En stund för mig själv

Morgonstund har guld i mund. Håller med.
Vaknade klockan sju till en solig och vacker dag. Det är tyst i huset. Alla sover.
Jag tar tid för mig själv och mina tankar. Njuter av en tyst stund och av att vara helt för mig själv.


Igår märkte jag, att det skulle vara dags att nolla huvudet. Fjärde veckan hemma med barnen och vi har inte gjort någonting extra - bara varit här hemma. Jag väntar på att det skulle bli lite varmare, så vi kunde spendera en dag på beachen. Vi är en bunt typer som behöver lite mera värme och lite varmare vatten för att våga oss på ett dopp. 
Barnen vill leka med sina kompisar här hemma och jag "väntar" på att min man skall få semester, så vi kan göra någonting tillsammans - hela familjen. Okej, vi har bara en vecka gemensam semester och halva veckan går åt till Hesa Cup, där yngsta gossen skall spela fotboll i dagarna tre. Men om vi kunde ha tid för tex. Borgbacken eller Särkänniemi efteråt? Eller en miniresa? Förstås med sex personer så kostar det en hel del, redan en visit till nöjesparken. För att inte tala om minisemester. Men... vad gör man inte för sina barn? Ens en gång i året?


Ja-a, jag blir ganska snabbt rastlös om jag bara sitter hemma, så jag skulle måsta ta en sväng in till centrum för shoppingterapi. Ens en liten stund och jag skulle vara som en ny människa - orka mycket mera.
Sådan är jag, jag behöver nog en stund för mig själv ibland. Att inte behöva ta någon i beaktan, om ens för en timme. Det räcker. Sedan kan jag fortsätta normalt igen.
Jag tror nog alla människor behöver lite andrum emellanåt, hur man än skulle älska sin man, familj eller andra medmänniskor. 
Det är terapi det. Egen tid = Guld värd.

En  hängmatta skulle vara rätt coolt!

"Finding some quiet time in your life, I think is hugely important" ~Mariel Hemingway~

Tysta passet

En perfekt bild jag hittade på google ;)

Det är ganska så konstigt, att då man borde vara extra försiktig eller extra tyst, ja då händer det precis tvärtom. Detta har jag märkt många gånger, redan med mig själv.

När barnen sover, försöker jag vara tyst och inte föra något oljud. Vad händer? Jo, jag går mot tex. en stol och släpper några "tysta" svärord. Jag försöker ta något kärl ur skåpet, och det klirrar till. Lägger på kaffet, för jag vill avnjuta morgonmålet... kaffet puttrar på.

Någon ringer eller bankar på dörren då barnen sover, detta händer redan lite efter klockan nio på morgonen. Varje morgon. Oftast pojkarnas kompisar. Ibland Jehovasvittnen, ibland arbetskarlar.

Detta om tystnad, får mig att tänka på då jag gick på första klass. Då hade våran lärarinna ett häfte, där hon skrev upp vem som kunde vara tyst längst. Detta kallades "Tysta passet".
Med detta pass hotade hon oss varje gång, om vi inte kunde vara tysta på timmen. Där stod antagligen någons namn, med blodröda bokstäver? Eller skrev hon allas namn där, och antalet tysta minuter? Skrev hon endast dens namn, som kunde vara längst tyst? Eller tvärtom? Tja, vem vet. Inte kollade vi ju aldrig hennes häfte precis.

Om jag kommer rätt ihåg, så tilldelades ingen någon vinst för att ha kunnat vara längst tyst. Vi var väl rätt dumma vi, som inte fattade begära vinst om vi vann! Synd man kommer på detta först nu, efter 30 år...

Det är vad det är

Måndag. Igen.
Den där dagen då "mitt nya liv börjar"... Igen.
Trött. Trött på "mitt nya liv", som räcker just och just dagen till slut. Om ens det.
Inspirationen. Var är du? 
Den har nog gått och gömt sig på sådant ställe att jag aldrig kommer att hitta den. Så känns det. Tröstlöst. Just nu.
Den gråa, regnsjuka dagen hjälper heller inte mycket. Tvärtom.


Igår då vi var på besök hos min mans faster, undrade hon om vi skulle få flere barn. Jag kände mig ännu mera besviken, jag kände hur axlarna och ryggen trycktes ner ännu mera.
Besviken på det att jag inte har ryggrad. Att jag inte får ett stadigt grepp om mitt liv. Mest förstås ätandet. Och att vara oäten. Det syns. Och det tar mig själv i huvudet så jävla mycket. Jag blir så arg på mig själv...
Så jag svarade bara: "Inte som jag vet".
Hon: "Det var ett bra svar"
Jag: "Vi har sålt barnvagen och allt"
Hon: "Vad??!... Men man kan ju köpa ny sedan"
Tystnad.
Hon: "Men kanske det räcker nu, med barn...?"
Tystnad. Slut på diskussionen.


Hon brukar vara ganska rakt på sak, faster M. Och om hon inte säger det rakt ut, så då kan det komma fram på ovanstående sätt. 
Så jag gissade att också hon hade lagt märke till att jag "lagt på hullet". Det var bara, kanske, ett vackrare sätt att kolla saken? Maybe.


Ja det känns ganska tomt och tyst i mitt huvud nu. Jag vet vad jag borde göra, men har inte redskapen i skick än. Menar huvudet och min bortflydda "ryggrad". Inspirationen tog också farväl och stack iväg till bättre ängar. Den gav upp.
Tröstlöst. Det är vad det är.

                                               Japp. Så är det.

Skrattsalva

Så sant så

Det finns ett ganska bra och enkelt botemedel mot stress, sorg, problem, dålig dag, annat negativt eller kanske bara för att pigga upp din dag. 
Det kan man använda när som helst och var som helst och till det krävs verkligen lite men det ger så mycket mera. 
Det är att skratta. Att riktigt skratta loss! Kanske kan vi kalla den för skrattsalva? För det är det ju, ett botemedel.


Att skratta gör inte av med problemen precis eller med sorgen eller med allt annat negativt, men det ger dig annat att tänka på. En massa nya krafter och ett gott humör - åtminstone för stunden.

Igår skrattade jag så förskräckligt, så tårarna rann. Kommer inte ihåg när jag skulle gjort det senast, men fan så bra det kändes! 
Jag tror jag lever länge på det... och på de goda minnen det för med sig. Känns bra. Pröva på det :)


Live and laugh, people, live and laugh!

Filosofen i mig

Jag är en filosof. Jag funderar mycket på saker och ting. Grundligt och noga. Mest om livet. Kanske om döden. Om hur allting blivit till. 
Jag skulle vilja veta mycket mera och förstå mycket mera. Men då borde jag ha tid att läsa och ta reda på saker och ting, vilket jag för tillfället inte har. Men kanske någongång?


Jag vill veta hur mina mor- och farföräldrar haft det i sin tid, är intresserad av hur allting var just då.
Deras ungdom, uppväxt. Livet på landet, på bondgården. Krigstiden. Livet efter. Hur de levde och klarade sig, trots hårda tider.
Mina mor- och farföräldrar ville aldrig riktigt prata om kriget, trots att jag frågade flera gånger. Ville höra historier om hurdant det var. Fick aldrig riktigt något svar, förståeligt nog.


Min farfar, farmor och mormor dog då jag var i tonåren. Då kunde jag inte ännu ställa de rätta frågorna, fattade inte att det var en rikedom med mor- och farföräldrar. Att de kunde gett mig så mycket mera än bara ett minne. Nej, då hade jag inte tid. Det enda jag väntade på var att snabbt bli vuxen. Hade inte tid att sitta ner och prata, eller ens lyssna. Det enda jag brydde mig om var mina vänner och förstås: killarna ;).
Jag fattade inte hur mycket jag skulle komma sakna det jag hade just då, efteråt. Jag fattade inte att det var en rikedom. 

Nu, då jag är äldre skulle jag vilja sitta ner och diskutera dittan och dattan vid en kopp kaffe. Spendera tid med mina mor- och farföräldrar. Riktigt lyssna på vad de har att säga, eller sitta helt tyst eller lyssna på radio. Att vara tillsammans.
Nu är det för sent. Ljudet har tystnat, stegen tynat bort. Kvar finns endast svaga minnen, tomhet och miljontals frågor hängande i luften. Frågor som jag aldrig kommer få svar på. 




