Smått tjuveri

Jag bänkar mig framför tv:n, redo att kolla utbudet och slappna av en stund före läggdags. Jag fumlar med handen på golvet, där jag hade en Toblerone-stång föregående kväll. Jag får tag i den och tycker den känns väldigt lätt...
Hmm. Jag vill minnas jag åt bara två bitar föregående kväll, men nu har över halva stången försvunnit. What the hell?!
Jag funderar än en gång: åt jag flere än två bitar eller inte? Jag tvivlar på mig själv och mitt minne. 
Funderar också på om jag ätit i sömnen? Men så illa kan det ju inte vara än?
Nej, fanken. Jag åt nog bara två bitar choklad föregående kväll. VEM har ätit resten?
Nja, det är verkligen inte svårt att veta vem boven är i detta fall: våran mellersta son. Och det är inte första gången jag tar honom på "bar gärning". 
Det är nog bara så att man lurar inte en godisälskare! Det är nog bara så. Jag vet exagt hur mycket eller hur litet jag lämnade kvar senast jag åt, så mig lurar han inte. Våran lilla godistjuv.

Detta får mig att tänka på när jag, i ungdomens år, rökte cigarretter. I hemlighet förstås.
När mina egna Belmont menthol var slut och jag var så väldigt sugen, ja då dög nog pappas röda North State också. Gjorde ingenting fast jag blev en aning tvinnig i huvudet av det och det gjorde heller ingenting att det smakade rätt skit jämfört med mina egna mentholcigaböjer. Nog dög det ändå - som förstahjälp. Och pappa märkte ingenting!

Först nu, efter 20 år, hörde jag honom säga att han hade nog funderat hur cigaretterna minskade i hans paket, men han kom aldrig att tänka på att det var kära dottern som bolmade bort dem... 
Antagligen var det lillbrorsan som fick skulden. Sorry ;).

"Svultna svin rotar mest"

                             

Höstfunderingar

Jag märker nog att hösten börjar vara här.
Ser på träden, som fäller sina gulbruna blad. Vädret, som inte är det vackraste med stora mörka moln på himlen varje dag. Regn. Kyligare morgnar.
Min kära, gråa, varma tröja på på morgonen då jag sticker iväg till jobbet. Långbyxor på kvällen... eller rättare sagt mjukisbyxor. Strumpor.
Ja och så hamnar man emellanåt tända lampan på kvällen, för att man ska se vad man äter. För äta gör man ju när det blir mörkare och tristare. Rättare sagt hela hösten och vintern. Eller är det bara jag?

                                       Det enda positiva med hösten är dess vackra färger. Bilden tagen fr nätet.                                              

Jag märker också att hösten är på kommande redan på jobbet. 
Jag tycker människorna börjar redan nu bli mera inåtvända och sura. Allting tar i huvudet och ingenting är intressant längre. Klagovisan börjar och det klagas om allt och alla.
Jag ser detta som ett stort, grått moln... och under detta moln skall vi vandra tills våren kommer.
Kan bli tungt. Jädrans tungt.

Tycker inte alls om hösten och vintern, för jag tycker alla människor blir så sura och ingenting är intressant längre. För att inte tala om att alla börjar hålla sig, mer eller mindre, inomhus. Man ser inte lika mycket människor igång. Det är liksom som om alla bara försvinner...
Själv faller jag i någonsorts dvala, där jag går på automatiskt dag för dag. Ingenting är extra roligt eller extra sorgligt, jag bara är. Och äter. Fläskar till mig.
Ja. Jag är väl som alla andra då? Deprimerad och inåtvänd. Trött och hängig. Surpuppa. Argbigga. 

Nja. Vad kan man annat säga än att: "I´ll be back!... In spring!"
Drar täcket över huvudet och väntar på våren...


"Winter is an etching, spring a watercolor, summer an oil painting and autumn a mosaic of them all."  ~Stanley Horowitz~

Full fräs, hela tiden

Nu jäklar också!
Jag känner jag håller på att få flunssan. Halsen sjuk, näsan börjar läcka och känner mig annars också väldigt trött.
Inte nog med det. I morgon kallar jobbet igen. Så var det här veckoslutet över.... förrän det ens hann börja ordentligt.
Så är det när man har full fräs på hela tiden. 

