Min vana trogen var jag ju ute i sista minuten: hade alltså inte skaffat kläder för denna stora händelse! Och det rekommenderades ju vitt för detta kristliga tillfälle. Vitt, som jag aldrig annars använde och jag visste att jag aldrig skulle komma ha användning för efteråt heller.
Jag kommer ihåg hur arg, bitter och frustrerad jag var då jag gick igenom varje affär i vår lilla stad och försökte hitta någonting jag kunde klä mig i följande dag. Men nej. Den som söker finner INTE! I varje fall inte utan panik och ilska.
Jag tog ut min frustrering på min mamma, som snällt följde med mig överallt. Till alla affärer.
Hon försökte också hjälpa mig så gott hon kunde, men allt hon rekommenderade dög ju inte mig för vi hade så olika smak. Men hon försökte ändå sitt bästa.
Till sist och slut hittade jag nog kläder, men det var nog efter många svärord, stress, stor frustreran och tårar.
Följande dag konfirmerades jag. Allting bra igen.
När jag sedan kom hem från kyrkan och öppnade dörren till mitt rum fick jag se en ny soffa. En bäddsoffa. Och vilken fin en!
Mina föräldrar hade skaffat mig en bäddsoffa och på något sätt fått den in i mitt rum utan att jag ens hade lagt märke till det.
Jag var jätteglad samtidigt som jag fick mitt livs värsta ögonblick av dåligt samvete. Jag hade ju varit så elak mot min mamma dagen innan och nu fick jag en såhär fin present!
Jag måste verkligen ha kännt mig ledsen över vad som hänt, eftersom jag kommer ihåg denna händelse ännu idag, över 20 år senare.
Jag kommer också ihåg den glädje jag kände över min nya soffa!
"Bara den som har samvete har dåligt samvete". ~Hans Habe~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar