Gott Nytt År 2013!

År 2012 lider mot sitt slut. 
Ute hör jag nyårsraketerna och jag tittar på dem genom fönstret. Har ingen lust att gå ut i regnet för att ta en närmare titt. Dessutom är jag inte så för att fira det nya året. Det hör väl också till det att man blir gammal, äldre? Man orkar inte längre bry sig.

År 2012 kommer jag att minnas som ett lite sämre år, ett kämpigt år:
Några dagar efter min födelsedag, i januari, vrickade jag min vrist så illa att jag inte kunde gå ordentligt på flere veckor. Dessutom kunde jag inte röra på mig, sporta, annars heller. Det tog flere månader förrän jag ens vågade mig på något. Av allt detta slappande samlade jag på mig alla de kilon jag kämpat för att få bort föregående år. Det igen fick mig ännu mera deppig. Jag kände att jag dög inte till ett skvatt.

I slutet av februari dog morfars systers man, några veckor senare dog min morfar. Min svärmor dog sedan i juni, efter en kort tids sjukdom. Dessutom fylldes detta år av flere andra dödsbesked och en diagnos av leukemi. Nu gäller det bara att hålla tummarna uppe så "leukemisten" övervinner sjukdomen.

Surt på jobbet i slutet av året, många ilskna och ledsna, och de tog sedan ut det på oss andra. Kändes inte vidare trevligt och fick mig att fundera vad jag vill göra, vad jag vill bli, när jag blir stor. Vill jag fortsätta på min arbetsplats, eller är det dags att söka sig vidare?
Tyvärr ser det inte så ljust ut för tillfället. Uppsägningar överallt, dåliga tider. Man borde bara vara glad för det man har, alla är inte så lyckligt lottade.

Några ljusglimtar finns dock detta år: några babysar har blivit födda, nya babysar på kommande, våran lilltjej har lämnat bort både tutt och blöja, äldre sonen slapp ett stort problem han också, vilket igen gjorde honom till en positivare och gladare kille. Helt som en annan kille nuförtiden.
Några ljusglimtar från barnens hobbyn; medaljer och goda framsteg.

Ja, jag ser tillbaka på detta år som lärdomens år. Ett år som fått många att fundera på vad de verkligen vill. En del har skiljt sig, en del har gift sig, bytt arbetsplats eller börjat tänka om. Vänt på hela sin tillvaro och börjat om på nytt.
Detta har varit ett år för självstudier; att tänka på vad man vill göra och vad man är beredd att kämpa för. Vill man leva såhär eller vill man ändra på saker och ting? Är man nöjd, missnöjd och vad kan man göra för att ändra på saken?
Ja. Detta har verkligen varit ett jobbigt år, åtminstone för mig.
Jag är glad att detta år tar slut och jag hoppas att år 2013 för med sig så mycket mer. Att år 2013 skulle kompensera detta år. 

Det enda jag kan säga om år 2012 är att man lär sig av sina misstag och det att vi prövas, får oss att bli starkare.
Tack år 2012, men jag ser framåt emot år 2013 med hopp och tro. 

Välkommen år 2013! 

"Many people look forward to the New Year for a new start on old habits"

Tankar efter jul

Urk så jag har ätit och mått illa hela julen. Eget fel, you know. Enda botemedlet skulle ha varit plåster på munnen. Eller superlim på läpparna.
Det roligaste var ju att jag var ju så jätteflunssig, så jag kände ju inte vad maten smakade. Ändå klämde jag i mig, för jag MINNS ju hur det "borde" smaka och Jul firar vi ju endast en gång om året så då måste man ju äta! Oh my God. Nog får man ju vara pipi i huvudet.
Får mig att tänka på Juice Leskinens sång "Sika". Den beskriver ju ganska så bra saker och ting. Läskig sång. Vet inte om jag gillar den eller hatar den...