Igår var jag med tjejlaget i Helsingfors och spela fotboll, den ganzen Tag. Det var en vacker och någolunda varm dag. Perfectissimo!
Unelma Cuppi i Helsingfors är lite som en avslutning på vår säsong, och igår gick allting jättebra för oss. Det blev många vinster och endast några få förluster. Då dagen var slut, var det en grupp svettluktande tjejer i bussen på väg hem, en erfarenhet rikare och med humöret på topp. 

Idag har vi dagen fullbokad. 
Det är Hippojuoksut för barn på dagen. Det är alltså ett evenemang för barn, där de skall löpa en viss sträcka. Alla deltagare får pris, så det är ju roligt. Våran tjej skall delta idag, för första gången i hennes liv, så det skall bli skoj.
Så har vi fotboll, för yngsta sonen. Turneringens andra dag. Efter det fotbollsträning. Och som pricken på i är vi bjudna på kalas ikväll.
Hur allt detta skall gå ihop vet jag inte än. Allting på samma dag, samma tider. Kan man dela på sig, tror ni?

Time flies, yes it does

I morgon är det en trött mamma som släpar sig till jobbet, kanske för att pusta ut? 
Har jag missat något? Är det inte på veckoslut man borde relaxa och ta det lugnt, samla krafter inför kommande vecka?
Nja, man lär ska få sova i graven, sägs det ju...

"Att leva är så omständigt att man inte får tid att pyssla med andra saker"

Min egen lilla stund

Vet ni vad?
Nu har jag en hel timme för mig själv förrän jag skall på möte. Tänk! Hela huset för mig själv! Detta händer inte ofta. Vet faktiskt inte när det skulle ha hänt senast? 

Det känns konstigt tyst här inne, hör bara klockan som tickar och knapprandet från tangenterna då jag skriver.
Känns lustigt. Tillika känns det väldigt skönt. Att få en liten stund för sig själv och bara vara. Med mig själv. Me, myself and I. En liten sak, men det känns som en väldigt stor och viktig sak för mig. 
Jag behöver andrum emellanåt och det har jag inte riktigt fått på flere år. 
Nu drar jag lungorna fulla med luft, andas ut och känner en sorts inre ro...
förrän jag skall på mötet där folk pratar i munnen på varandra och man inte vet vem man skall lyssna på. Sus och dus.
Hemma kommer jag säkert att vara först kl 21 så det blir att genast styra kosan till snarkofagen. Okej, först barnen i säng, om inte min man lyckats med det före jag kommer hem. Yeah, I wish!

Nu lite härlig musik. Har en Bruce Springsteen-feelis på gång och denna passar bra till min lilla stund för mig själv. Lugn och ro....

Barfotabarn

Det var en lite kylig morgon idag. Fyra grader varmt hade vi klockan sex på morgonen, då jag vaknade.

Kläder efter väder, sägs det ju.
Men jag vill inte ännu ge upp. Så jag hade sandaler på till jobbet, men på jobbet gick jag barfota hela dagen.
Fick många undrande blickar och några frågade om jag inte fryser? Nja. Jag iddes ju inte medge att mina fötter var iskalla. Det var bara att le och se glad och belåten ut. "Jag ger inte upp än", var det enda jag fick sagt, tillka som jag drömde om mina yllesockor. Vad jag inte skulle ha gett för att ha på dem just då.

Ja. Sakta men säkert börjar det bli kyligare ute. Likaså inne. Åtminstone på jobbet.
Det märker man då man ser sig omkring på jobbet. Brudarna går omkring i tröjor och huttrar. Burr, burr.
Kan det faktiskt vara så kallt? Jag är nog lite skeptisk... Hur skall brudarna klä sig i vinter? Päls och fingervantar?

