Bröllopsdagen

Igår hade vi bröllopsdag, min man och jag.
Vi brukar gå ut och äta, hela familjen, för att fira vår speciella dag. Men denna dag var det inte möjligt, eftersom jag hade annat för mig på kvällen.

På jobbet satt jag och funderade på vad jag skulle hitta på istället för en kväll på restaurangen. Hmm. Det får bli en kaka, tänkte jag. Annat hittade jag inte på sådär i all sin hast.
Så det blev att köra via butiken på vägen hem. 

Nöjd och belåten åkte jag hem med min banankaka. Väl hemma lade jag den i kylen, för att kunna njuta av den senare tillsammans med de nära och kära.

Några timmar senare lade min man märke till banankakan och utbrast:
"Ja, dig skall man då inte släppa iväg till butiken på tom mage. Vad är dethär för en kaka? Varför har du köpt den?"
Jag svalde en liten irritation och svarade:
"Är jag den enda i hela familjen som kommer ihåg vad det är för en dag idag?!"
Min man såg fundersamt på mig. Jag såg hur det arbetade i hans hjärnkontor. Klirr, klirr, knax, buller och bång.
Efter en stund utbrast han:
"Nej men för helvete - jag har helt glömt bort det hela. Och jag som skulle köpa en gåva till dig!"


Japp. För mig var det verkligen ingen nyhet att han skulle glömma vår dag. Det var jag förberedd på. Jag hade tom. planerat att jag en minut före midnatt skulle säga till honom: "Happy Anniversary, darling". 
Ja, detta var vår bröllopsdag, modell 2012.

...samma gäller bröllopsdagen...

Semestra i storfamiljen

Idag har jag suttit på nätet och kollat reseutbudet här i Finland. Tänkte vi kunde njuta av några dagar någon annanstans än här hemma. Lite semesterfira vi också.
Men vartåt i landet skall en familj på sex personer söka sig? Var ryms vi överhuvudtaget att övernatta, hela familjen?


Jag hade tänkt vi skulle åka till Power Park, övernatta i en stuga eller på ett hotell. Men allting är fullt, plus att utan att skilja på hela familjen så ryms vi helt enkelt inte in på ett hotell. Sorgligt, men sant.
Inte förbättrar det situationen att vi är ute så sent, men detta har tyvärr inte gått att planera. Jag och min man har semester om varandra, så att försöka pricka in ett förlängt veckoslut någonstans... i vår annars så fullbokade kalender, är rent ut sagt krångligt.
Men jag skulle vilja göra detta för barnen. Så de inte börjar skolåret med att säga att de har varit "endast hemma", då andra har rest runt i landet, spenderat tid på stugan, åkt utomlands, varit på Karibien-kryssning...


Allting är fullbokat. Det är ju helt klart. Ingen chans längre. 


Det som tar mig i huvudet när jag kollar hotell och stugor är en sådan sak att på precis varje ställe skall man vara 1-2 föräldrar + 1-2 barn. Det är liksom "That´s it". Inga andra alternativ. Eller så kan man eventuellt, på några ställen, få EN tilläggsmadrass.... men var lägger vi det fjärde barnet?
Detta förundrar mig. Mycket.


Orsaken till denna förundran är den att varje vecka finns det bilder av nyfödda bebisar med sina föräldrar och syskon i våra dagstidningar. I de flesta familjer finns från förut åtminstone två barn och nu denna nykomling. Detta betyder att storfamiljer finns det mycket av och jag kan tänka mig att antalet bara växer.
Varför görs alla resor, eller hotellpaket, för en fyrapersoners familj?! Och efter lite pirrande kan vi eventuellt få en tilläggsmadrass. Men det räcker ju inte...
Pricken på i: för att försöka locka familjer till hotell och stuga, kan man på köpet få inträdesbiljetter eller åkband till nöjesparker - detta förstås också för två barn. Suck.


