hem. Yeah, I wish!

Nu lite härlig musik. Har en Bruce Springsteen-feelis på gång och denna passar bra till min lilla stund för mig själv. Lugn och ro....

Barfotabarn

Det var en lite kylig morgon idag. Fyra grader varmt hade vi klockan sex på morgonen, då jag vaknade.

Kläder efter väder, sägs det ju.
Men jag vill inte ännu ge upp. Så jag hade sandaler på till jobbet, men på jobbet gick jag barfota hela dagen.
Fick många undrande blickar och några frågade om jag inte fryser? Nja. Jag iddes ju inte medge att mina fötter var iskalla. Det var bara att le och se glad och belåten ut. "Jag ger inte upp än", var det enda jag fick sagt, tillka som jag drömde om mina yllesockor. Vad jag inte skulle ha gett för att ha på dem just då.

Ja. Sakta men säkert börjar det bli kyligare ute. Likaså inne. Åtminstone på jobbet.
Det märker man då man ser sig omkring på jobbet. Brudarna går omkring i tröjor och huttrar. Burr, burr.
Kan det faktiskt vara så kallt? Jag är nog lite skeptisk... Hur skall brudarna klä sig i vinter? Päls och fingervantar?

"Det kvittar vad det är för temperatur i rummet, det är alltid rumstemperatur"

Mitt morgonhumör

Jag är ingen morgonperson. Sådär till humöret alltså.
Jag måste få vakna ifred, få vara ifred en stund. Helst så att det är tyst runtomkring och jag får vara helt för mig själv. Dricka morgonkaffet och läsa tidningen i all sköns ro. Är ju förstås inte alltid så lätt med barnen, men jag kommer bättre överens med dem på morgonen än med min man. Han skall inte kommentera så mycket på morgonkvisten han inte, för då kan jag nog fräsa till. Han måste bara förstå att låta mig få vara ifred den enda lilla tid jag har för mig själv, förrän dagen börjar med all sin hålligång.

Min pappa brukar ofta påminna mig om mina tonår. Han brukar berätta hur han inte kunde säga ett ord till mig på morgonen och jag blev arg som ett bi och skrek...hmmm...fula ord och försvann upp till mitt rum.
Eller att min lillebror försökte ärta upp mig helt med flit, för han tyckte det var roligt när jag gick på övervarv.
Varför kommer jag inte ihåg sådant? Jag har ju berättat åt alla hur lugn jag var i mina tonår.... Tiden förgyller minnen minsann.

Idag, som varje lördag, var jag tidigt till matbutiken. Våran matbutik öppnar klockan sju, så jag vill gärna få butiksresan undan, så jag kan njuta av dagen efteråt. Som jag tidigare skrivit ogillar jag att gå till butiken då den är fullproppad med människor. Nej, jag skall, också där, få gå helt ifred och i all sköns ro. Hatar kaos.
Anyway, jag vill ju ha färsk batong på lördag morgon då jag avnjuter mitt morgonkaffe och läser dagstidningen. Det är en stor orsak till att jag åker till butiken i god mans tid plus förstås det att där inte är så mycket med människor tidigt på morgonen.
Batongen gräddas på morgonen och allting borde ju vara klart då dörrarna öppnas för kunderna. Men nej. 
Idag var jag i butiken lite över klockan åtta. Inte en endaste en batong! Och då blir jag ju fan pissed! I varje fall då detta händer varje lördag!
Jag skulle ha åkt till butiken redan klockan sju, men då jag vet detta batongproblem, så tänkte jag att jag väntar till klockan åtta och så sticker jag iväg. Men icke sa Nicke! Ingen batong. Jävlaranammabanna.
Jag menar, allting borde ju vara klart då dörrarna öppnas och dagens första kunder strömmar in. Alla borde ju kunna köpa nygräddat, om de så vill. Nu är allting klart för kunder som kommer klockan tio, kanske,...med god tur. Varför?

Som ni ser, jag blir pissed för småsaker. I varje fall på morgonen. Idag, som varje lördag, är det batongproblemet. I morgon kan det vara någonting annat.
Mera kaffe i kroppen och i knoppen, så nog lär denna dag gå igång också.
Murr.

Jag, just nu

Övervakande öga

På morgonen förde jag min kära, men lite lata, äldsta son till skolan. Han orkade inte cykla idag, sade han. Nja, fredagen till ära tänkte jag vara så hjälpsam. Min sista semesterdag, dessutom.