Ändå tycker jag att jag inte ätit så mycket. Tvärtom. Tycker jag ätit mindre än förut, men ändå... byxorna säger annat. Pust, stånk vid varje fysisk ansträngning säger annat.
Det att inte min förlovnings- och vigselring passar mina knackorvar säger annat. Så om ni ser mig utan mina ringar, så har jag inte skiljt mig. Jag är bara "uppsvullen"...
Måste väl tro det då? Några kilon till? F-U-C-K!!
Har inte vågat mig på vågen... vill inte förstöra min dag. Dagar.

Ja, några dagar till och tidningarna fylls med: "Har du fått några extra kilon under jul?" "Dags att börja nytt liv? Kom med i den och den grupp eller skriv in dig på detta gym!" 
Ja, ja. Vrid om i såret bara, kära dagstidningar! 
This is my life. 

Jo, jo... "Push it!" New year and new beginnings! Schkååål på den saken!

Jordens undergång

Snuddade lite vid ämnet "Jordens undergång" i min föregående skrivelse om Julen.


För cirka två månader sedan såg jag en jätte kuslig dröm om Jordens undergång. Allting brann upp, människorna sprang för blindkära livet... försökte rädda sig undan de stora eldlågor som tog sig framåt som en sorts tsunami. Himlen brann, allting brann. Allting.
Det var en hemsk dröm och jag vaknade med ett ryck. Det kändes hemskt och jag inbillade mig att jag såg hur Jordens undergång skulle komma att se ut.


Den 21.12.2012, då Jorden skulle gå under enligt vissa skrivelser, var jag på väg till Kervo på julklappsuppköp.
Satt i bilen och plötsligt kom jag att titta på himlen, som var väldigt ljus och lite rosa, trots att det var frågan om sena eftermiddagen. Himlen såg underligt ut. Det kändes kusligt.
Och jag med min vilda fantasi började ju genast fundera att tänk om det händer just nu. Menar just nu när jag sitter i bilen på väg på julklappsuppköp! Skit nu i julklapparna, men jag menar att som om jag inte hade viktigare saker jag kunde göra just då, om jorden skulle gå under. Julklappsuppköp! Pah!

Jag började fundera att vad OM jorden skulle gå under just då? Jag sitter i bilen och kan inte vara nära min familj.
Jag satt och önskade att om detta var D-day, då skulle jag vilja vara med min familj, med mina barn. Inte på väg bort från dem.
Jag skulle vilja att vi kunde "gå under" tillsammans. Inte borta från varandra. Det vore det viktigaste för mig.

Som tur kom inte D-day. Jag hann hem till min familj...

Detta är något jag såg i min dröm, så här såg Jordens undergång ut. Och jag vill poängtera att jag hade INTE sett detta klipp före min dröm. Och inget annat klipp heller, för den delen. Min dröm kom helt "out of the blue".
Hoppas den aldrig blir sann...

Jul, modell 2012

Så har vi överlevt "Jordens undergång", som skulle ske den 21.12.2012, samt Julafton. Still alive and kicking! Hah!

Jag trodde, och inbillade mig, att det var någon som inte ville att jag skulle få det ihop till jul i år. 
Har varit hemma med min sjuka tjej i en vecka. Ett par gånger till sjukhuset med henne, för att få medicin. Den senare gången var dagen före julafton. 
Hade skinkan i ugnen, allting ostädat, klappar oköpta, men hamnade åka till sjukhuset och sitta i en timme och vänta på läkare. När vi fått recept på medicin skulle jag iväg till apoteket. Men det var stängt. Febrilt försökte jag komma på vilket annat apotek som kunde vara uppe. Och jag hittade det till sist. Lite fundersam var jag nog då jag steg in i apoteket och såg en massa flyttlådor. En farbror ropade att de har inte öppnat än. "Vadå, tänkte jag. Dörren var ju uppe?!" Men farbrorn var så snäll att han betjänade mig, och jag var så glad att det fanns någon som var så snäll och hjälpte mig. Hade ju bråttom hem till skinkan och en massa saker ogjort där hemma.
När jag fått mitt ärende skött, önskade jag farbrorn en riktigt God Jul och på väg ut såg jag en skylt där det stod att apoteket öppnar sina dörrar den 24.12.2012 kl 8.00. Inte undras på att de "inte hade öppnat än", då jag stod där på eftermiddagen, 23.12.2012. Ouch!
Det var alltså frågan om ett helt nytt apotek... och jag som brukar besöka alla nya ställen till sist, var denna gången först! 