Min slutsats är alltså denna: antingen har inte hotellägare/stugägare noterat att antalet storfamiljer växer hela tiden eller så försöker de suga de sista pengarna av oss storfamiljer - vi får punga ut med dubbelt till, så kanske vi får ett rum för hela familjen. Kanske. Maybe. Då skall vi ha jävla god tur... och mycket pengar!


Jag får väl ta skeden i vacker hand och konstatera att vi sitter hemma i sommar. Här har vi i alla fall rum att sova, morgonmålet får vi "home made" och nöjespark kan vi leka utomhus, på vår lilla gård. Billigt och bra. Igen sparar vi flere hundra euro, bensinpengar och restaurangpengar och vi kan sitta tillsammans på soffan och sjunga: 

Njut av sommaren, gott folk!

"I don't care how poor a man is; if he has family, he's rich."  ~Dan Wilcox and Thad Mumford, "Identity Crisis," M*A*S*H~

En snabb shoppingtur

Styrde kosan mot klädaffären efter jobbet. Jag behövde pigga upp mitt klädskåp och visst behövde jag kläder annars också. 
Är en tid sedan jag inhandlat något i klädväg till mig själv. Nu var det verkligen på tiden!


In i affären. Cirklade runt där med min köpvagn. Petade. Kollade storlekar - nej, nej och nej. Allting var i storlek XS, S eller M. Inget som helst för denna belgiska kulstötare. 
Kikade på prislapparna. Plötsligt blev jag petnoga: det skulle endast få vara rea-grejer för mig. Det skulle få duga. Jag klarar mig nog...


Ah. Nu hittade jag något: en pyjamas! Köpvagnen fick sin första grej.
Rundan fortsatte. Nej, nej och nej. 

Rea-tider, det svider

Till kassan. Fram med bankkortet. Hmm.... vad skulle detta nöje kosta?
Konstigt nog, så till sist och slut var notan 65 euro. 65!! Vad i all helsike?! Jag köpte ju endast en pyjamas.... samt lite godis.... till mig själv!



Ja, jag kan det här med att shoppa jag! Hittade alltså en pyjamas till mig själv och resten av kläderna var till barnen. Igen. Som alltid.
Jag åker iväg för att köpa någonting till mig själv, och kommer hem med kassar fulla av kläder - till barnen.


Men, för att igen tänka positivt: barnen behöver kläder mera än jag. De är i växande ålder. 
Och jag - jag växer endast på bredden... 
Skål för den saken!

Ja, alltså det måste ju vara förklaringen! Och fåniga speglar!

"I've been shopping all my life and still have nothing to wear".  ~Author Unknown~

Blixtar och dunder

Idag har vi haft åskan på besök. Det var stora, mörka moln. Buller. Några blixtar och mycket regn. Ja, regnet bara öste ner. Som om någon däruppe skulle ha öppnat kranarna.

Som liten inbillade jag mig att det var alla de människor som dött, och som nu fanns där i himlen, som hade kissbrådis. Och förstås, när det i himlen finns människor så in i nordan... och om alla har kissbrådis tillika.... ja, då blir det ju ösregn. Precis som idag.

Och vi står här och dansar nakna i regnet, då de där uppe gör sina bestyr. Hur kloka är vi inte? 

Högre makter

Ja, det må vara hur det är, men jag tycker det är lugnande att sitta på terassen, under tak, och titta på när det blixtrar... höra dunder. Följa med åskan och hur den beter sig. Vart den söker sig. 

Tillika är det en aning skrämmande. Åskan har bestämmanderätt. Den bestämmer om den slår ner, var och när. Det hjälper inte att jag säger att "Inte i vårt hus"... Nej. Här är det naturen som har makten. Skrämmande fakta.

Jag känner mig plötsligt väldigt liten...

"Thunder is good, thunder is impressive; but it is lightning that does all the work" ~Mark Twain~

En trip down the Memory Lane

Stod i duschen och lekte Pavarotti. Jag kunde inte motstå lite sång, för denna sång bara trängde sig fram!