På väg till skolan såg jag dessa underbara, hjälpsamma människor, som stod vid alla övergångsställen och följde med trafiken och de små barnen. De var iklädda gula västar och de stod och övervakade trafiken och såg till att allting gick bra för de små.
Jag är väldigt tacksam för dessa människor, som frivilligt hjälper till och ser till att barnen kommer till skolan safe. Ord räcker ju inte att tacka dem. De gör ett väldigt viktigt jobb. Frivilligt.

Jag funderade redan förra hösten på att jag själv kunde vara en av dessa frivilliga i gult. Tyvärr hade jag inte möjlighet då, precis som nu, för jag har lilltösen hemma. Kan inte precis ta med henne dit och inte heller ha henne ensam hemma.
Men javisst, om jag har möjlighet någon höst så visst skall jag hjälpa till. Det är ju ändå våra små barn, någons barn, som tar sina första steg på skolvägen. Om jag kan hjälpa till och göra den vägen säkrare, så visst skall jag göra det.

I dagens tidning tackade man stort dessa pensionärer och frivilliga, som har hjälpt till i trafiken denna vecka.
Jag tackar er också. From the bottom of my heart.

"På skolvägen finns många barn, men inte ett enda överlopps. Kör försiktigt!"

Varning: städning pågår!

Sista semesterveckan. 
Jag som trodde hösten redan var här, men till all tur hade jag så fel. Soliga, vackra och varma dagar, veckan till ära. Vad kan man annat begära? Nice.

De senaste veckorna har jag städat och röjt här hemma. Det känns som om jag vill ändra på allting, göra stora förändringar, kasta bort gammalt och börja om på nytt. 
Jag har stora planer och många tankar om hur jag vill det skall se ut här hemma och vad allt som skall göras. 

Köksskåpen är städade, hjälpköket städat och nu röjer jag i vårt klädrum. Söndriga kläder kastas, pojkarnas gamla kläder tror jag att jag för till UFF. Tror inte någon vill ha dem längre och jag är för lat för att föra på loppis. Har heller inte tid för sådant för tillfället. Tyvärr.
Nja, tjejens kläder kan jag nog föra på loppis i höst... i varje fall så har jag tänkt. Alltid kan man ju planera ;).

Ja, nu har jag storstädning på gång. Jag röjer med "stora handen". Har vi inte använt något på de sju år vi bott här, så tror jag inte vi använder det i framtiden heller. Bort med allt onödigt! Det är mitt motto för tillfället! Bonzai!

"Hej, vi håller på att städa i apburen" ~ Clownen Manne ~

Söndagsmorgon med en gnutta stora tankar

Söndagsmorgon.
Sitter och njuter i all ensamhet, medan resten av familjen sover.
Solen försöker titta fram bland molnen, utan att dessvärre lyckas. Temperaturen ligger vid nio grader. Hösten är på väg.

Denna vecka är första veckan jag hamnat dra på mig långbyxorna här hemma, mjukisbyxorna, alltså. Och att sätta strumpor på fötterna, för att mina fötter är så kalla. Mina fötter är de som reagerar först, då det blir kyligare. 
Likaså har jag hamnat poängtera för barnen att "Det är inte sommar längre", när de vill lägga på sig shorts och t-skjorta på morgonen. 
Nej, verkligen inte. Det har varit knappa tio grader på morgnarna... och blåsigt, så nog är det att komma ihåg att klä sig enligt väder för att inte bli sjuk. Dessutom börjar skolan på tisdag, så nu börjar det "blodiga allvaret" igen.

Denna sommar har jag lovat mig själv att jag skall försöka vara mera närvarande och till hands för pojkarna. Med detta menar jag skolgången.
Förra hösten höll jag på med idrott nästan varje dag. Jag klagade över att jag inte hade tillräckligt med dagar i veckan för att idrotta, för egentligen borde man ju ha vilodagar också så kroppen får vila och ta igen sig. Men det hade jag inte.  
Det enda jag kunde tänka på var att efter tio år av att leva för bara de andra, var det dags att äntligen tänka på mig själv och på vad jag själv behövde. Att ta hand om mig själv, för en gångs skull.
Jag hade lite samvetskval över att jag inte hade tid över för att hjälpa barnen med skolgången, eller ens för att fråga: "Hur går det i skolan? Kan jag hjälpa?".
Jag såg att våran äldre son kämpade med skolan, men hade inte tid att sitta ner och lyssna eller för att hjälpa. Det var bara jag, jag och jag.
Förstå mig inte fel, visst ville jag ju hjälpa barnen, det är ju helt klart. Men våran äldre son är en svår förpackning. Han ber aldrig om hjälp och säger alltid att han kan allt och att allting är okej. Och jag har trott på honom. Förrän jag såg betyget hans. Det väckte mig. 
Jag förstod att han är inte den som ber om hjälp och han är heller inte den som vill ta emot hjälp, trots att han behöver. Han tror att han skall behöva klara allting själv. Han tror han är dum i huvudet om han inte kan och om han måste be om hjälp. Ja, han väljer hellre att inte fråga och att inte förstå än att be om hjälp.
En stor orsak är troligen den, att han ser hur bra hans bröder klarar sig i skolan och de ber aldrig om hjälp, så varför skulle han då behöva hjälp? Nej, han vill ju vara lika duktig som de är... och tyvärr... jag tror han tror att också vi föräldrar förväntar oss att han skall vara lika duktig som bröderna hans. Så är ju inte fallet. Vi finns här för att hjälpa, dag och natt. Vad barnen än behöver. Alltid. 
Jag önskar bara min son kunde förstå det. Det är aldrig fel att be om hjälp.