Som pricken på i har jag fått en sjuhelsikes flunssa som inte vill ge med sig. Den har varat i en vecka nu och den blir inte bättre och inte sämre. Hur jäkla mycket snor kan det finnas? Just asking....

Har varit trött och helt ointresserad av att rusta till jul eller inhandla julklappar. 
Jag sparade allting till sista dagen. De sista julklapparna, städning, bakning etc. Till sista minuten. 
Satt ännu på julaftons morgon, med svetten i pannan, och paketerade julklappar. Orkade inte ens paketera fint och utan gåvoband blev de flesta klappar. Orket var slut av denna jävla flunssa. Att sova dåligt i en vecka, snyta, hosta, nysa och snyta - hela tiden - fick mig en aning förbannad. 
MEN jag klarade mig! Jag gjorde det! Jag fixade allting, dock i sista minuten, men jag gjorde det trots att någon försökte sätta käppar i hjulen titt som tätt. Eat that!

Julafton firade jag i endast strumpbyxor och långärmad skjorta. Hann aldrig lägga på mig den outfit jag hade köpt enkom för julafton. Men skit i det. Detta var en jul som firades med närmaste familjen, så jag brydde mig inte så mycket om mina vita underbyxor lyste igenom mina svarta strumpisar. Eller om strumpbyxrumpan hängde vid knäna, nog vet ni ju att strumpisar är obekväma?!

Men det blev jul ändå, trots allt. Och en trevlig sådan. För jag gav upp stressandet vid något skede av dagen för jag visste att jul blev det oberoende om jag fick allting fixat i tid eller ej. Efter att jag slutat stressa över allting gick det mycket bättre. 
Alla var glada och nöjda. Och tydligen hade jag också varit snäll, för jag fick flere paket. Det jag önskat och lite till. 
Detta var vår jul modell 2012.

"At Christmas play and make good cheer, for Christmas comes but once a year" ~Thomas Tusser~

Lapplisa

Igår cyklade tjejen på sin trehjuling här inomhus. Hon muttrade något för sig själv alltid nu och då. 
Så stannade hon sin trehjuling, tittade sig omkring och utbrast: "Nej, inga "Parkkipirkkon" här. Och efter en stund fortsatte hon cykla.

Varifrån hittar hon på allting? Jag tycker jag aldrig ens nämnt ordet "Parkkipirkko" (= Lapplisa). 
Jag tror jag skyller på hennes pappa i detta ärende, för jag tror nog detta lär ska komma av honom ;).

Dagens klagovisa

Julen närmar sig och inget har jag fått gjort. Har suttit hemma med en sjuk tjej och dessutom har jag själv fått flunssan - igen! Den jäkla flunssan har råddat till det hela, alla mina planer. 

Har inget ork till något, trots att jag kunde göra mycket här hemma nu när jag ändå hamnar vara hemma med sjukt barn. Men nej. Istället snyter jag mig, hostar och sover dåligt om natten. 

Försöker lite jobba på dagarna, liksom jobb-jobba hemifrån för att jag skall känna mig till någon nytta. 

Aldrig går det som planerat... It sucks.

"Jag planerade allt i detalj, men så kom själva livet emellan"

...inget "One and Only" längre...

Det kommer mera.... det kommer mera....
Igår hittade jag mitt ANDRA gråa hårstrå och nu börjar jag bli verkligen orolig! De förökar ju sig för fan!!