Faktum är att varje gång jag är i duschen, börjar någon sång snurra på i huvudet. Denna gång var det en gammal goding från mina barndomsår. Den kommer jag att presentera nedan, senare. Först ger jag lite bakgrundsfakta:


Jag har växt upp på landet till takterna av Vikingarna och Lotta Engberg. Kanske också lite Lasse Stefanz och Showdown. 
Jag har kunnat deras sånger utan och innan.
Jag minns mina barndomsår med värme. Det var Lada, Vikingarna, dans, bilresor, tobaksrök i bilen. Inga bilbälten. Det var min gula Jopo-cykel, skrubbsår på knäna, varma sommarnätter, fotboll eller tennis på gården, min bästa vän och jag.
Ack, det var tider det. 


Så tittar jag ut genom fönstret. Regn. Sommarvärme kan man inte ens tala om. Idag lever jag på goda minnen och på denna sång, som för mig tillbaka i tiden - till min barndom... och sommarvärmen. 
Ja, idag lever jag på minnen, för de värmer.

Hört en som annan gång, svängigt värre ;)

"We do not remember days, we remember moments. The richness of life lies in memories we have forgotten" ~ Cesare Pavese ~

Gråa tankar om denna sommar

Första dagen på jobb efter sex veckor av semester.
Natten sov jag oroligt, tänkte på allting som väntade på mig på jobbet. Lite småpanik. Vaknade i urgod tid, så jag var på jobbet i mycket god tid.
Parkeringsplatsen låg öde... några futtiga små bilar. Allting är tyst.
Funderar om jag tagit fel på dagen? Tiden?
Äh. Det är semestertider. 


Det regnar ute. Känns som om hösten vore här. Nu? Redan? Vi är först inne i halva juli!  
Efter en stund av funderande kommer jag på att det gentligen inte är så fånigt att återvända till jobbet. Vädret kan man inte hurra med precis och det känns på ett sätt skönt att få komma bort hemifrån en stund.
Ja. Det känns till sist och slut helt bueno. No problemo. Nog skall jag klara det nog!

Med spänning knapprar jag in mitt lösenord i datorn. Hmm. Javisst, jag kom rätt ihåg. 
Så är det bara att kolla e-mailen och luska ut vad som är gjort och vad som väntar på att bli gjort.
Känner mig som en nybörjare. Hatar att inte ha koll på allting.


Hux flux. Dagen avklarad. Hem igen! Regnet öser ner. Lägger värmen på i bilen. Ahaa, okej, värmen hjälpte också emot styva växlar! Nu går det som smort igen. Helt tydligt fryser bilen också, hahaa. Nä men...really?


Ja, det är grått och trist. Hela dagen bara regn. Mer eller mindre. Men får väl tänka positivt: gräsmattan och blommorna därute får vatten. Behöver inte vattna i varje fall. 


Barnen går längs med väggarna då de inte kan vara ute. "Vad skall vi göra?" "Så trist, finns inget att göra!"
Men klagovisan tar jag snabbt kål på med att säga att de kan ju alltid städa sina rum. Oj... så tyst det blev! 


Fisksoppan puttrar på och är snart färdig. Jag funderar på var mina yllesockor är? De jag svissade iväg i mars. Skulle behöva dem just nu.
Jäveln vilken sommar...

Kan inte beskriva vårt väder bättre just nu... Det är bara att tacka och ta emot.

                              "Det är inte regn. Det är flytande solsken"

Änglar, visst finns de

Det finns människor som är som små änglar här på jorden. 
De lyssnar på vad du har att säga. De gråter med dig då du är ledsen. De skrattar med dig då du är glad. De ger dig en hjälpande hand då du behöver det som mest. De finns där natt och dag, alltid då du behöver dem. Sådana finns det inte många av, men jag har glädjen av att ha en sådan vän.