Så i höst skall vi kämpa med skolan, han och jag. Jag skall försöka hjälpa honom, enligt bästa förmåga, för jag vill ju hans bästa. Vi kommer säkert att ta ihop om saker och ting och strida och fälla tårar. Det kommer bli jättejobbigt, både för honom och för mig.  Men vi skall göra det. Tillsammans.
Blir det sedan tid över för egna hobbyn så blir det. Men denna höst börjar jag med att sätta min son på första plats. Det är ju ändå frågan om hans liv och om hans framtid.






Nedan en vacker dikt, skriven av Mamma Therese.

Till min prins

"Jag ska bära dig över stock och sten
tills du kan stå på egna ben.Jag ska hålla din hand genom livets snår
och finnas vid din sida vilken väg du än går.
Jag ska skydda dig mot all ondska som finns,
jag älskar dig så min lille prins."
~Mamma Therese, 991219~

"Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge"

Jippii och återigen jippii!
I morgon är dagen här - dagen jag väntat på i...hmmm...åratal. Årtionden?
Vad är det då som gör mig så glad?
Ja, H&M öppnas här i Borgå city och jäkeln anamma att jag kan vara nöjd!


Jag gillar H&M för att de har så härliga kläder för barn och till någolunda förmånligt pris. Likaså för oss vuxna, men det är ganska så sällan jag inhandlar kläder till mig själv. Och att handla kläder åt min man, det är som att kasta pengarna i sjön. Vi har så olika smak, så han får nog sköta sitt han. Och han lär skall ha allting han behöver. Alltid. Pah, säger jag. Self denial.

Anyway, så nu behöver jag inte längre åka in till Östra Centrum i Helsingfors eller till Jumbo i Vanda, för att köpa kläder till mina barn. 
Jag behöver heller inte, om jag inte så vill, beställa H&M:s kläder via nätet. Nej, nu är det bara att tuta och köra, på några minuter är jag framme!
Ja, jag behöver tydligen inte mycket för att vara nöjd jag... Men jäkeln, nog har jag fått vänta också!

Det finns dock ett MEN för tillfället: jag hamnar tyvärr vänta till lönedagen förrän jag kan ta mig en titt i nya H&M. Annars är det som att gå hungrig och pank till en mataffär.

Men hör ni gott folk: jag kan sova i lugn och ro för jag vet att H&M är äntligen här!

PS. Om vi ännu skulle få Prisma hit, så är allting Bueno i vårt lilla city. Ja, efter det tror jag här finns allting denna familj kan begära om i affärsväg. Eller...åtminstone jag. Då kan vi hålla slantarna i vår egen stad. Äntligen.
Så... nog hör ni väl min begäran, kära affärsmän och beslutsfattare här i Borgå?
Tack. 

                                          Snart, snart... Watch out, H&M!

När tröttheten sätter in...

Idag har jag varit slö som bara den. Jag har lidit av "dagen efter", trots att jag inget har druckit igår. Det är endast min kropp som tycker att nu är det nog. Det känns faktiskt som om jag hade baksmälla. Tröttheten är enorm.
För mycket sömnskuld denna vecka, så nu är kroppen helt slut och huvudet tomt. 
Jag känner mig gammal. Orkar inte på samma sätt längre. 
Jag känner mig som en disktrasa, en urvriden sådan.


På onsdagen vakade jag till klockan ett på natten, då vi var på en släktträff. Vi hade det så trevligt, så vi lade inte märke till att klockan blev mycket. Men så är det ju att då man har roligt, märker man inte hur snabbt tiden går.
Jag var sedan den enda som skulle på jobb tidigt nästa morgon, de andra hade semester och de fick således sova länge följande morgon.