Inför jul

Ojojoj. Julen knackar på dörren och en liten småstress nalkas.
Mest för att jag är ute i sista minuten, igen... som vanligt. Men jag kan ju inte skylla på någon annan än mig själv.
Jag har skjutit upp allting till sista minuten, för jag vill inte gå i proppfulla affärer där man hamnar svettas i trängseln och stå och köa i kassaköerna i minst 15 minuter per affär.
Tyvärr lär det inte skall bli något bättre precis, de här sista dagarna före jul...

Igår var jag och min man och inhandlade våra första julklappar. Jag tvingade oss båda att åka iväg, för annars skulle jag inte ha fått sinnesro. Vill inte lämna allting till veckoslutet innan jul.
4 timmar gick vi omkring i affärscentret. Fick fem julklappar köpta, vilket ju betyder att det tog nästan 1 timme per julklapp. Största tiden gick till att stå i kassakön. Köerna var jättelånga. I varje affär. Men det var ju väntat.
Då affärscentret stängdes, åkte vi iväg hem trötta, svettiga och med sjuka ryggar och sjuka ben... men ändå nöjda med att ha fått någonting gjort.

Nu ser allting lite ljusare ut, dock enbart för stunden. Nästa vecka blir en bråd vecka. Det är julfester, julklappsinköp, planering, paketering, julgransuppköp, julskinkan i ugnen, julstädning... Och sista postkorten skall skickas, för jag glömde visst några?
Så här är det hos oss, inför jul. Men trots allt är julen den bästa av alla högtider. Den jag gillar mest. 
Då man glömmer all julstress och all paketrumba så ser man det som betyder mest: familj och samvaro. Det är det det är frågan om.
Åtminstone för mig.

"Probably the reason we all go so haywire at Christmas time with the endless unrestrained and often silly buying of gifts is that we don´t quite know how to put our love into words" ~Harlan Miller~

The One and Only

Nu är det hänt! Nu är det verkligen hänt!
Jag har tittat på det en tid, trott jag inbillat. Trott det var något annat än vad det egentligen var.

Jag har tänkt: "Nej, det kan inte vara så..." och "Inte ännu!".
Men efter att jag grävt en stund, försökt plocka fram just DET - mitt enda, så hamnar jag se sanningen i vitögat och ärligt konstatera:  
"Javisst, det är det. Mitt första gråa hårstrå!".
Buääääh! Om inte tidigare, så nu känner jag mig väldigt gammal!

Jag nyppade bort hårstrået... och nu hoppas jag att inte flera nya dyker upp - på åtminstone 30 år! Tack!

"Gray hair is God´s graffiti" ~Bill Cosby~

Facebook-världen

Jag är ju med i facebook, som så väldigt många andra också.
Ibland funderar jag dock: Varför?
Det enda jag gör där är att jag spelar Angry Birds, för att koppla av. 
Eller så för att läsa hur mina vänner mår och vad de håller på med (om de bor ute i stora världen, vad de håller på med och hur de mår osv).
Försöker att inte kommentera så mycket på människors statusar, eftersom jag bittert fått uppleva vad som kan följa utav det. En massa missförstånd och bittra brudar.

Det hände för någon månad sedan. En manlig vän till mig hade lagt upp en ny profilbild. Jag tänkte vara snäll och skriva att det var en snygg bild. Så jag gjorde det: "Snygg profilbild". 
Nästa gång jag öppnade fb, så hade hans sambo skrivit: "Ja. Och det är MIN man."
WHAAAT?! Sorry! Inte var jag ju ute efter att flörta med honom inte! 

Igår läste jag att en kvinnlig vän till mig skulle på 60-års fest till sin mamma. Eftersom jag också känner hennes mamma och hennes bror, så skrev jag att hon skulle gratta hennes mor och hälsa hennes bror från oss.
Nästa gång jag öppnade fb, så hade broderns fru (som jag inte känner och aldrig har sett) kommenterat: "Bara så du vet, så är han inte på plats idag. Men jag skall hälsa honom".
Detta var skrivet i lite bitter stil och kanske tyckte hon illa om det att jag inte hade hälsat till hela familjen utan bara till hennes man? Men vad? Jag känner ju inte dem överhuvudtaget! Hennes man har jag ju jobbat med i flere år... Nå, kanske jag borde ha hälsat hela familjen, just in case.
Så igen: What the fuck?! 
Till sist svarade jag bara "Okej", vilket hon sedan gillade genom att trycka på gilla-knappen. 