"Det kvittar vad det är för temperatur i rummet, det är alltid rumstemperatur"

Mitt morgonhumör

Jag är ingen morgonperson. Sådär till humöret alltså.
Jag måste få vakna ifred, få vara ifred en stund. Helst så att det är tyst runtomkring och jag får vara helt för mig själv. Dricka morgonkaffet och läsa tidningen i all sköns ro. Är ju förstås inte alltid så lätt med barnen, men jag kommer bättre överens med dem på morgonen än med min man. Han skall inte kommentera så mycket på morgonkvisten han inte, för då kan jag nog fräsa till. Han måste bara förstå att låta mig få vara ifred den enda lilla tid jag har för mig själv, förrän dagen börjar med all sin hålligång.

Min pappa brukar ofta påminna mig om mina tonår. Han brukar berätta hur han inte kunde säga ett ord till mig på morgonen och jag blev arg som ett bi och skrek...hmmm...fula ord och försvann upp till mitt rum.
Eller att min lillebror försökte ärta upp mig helt med flit, för han tyckte det var roligt när jag gick på övervarv.
Varför kommer jag inte ihåg sådant? Jag har ju berättat åt alla hur lugn jag var i mina tonår.... Tiden förgyller minnen minsann.

Idag, som varje lördag, var jag tidigt till matbutiken. Våran matbutik öppnar klockan sju, så jag vill gärna få butiksresan undan, så jag kan njuta av dagen efteråt. Som jag tidigare skrivit ogillar jag att gå till butiken då den är fullproppad med människor. Nej, jag skall, också där, få gå helt ifred och i all sköns ro. Hatar kaos.
Anyway, jag vill ju ha färsk batong på lördag morgon då jag avnjuter mitt morgonkaffe och läser dagstidningen. Det är en stor orsak till att jag åker till butiken i god mans tid plus förstås det att där inte är så mycket med människor tidigt på morgonen.
Batongen gräddas på morgonen och allting borde ju vara klart då dörrarna öppnas för kunderna. Men nej. 
Idag var jag i butiken lite över klockan åtta. Inte en endaste en batong! Och då blir jag ju fan pissed! I varje fall då detta händer varje lördag!
Jag skulle ha åkt till butiken redan klockan sju, men då jag vet detta batongproblem, så tänkte jag att jag väntar till klockan åtta och så sticker jag iväg. Men icke sa Nicke! Ingen batong. Jävlaranammabanna.
Jag menar, allting borde ju vara klart då dörrarna öppnas och dagens första kunder strömmar in. Alla borde ju kunna köpa nygräddat, om de så vill. Nu är allting klart för kunder som kommer klockan tio, kanske,...med god tur. Varför?

Som ni ser, jag blir pissed för småsaker. I varje fall på morgonen. Idag, som varje lördag, är det batongproblemet. I morgon kan det vara någonting annat.
Mera kaffe i kroppen och i knoppen, så nog lär denna dag gå igång också.
Murr.

Jag, just nu

Övervakande öga

På morgonen förde jag min kära, men lite lata, äldsta son till skolan. Han orkade inte cykla idag, sade han. Nja, fredagen till ära tänkte jag vara så hjälpsam. Min sista semesterdag, dessutom.

På väg till skolan såg jag dessa underbara, hjälpsamma människor, som stod vid alla övergångsställen och följde med trafiken och de små barnen. De var iklädda gula västar och de stod och övervakade trafiken och såg till att allting gick bra för de små.
Jag är väldigt tacksam för dessa människor, som frivilligt hjälper till och ser till att barnen kommer till skolan safe. Ord räcker ju inte att tacka dem. De gör ett väldigt viktigt jobb. Frivilligt.

Jag funderade redan förra hösten på att jag själv kunde vara en av dessa frivilliga i gult. Tyvärr hade jag inte möjlighet då, precis som nu, för jag har lilltösen hemma. Kan inte precis ta med henne dit och inte heller ha henne ensam hemma.
Men javisst, om jag har möjlighet någon höst så visst skall jag hjälpa till. Det är ju ändå våra små barn, någons barn, som tar sina första steg på skolvägen. Om jag kan hjälpa till och göra den vägen säkrare, så visst skall jag göra det.

I dagens tidning tackade man stort dessa pensionärer och frivilliga, som har hjälpt till i trafiken denna vecka.
Jag tackar er också. From the bottom of my heart.

"På skolvägen finns många barn, men inte ett enda överlopps. Kör försiktigt!"