Igår var vi på kalas, som drog in på småtimmarna. Klockan två på natten körde vi iväg hemåt genom stan. Jag såg köerna till restaurangerna, berusade människor som inte kunde gå raka vägen utan det var mera i stil med "två steg framåt och ett tillbaka".
Jag kände mig rätt så nöjd och belåten och sade till min karl att det är nog en Guds tur jag inte längre behöver leva restauranglivet. Jag skulle helt enkelt inte orka.
Jag tror nog jag dragit mitt strå till stacken i unga år. Nu njuter jag av hemmakvällar och tidiga morgnar.
Jag vaknade klockan åtta på morgonen och fick således en stund för mig själv. Det är vad jag behöver. Det är mitt liv. Medelåldern närmar sig, sakta men säkert.


Ja, jag märker att jag är verkligen ingen ungdom längre. För mig är läggdags senast klockan 22, och så stiger jag tidigt upp för att ha en stund för mig själv då barnen sover. Ruckar jag alltför mycket på detta inbyggda system, så säger nog kroppen till vid något skede. Precis som idag.
Idag lydde jag min kropp, tog en halv timmes tupplur. Nu orkar jag en stund till igen. Är som en ny människa!

"En lång natt och en kort sömn passar ej ihop" ~Norsk Ordtak~

"Den som inte ser framåt blir efter"

Minnen, minnen. Bilden tagen från nätet.

Har på senaste tid fått se bilder från det ljuva 80-talet i Facebook. Det är ganska lustigt att inse, såhär efteråt, hur mycket allting har förändrats på snart 30 år. Och allting kommer att fortsätta förändras, fortsätta utvecklas år för år.
Nu kan vi, som är thirty something, sitta och rulla ögon och inte förstå hur det kan vara så svårt för våra föräldrar att inte kunna använda mobilen eller att de inte förstår sig på den. Eller att försöka förklara för dem hur en digikamera fungerar. Eller en mp-spelare. Eller en IPad.
Eller att de inte kan använda dator, eller att de inte fattar hur mycket information det finns på nätet och hur många saker kan skötas via nätet i dagens läge. Det är ju en helt ny värld som öppnar sig där, på nätet.


Så kan vi tänka på bilar som går på el. Tror inte att han, som körde med häst och kärra dagligen i början av 1900-talet, kunde tänka sig att någon dag har vi fina bilar som går på el. 
Eller att hon som stod och skurade kläder för hand, kunde tänka sig att någon dag har vi tvättmaskiner som gör allt jobb och som har timer där vi kan programmera in tiden då den skall slå på och börja tvätta, tex. på natten, om man så vill.
Bekvämt och behändigt är dagens melodi. Blir det bättre eller sämre, det är upp till var och en att fundera på och ta ställning till.


Hur mycket kommer inte världen att fortsätta förändras på de följande 30 år? Snart är det vi thirty something som turns sixty, som sitter där och funderar hur man skall använda saker och ting då allting tycks vara så jävla svårt och invecklat.
Vi sätter våra billiga Tiimari-glasögon på näsan och försöker läsa och förstå instruktionerna. Och funderar på varför man inte kan förstå eller lära sig? Hur kan det vara så svårt? Hur ser allting så annorlunda ut nu, än för 30 år sedan?
Våra barn, eller barnbarn, redovisar för oss hur någonting skall användas och försöker vrida om järntråden för att få oss gamlingar att förstå. Men nej. Inte förstår vi. Eller så glömmer vi det ganska så snabbt igen.
Jag tror nog också barnen eller barnbarnen hamnar ge upp och konstatera att vi gamyler är ena dinosaurier, som inte fattar ett dugg.
Jag tror att jag, vid det skedet, blir mest arg på mig själv. Och frustrerad. För att jag inte förstår eller kan. För jag bara måste ha koll på allting och måste kunna allting. Måste klara mig själv. Utan hjälp.
Det kan bli en sur bit att svälja det, om jag hamnar medge att jag inget fattar eller kan.


Tillika funderar jag på hur mycket kan allting förändras egentligen? Tycker allting är ju toppen just nu, allting är så bra som det kan vara. Men tammefan, nog hittar någon på någonting än som gör att någonting utvecklas vidare igen.
Och hur mycket information kan en människohjärna ta emot? Nu menar jag förstås en och samma människas hjärna. Har inte den en maximikapacitet, liksom datorn? Eller är det kanske så att mindre viktiga saker faller bort då? Och vad är mindre viktigt egentligen? Allting man lärt sig i livet är ju viktigt, eller hur?


Äsch. Nu blir det för invecklat. Jag måste sluta fundera för att inte använda all min hjärnkapacitet, IFALL det är så att det finns någon maximi kapacietet för hjärnkontoret? Vem vet...

Ja, snart är det bara att sjunga med här, och säga som föräldrarna brukar säga: "Allting var bättre förr i tiden".