Dessutom har jag en gång tyckt synd om en kvinnlig vän, som hade skrivit på sin status att hon och hennes sambo hade separerat. Hon ojade och vojade sig och undrade hur hon skall orka och hur kan detta hända henne?
Jag kommer tyvärr inte längre ihåg vad jag svarade, men något i stil med att jag tycker det är ledsamt, kämpa på osv.
Efteråt fick jag reda på att detta hade aldrig ens hänt henne, utan fb hade spelat henne ett spratt. 
Tala om att jag kände mig fånig, som trott på detta. Hur kan detta gå till, undrar jag?
Jag lärde mig då att man verkligen inte skall tro på allting som skrivs i fb...

Kanske jag härefter inte kommenterar på någons status, någons bild eller någons något överhuvudtaget. 
Endera förstår någon mig fel eller så förstår jag någon fel. 
Och snart har jag en massa bittra brudar som springer efter mig med brödkaveln i handen. Bara för att jag vågat kommentera någon händelse eller hälsat till någons man...

FB - platsen där alla kan vara som de vill eller som de vill du ska se dem.
De kan skriva vad de vill, göra vad de vill och photoshoppa så mycket de vill.... Och till sist och slut så är det allting bara en fasad...

"Om sanningen är vit och lögnen svart, kommer grått alltid att vara en modefärg" ~O. Thygesen Damm~

Restaurangbesöket

Intressant.
Då jag är på restaurang, ute och äta, ja då väljer jag oftast något jag ätit förut och något jag vet är gott. Jag tar det säkra före det osäkra. Alltid.
Varför? Ja, för att jag inte skall behöva bli besviken. 

Då jag är ute och äta så vill jag njuta av god mat. Portionen skall vara lagom, inte för liten och inte för stor. Den skall vara sådan att jag blir mätt.
Fina restauranger är inget för mig. Där finns endst pyttesmå portioner, typ en munsbit, och priset är rätt saftigt. 
Dessutom gillar jag inte rödvinssås, konjakssås etc. Sås skall vara sås, utan alkohol, men på lite finare restauranger finns dessa såser i nästan varje rätt. Javisst, man kan väl beställa utan sås, men det kan bli rätt torr mat det. 

Som matdryck vill de flesta ha rödvin. Jag tackar alltid nej. Vänligt men bestämt. Än en gång, jag gillar inte vin, och att ta en long drink eller en cider då alla andra smuttar på ett glas rött låter ju ganska bonde. 
Äh, jag förstår mig bara inte på sådant, kanske jag inte är tillräckligt gammal än? 
Eller kanske jag bara är en lanttis som inte förstår mig på god mat och god dryck? 
Jag beställer hellre en hamburgare med fransk potatis och låter de andra äta lamm, häst, nöt... med rödvinssås. Jag dricker hellre en long drink än vin.

Såhär var det igår igen. Jag beställde hamburgare med fransk potatis och drack vichy då jag inte vågade ta min long drink. Till efterrätt beställde jag en portion glass.
De andra beställde lammkött eller broiler. Till det ugnspotatis, röstipotatis eller grönsaker. Vin som dryck och till efterrätt Capuccino och Crème brulee. Ja, vi brottades ju i helt olika serier.

Hem gick jag nog en aning besviken. På maten. Min hamburgare var torr och hård... Och smakade inget vidare. 

Nja, så är det att äta på en fin restaurang. Först tittar man på menyn, sedan på priset. Så tittar man igen genom utbudet och hittar egentligen inget man skulle vilja ha, men något måste man ju beställa. 
Snart nog står servitören bredvid dig och undrar om du redan bestämt dig. Så rabblar du upp det enda du tror skall vara ett säkert val. Hamburgaren. Och slutresultatet är negativt. So not my place.