Hon lägger andras välmående före hennes eget och hon hjälper till så mycket hon kan. Hon finns där för dig, då du behöver en hjälpande hand eller en vän som lyssnar. Detta gör hon trots att hon inte alltid skulle ha tid, ork eller ens lust. Men hon gör det, för det är sådan hon är. Lägger alla andra före sig själv.
Men tillika som hon hjälper oss andra, glömmer hon tyvärr sig själv.
Hon ger oss andra det vi behöver, utan att ifrågasätta någonting men tillika skulle också hon behöva hjälp och någon som lyssnar.
Det ledsammaste är, att alla har så fullt uppe med sitt eget, så ingen märker hennes behov och hon kanske inte heller är den första som ber om hjälp. Men jag hoppas hon ändå vet att vi finns här för henne. I ur och skur. 

För tillfället har hon det jobbigt. Hon sköter om sina föräldrar, som båda är i dåligt skick. Tillika har hon fått veta att hennes hälsa inte är den bästa heller och förståeligt nog är hon orolig och ledsen och frågar sig: "Varför?"
Varför skall en människa behöva ha så mycket motgångar i livet? Varför händer detta allt just henne? Hur mycket skall hon behöva orka med?


Det är mycket hon har hamnat ut för de senaste åren och jag kan bara beundra hennes styrka. Det hur hon orkar dag ut och dag in, utan klagomål.
Hon är en av de starkaste personer jag vet och jag beundrar henne för det. Jag hoppas också hon vet att jag finns här för henne, oberoende vilken tid på dygnet. Jag finns här. Alltid.


"Good friends are like stars... You don´t always see them, but you know they are always there" ~Henri Nouwen~

Fotboll, fotboll...

Så har vi fortsatt med fotboll hela halva veckan. Det har varit Helsinki Cup på gång, håller på hela veckan, men för vår del är den förbi från och med idag. 
Pojkarna har spelat två matcher varje dag, i tre dagars tid. Nu är det över. Två förluster, fyra vinster. Diplom. Medalj. Fina minnen. Det har Helsinki Cup varit för vår del och säkert för många andra också.


Nu är jag och min man trötta. Det har varit tidiga morgnar, sena kvällar. Att passa tider, platser och organisera allt.
Ja... vi är trötta, men våran gosse är det inte. Som bäst är han ute på trampolinen och hoppar så glatt med sina syskon och kompisar.
Man skulle kunna tro att han också skulle vara trött, men nej... Inte än.
Ack ja, om man kunde låna ens lite av hans energi?

Jag börjar helt tydligt bli gammal... En liten tupplur skulle sitta som pricken på i. Men jag tror jag står emellan. Tar nattsömnen istället. Zoronoi och znark, znark...


"Trötthet är den bästa huvudkudden" ~Benjamin Franklin~

Machomän

Ibland funderar man nog, varför män måste vara så jävla "Macho" hela tiden. Till vilken nytta? För att känna sig så duktiga och för att vara bäst?
De tycks tro, även i dagens läge, att det är mannen som skall bestämma om allt och att det är mannen som är starkast och bäst... och i all synnerhet då det gäller idrott.

Igår var vi med tjejerna och spela beachfotboll och eftersom det fanns endast två kvinnolag anmälda "hamnade" vi spela flere matcher mot stora, starka, duktiga män. Vi tog det som en utmaning, männen igen tog det som säkra vinster - att spela mot kvinnor. 
Från publiken hördes fnitter och skratt, samt viskningar och glädjetjut då männen gjorde mål eller om de vann överlägset. "Där fick ni så ni teg", tänkte de visst. 
Detta fick vi för att vi kom in på deras revir, visst. 


En del lag var det trevligt att spela mot. De tog allting med en gnutta humor och spelade för att det var roligt. Då kändes det också roligt att spela, för oss. Halvt på allvar, halvt på lek. Det var ju en lekfylld turnering det var frågan om, inget blodigt allvar. Alla skulle ha roligt. Så stod det ju i reglerna.
Andra lag igen... tja... de nervärderade oss kvinnor och tyckte mest det var roligt att spela macho och leka Ronaldo på plan. Småskratt och dribblande, smått lek med bollen förrän de sparkade en jävla kanon i mål. Gäääsp. Väx upp för fan! 