Kort och koncist: min plats är antagligen korvkiosken med en kall long drink i innerfickan... 
En bonde minsann, en verklig lanttis. Det är jag det.

"Man måste ge mer akt på med vem man äter och dricker än på vad man äter och dricker" ~Lucius Annaeus Seneca~

Julskinkan almost ready....

Urk. Känner mig som en gris. En gris som frodas. Vågar inte ställa mig på vågen, för det har blivit olovligt mycket smaskande senaste tid. Kalas, restaurangbesök etc.
Ja, kanske jag är klar för julbordet snart?

På onsdagen firade vi en arbetskollegas "farväl" på en restaurang. Åt så magen höll på att spricka. Öppnade byxknapparna redan före vi började äta, just in case.

Idag skall jag igen på restaurang. Denna gång är det en bunt kvinns på gulej. 
Igen kommer man att äta så att man mår riktigt illa. Gäller att sätta stretch-brallorna på...

PS Varför tycker man att man måste äta efterrätt varje gång, då man är på restaurang, trots att man inte ens skulle orka? Man är ju inte riktigt klok!

Julskinka på rymmen....

Nästa fredag skall det bli 50-års fest i Vanda. Dit skall jag med min man, barnen är inte ens bjudna, så då vet ni hurdan fest det är frågan om ;). Vin, kvinnor och sång... eller något ditåt.

Ja, jag tror verkligen jag är färdig för julbordet snart. Bara att gapa stort, sätta ett rött äpple i munnen och avot! Julskinkan är klar!

Självständighetsdag

Idag firar vi Självständighetsdag. Finland fyller 95 år.
Hos oss handlar det mest om att tända ljus, förstås blå-vita sådana. Så tittar vi på "Okänd Soldat". Den tittar vi på varje år. Det hör liksom denna dag till.
Våran äldsta son utbrast igår: "Kommer den där krigsfilmen i morgon? Den vill jag se på. Den är bra." 
Nåå, kanske han ännu inte riktigt förstår pointen i det hela, men han förstår att detta hör till Självständighetsdagen. Nog kommer han att förstå allting en vacker dag...

Idag vill vi komma ihåg och vi vill tacka de tappra människor som kämpade för vårt land, för vår självständighet. De kämpade och de gav sitt liv för vårt land. För Finland.
Detta får vi aldrig glömma. 

Bild tagen ur "kessukolot.wordpress.com"

"Myö ei olla tääl kuolemas vaan tappamas. Ain pittää katsoo. Tään hyökkäyssovan ratekia on tällanen. Sie mänet. Sinnuu ammutaan. Sie juokset katsomatta ja hää pahalainen nappajaa siut. Ei, sie katsot suojat, sie katsot mis on ampuja, sie ole nopea, mut älä hätähinen. Tähtää ensin, tähtää hyvin tarkkaa, ja ammu ensin. Yhen sekunnin etumatka riittää. Silviisii se on" ~Antero Rokka, Okänd Soldat~

"Ei täällä auta itku. Saatanallinen ralli päälle vaan. Se on raakaa peliä kun hevoset nai, siinä tanner jyskää ja aitaa kaatuu." ~Lehto, Okänd Soldat~


Senare ikväll kommer mina föräldrar samt min bror och hans sambo, och vi firar kvällen tillsammans. Det har blivit en sorts tradition, detta också för att våran son har namnsdag idag.
Vi dricker kaffe, äter jultårtor och pepparkakor... och tittar förstås på Slottsbalen, där Finlands creme de la creme samlas. Ja och förstås kriticerar vi ju folks klädsel, vem har den gräsligaste och vem har den vackraste klänningen. Vem snavar på sina egna fötter, eller på damens klänning... 
Ja, detta hör vår Självständighetsdag till.

                                   En riktigt trevlig Självständighetsdag till er alla!

Trasiga hälar

Jag latades hela dagen igår. Jag var så trött och hängig.
På kvällen fick jag för mig att jag MÅSTE ut en sväng, så jag klädde på mig och stack ut. Tänkte att jag skulle ta en rask promenad i den friska luften. En timme hade jag planerat för min tripp.

Jag klämde in mig i mina, en aning för små, vinterkläder. Så mössan, vantarna, yllesockorna... Hela faderullan, för det var ju 12 grader kallt ute. Så iväg!

Försökte gå så raskt som möjligt, trots att jag inte kunde ta några långa steg, eftersom byxorna mina var sprickfärdiga. Jag hoppades också att jag inte skulle ramla omkull, för då skulle min dräkt spricka. Vilket korvskinn!

Halvvägs på min färd kände jag hur mina hälar tyckte illa om det hela. 
Jag kände hur vattenblåsorna sprack, men jag bet ihop och klinkade vidare. Emellanåt hamnade jag stanna upp, rätta till mina yllesockor och försöka ändra fotens ställning i vinterskorna, så det inte skulle ta så sjukt. Och så var det att klinka vidare. Auch och auch igen! Jäkeln så sjukt det tog, men jag försökte att inte tänka på smärtan, utan i stället tänka på allt möjligt annat. 
Jag såg framför mig Sylvester Stallone, alias "Rocky" och jag kunde höra "Eye of the tiger"! Nu var det bara att bita ihop och fortsätta! Jag MÅSTE klara det! Jag skall fan inte ge upp! Och jag gav inte upp!
Jag försökte säga mig själv att jag är lika cool som "Rocky"!

Till sist och slut kom jag hem. Försiktigt tog jag av mig mina vinterskor.... och sockorna. Auch! Hälarna var trasiga, eller så såg de ut i alla fall. Skinnet hängde löst och ena megastora vattenblåsor hade jag fått... och som sedan hade gått sönder.
Och ni kan tänka er att det var verkligen ingen fröjd att gå i duschen! Jag skrek till för det sved lite sjujävligt på mina hälar! Fick plåstra om dem för att kunna slutföra duschandet...

Idag har jag då klinkat omkring i strumpfötter på jobbet. Kan inte, och vill inte, ha skor på om jag verkligen inte behöver!
Jag är lite fundersam nu: Månne mina hälar är i skick i morgon? Skulle gärna ta en länk på kvällen... Liksom jag inte skulle ha lidit nog...

För dumt huvud får kroppen lida!

"Vägen till startplatsen är den längsta"

Vinterjogga

Så är vi inne i december. Snö på backen och minusgrader ute. I natt har de lovat cirka 30 grader kallt därute... Burrburr.

Jag sitter och funderar på hur jag skall kunna ta mig ut på joggingtur? Har inte ordentliga utekläder för joggande och inte ordentliga dojor för den delen heller. Vill inte bli våt eller kall om fötterna och vill heller inte ramla omkull för att det är halt därute. 

Har surfat på nätet och kollat på ordentliga joggingskor, för vinterbruk. De jag nu har kan jag inte använda på vintern. Försökte det förra vintern, men joggingskorna var så hala och jag hamnade spänna mig så mycket för att hållas och stå. Det var verkligen ingen fröjd att jogga på det viset. 

I nedförsbackarna gled jag bara neråt utan att behöva göra någonting, det gällde bara att försöka hålla balansen. Jag fick till sist och slut använda dikesrenen för att kunna ta mig ner för en backe safe and sound. 

I uppförsbackarna gällde samma sak. Jag slirade på samma ställe och kunde inte ta mig uppför backen. Till sist gällde dikesrenen igen. Suck.

Så nu har jag tänkt skaffa ordentliga joggingskor, så jag kan jogga trots vinter och halka, för jag vill inte ge upp joggandet.

Jag behöver också en ordentlig outfit, så jag inte fryser ihjäl därute. 

Så nu vet jag vad jag skall köpa mig själv i julklapp ;).

”Start by doing the necessary, then the possible and suddenly you are doing the impossible.” 

Och här kommer ett bra motto: "Everyday you miss practicing, it will take one day longer to get good" ~Ben Hogan~