Pointen är inte att män skall hamna ge efter för oss kvinnor och att låta oss få mål så vi inte blir ledsna.  "Den som sig i leken ger, den får leken tåla". Det skriver jag definitivt under. 
Men visst kan man spela normalt och ordentligt och inte försöka bua ut motståndaren? Det är rentav lite väl löjligt. Likaså allt nervärderande och överdrivet lekande och dribblande och till sist: "Vill du göra mål eller skall jag?"- rop till spelkompisen vid anfall, endast för att män vet att de är överlägsna, är helt onödigt och till slut rätt barnsligt.

För män tycks det vara skrattretande att spela mot kvinnor, så de försöker visa oss kvinnor att de behärskar fotbollen och att det inte är en gren för oss kvinnor. "Försvinn från vår sandlåda"-stil.
Kanske duger vi endast för att hämta öl, då machomännen tittar på fotboll på tv eller rentav spelar lite fotboll på bakgården? Jösses. 
Välkommen till 2000-talet, Neanderthals...


Men okej, till sist och slut måste vi ju ändå komma ihåg att då machomän spelar mot varandra, så är det väl heller inget bättre? Svordomar, skrik, missnöje med domare, slagsmål, utvisningar... Så... Vad är nu sedan bättre?
Kanske det är bättre med smått skratt ändå? Vem vet? 
Det är bara att slå dövörat till och inte låtsas höra... Så gör ju männen också ;).

Men ett stort tack till alla lag, det var roligt att spela, trots allt ;)

And after all: No hard feelings. Life is.

Våra barn i Astrid Lindgrens värld

Våran lilla pripustina sade igår åt min pappa: "Moma tånttå". Med detta menar hon förstås att mofa är töntig. Morfar tyckte det var så roligt och han blev så glad. Det var roligt att se.


Våran pripustina är nog en liten pellejöns. Hon tycker om att vara finurlig och få andra att skratta åt hennes påhitt. Man ser på henne att då man skrattar åt henne så är det ju ännu roligare - då får hon först fart.

Likadan min som våran tjej emellanåt har

Hon kör runt med sin cykel, leker att hon röker tobak och spottar åt sidan alltid nu och då. Hon är cool. 
Då jag frågar henne vad hon gör med en pinne i munnen, då säger hon glatt: "Moma tuuti". Detta betyder att mofa röker. Så hon härmar honom och tycker hon är tuff.
Jaahas. Måste vi REDAN ta tobaksdiskussionen??
Jag tycker hon påminner mycket om Lotta på Bråkmakargatan. Hon vet och kan allt och hon vill så gärna vara stor och vara med och leka med bröderna. Men, det vill inte bröderna igen. Allt som oftast.

Liknar vårat mellanbarn

Sedan har vi vårat mellanbarn, som till sitt utseende påminner mycket om Emil i Lönneberga. Han hatar när vi kallar honom Emil. En gång började han gråta, för han tycker inte alls om att kallas Emil. 
Och då vet ni kanske att pripustina fick fart på och ropade "Meemi, Meemi" åt honom.
Oj så olycklig han blev.
Men det jag får vara glad över är att våran gosse hittar inte på så mycket hyss som Emil. I detta fall kan man säga att "Skenet bedrar".

Mästerdetektiven liknar tom. våran son

Till sist har vi våran äldsta son. Han är en som är mycket intresserad av hur allting har blivit till, hur allting fungerar och varför allting finns till. 
Han kan sitta och fundera på saker och ting, vi kanske kan kalla det dagdrömma, men i själva verket funderar han mycket på livet och varför allting är som det är? Han funderar alltså väldigt intensivt på saker och ting, som han själv är intresserad av. Filosofen.
Han gillar också titta på Indiana Jones, James Bond och andra serier där det handlar om att hitta skatter eller lösa mysterier.
Av Astrid Lindgrens figurer kunde jag tänka honom som Kalle Blomqvist, mästerdetektiven. Våran egen lilla detektiv.

Tommy liknar våran tonåring

Till våran familj hör också min mans son, som är äldst av alla barnen. Han blir tonåring i år. Detta ifall ni undrat då jag pratar om att vi är en familj på sex personer. Det är vi och det är jag glad över. I denna familj finns liv och ljud. 
Det hörs där vi rörs.
Försökte hitta på en Astrid Lindgren-figur för våran tonåring, men tyvärr kunde jag inte komma på någon som är som han.... om inte för Tommy, i Pippi Långstrump? Javisst, Tommy är han. Prydlig och duktig i allt han gör och tar sig till. 


Ja, detta är alltså våra Astrid Lindgren-barn. Hur coolt är inte det?

TBL funderingar

Satt igår igen, som vanligt, och tittade på "The Biggest Loser" (TBL), mitt favorit- och inspirationsprogram.
I år är inspirationen min försvunnen, som tidigare skrivet så har den flyttat till grönare ängar... men ändå. Med beundran ser jag hur deltagarna gör det omöjliga möjligt. 


Kan inte låta bli att förvåna mig över deltagarnas viktminskning: en kille hade gått ner 66 kg på 11 veckor! Menar hallåååå! Med den där farten skulle jag nått mitt mål på 3-4 veckor!
Hur hälsosamt det är, vet jag ej. Hur hållbart?
Okej, de har ju läkare som följer deras tillstånd hela tiden men det låter ganska otroligt med 66 kg:s viktminskning på knappa 3 månader. Förundransvärt och beundransvärt. Det är vad det är.

Tillika är jag en aning intresserad av att hur många av dem, som deltagit i TBL, har kunnat hålla sin vikt efteråt? Det skulle vara intressant att se och läsa om. 
Det är visst mycket lättare att hålla på med viktminskning och tränande på ett viktminskningsläger, som TBL. Där har man inte någon annan att tänka på än sig själv. Och dagarna går åt i konditionssalen och matlagningen sker med de varor som finns att få där, plus att de har strikt schema de går efter och experternas råd.


Det svåraste är förstås när typerna återvänder hem och skall börja leva "normalt" igen. Med det menar jag jobba, ta hand om familjen, matlagning, hobbyn... Ja, hela raderamsan. Det kan bli en utmaning det.
Lyfter på hatten för den som lyckas med att hålla balansen i vardagen.

Anyway, nu slutar jag babbla om viktminskning och önskar er alla en riktigt trevlig sommardag! 
Jag skall avnjuta mitt morgonkaffe, läsa dagstidningen och lägga på tvättmaskinen. Så börjar en vanlig morgon här i vårt residens.
Zoronoi!

En tankeställare...

Ibland får man sig en påminnelse om hur kort livet egentligen är. 
Man tror sig ha all tid i världen. Man säger "Nästa gång vi ses, så..." eller så önskar man en "Trevlig semester"... och du ser honom/henne aldrig igen.  Kvar finns endast tomhet. Ett tomrum, som personen lämnat efter sig. I ditt hjärta, i ditt liv.


Jag, som säkert många andra också, tar det förgivet att människor dör gamla. Alltid är det dock inte så.
Då barn, unga eller redan människor i samma ålder som mina föräldrar är, dör... då får det mig att ta mig en funderare. Till sist och slut är livet rätt kort. 
Vi finns inte här i all evighet. Vi borde vara tacksamma över varje dag för det kan vara den sista vi har... eller som vi spenderar med någon.
Varför fattar vi inte det förrän det är för sent?
... Vi tar visst allting förgivet ...


Idag fick jag ett sorgebud. Det kom som en blixt från en klar himmel. Jag satt en stund och försökte förstå... det kändes bara så ofattbart. Så plötsligt.
Jag kommer aldrig mera se honom. Han kommer aldrig mera stå på en cigaböj och önska mig en riktigt "God morgon" och växla några ord med mig. Det känns så tomt.


Saknaden är stor. En fin människa är borta.
Jag önskar hela hans familj styrka i denna sorgens tid.
Vila i frid, S. Wherever you are...