"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" ~Stig Johansson~

"Livet är det som händer dig, medan du är upptagen av att planera andra saker"

- JOHN LENNON -

"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet"

- CHUANG TZU -

Bilfeber

Aaaah, mitt arma huvud - full med bilar. Märke, modeller, storlekar, maskiner, läckerheter, PRIS...
Ja. Vi är på väg att byta bil och vi behöver en bil för 6 personer. En som dricker mindre än vårt nuvarande vrålåk.
Min man är inget vidare intresserad av bilar, jag kanske desto mera. Jag vet vad jag vill ha, men tyvärr är det oftast ganska dyrt. Detta gäller allt, inte enbart bilar. 
Och ju mera jag tittar på bilar, desto mera rinner dreglet. Wow, vilka alla läckerheter man eventuellt kan få! Jag känner mig som ett barn i godisaffären. 
Jag ser någonting jag gillar... efter en stund ser jag något jag gillar ännu mera... och så håller det på. 
Men så tillbaka till verkligheten. Man kan inte få allt man vill ha. Det är som en kalldusch.


Så eftersom min man inte är intresserad av bilar det minsta lilla, så är det upp till mig att sitta på nätet och tittalura. 
Värst är det ju då man inte vet vad allt betyder: EPS, VSC, Aktiva nackstöd. Wtf? Vad betyder det? Aktiva nackstöd? Masserar de min nacke? Har nackstöden högtalare, så musiken kunde höras därifrån?Eller betyder det att varje gång en kvinna kör, så ger de aktiva nackstöden råd hur man skall köra? What? Knappast. 
Bilvärlden är full med mysterier, för en qvinna. Just då jag tror jag har förstått någonting, så blir det tvärvändning. Nehej, det var ju inte så heller. Igen googlar jag.
Vad är bra, vad är dåligt? Hur välja mellan två nästan likadana bilar? En liten bokstav eller ett litet ord kan betyda så mycket mera än vad man tror. Jag blir inte klok. 

Ser lätt ut, men är ju jävla svårt faktiskt

Jag vet dock vad vi behöver, jag vet vad vi vill ha och inte vill ha. Jag vet ungefärligt pristak. Detta är det bra att utgå ifrån. 
Får se vad det blir... om det blir något överhuvudtaget ;)

Och till andra problemet: hur skall jag få min man med och provköra? Eller ens och titta?
Han är nog ense om att vi borde byta bil, men det är så jävla svårt att få honom med till bilaffären. 




Har någon annan samma problem med att få med sin man till bilaffären, eller har jag "fått" detta exemplar som stod sist i kön då Gud utdelade "Ny bil varje vår"- behovet? Måtte ha stått miljontals karlar i kö före honom... Rättare sagt: min man var inte på plats överhuvudtaget.

Drömmen om Indien

I natt drömde jag att jag var i Indien med några jobbkompisar. Det var alltså en jobbresa. Men Indien! Jag som aldrig ens tänkt på att åka till Indien. Men nu var jag där.


Jag minns jag stod och pratade med några lokala kvinnor i en park. Jag minns jag tänkte att de var helt som vem som helst annan, verkligen trevliga. Sedan gick jag iväg till vårt hotellrum, eller vad man nu skall kalla det. Ett rum på en gård?
På vägen dit, mötte jag många förundrade blickar av män. De stod samlade vid vägen.
Jag var lite rädd för vad de tänkte, lite rädd för att gå där ensam. Jag var ju en vit kvinna, klädd i caprijeans och t-skjorta. Mycket bar hud. Och ingenting värd i deras land.
Jag snabbade på stegen. Tillika slog det mig: Jag har inget pass! Hur i helvete har det varit möjligt att få resa utan pass? Och hur i helvete skall jag ta mig hem? Jag tror nog de har strängare regler i Indien... tänkte jag. Kallsvetten började rinna. Här vill jag inte bli, jag vill hem!


Till slut var jag framme vid vårt "rum". Vår dörr. Där stod jag och väntade på de andra. Smått rädd. 
Till slut såg jag en jobbkompis komma springande halvnaken. Hon hade tagit av sig sin blus och sprang med den som skydd för sina boobs. Jag såg på hennes rygg och märkte hon fått lite sol, för det var en jättestor vit rand på hennes rygg. 
Tolka mig inte fel, ingen hade gjort någonting åt henne, utan hon sprang utan blus helt utan orsak. Varför vet jag inte.
Sedan väntade vi ännu på en tredje jobbkompis. Hon uppenbarade sig efter en stund. Hon hade köpt choklad och var därför lite sen.
Vi pratade ännu om hur jag skall ta mig hem därifrån, utan pass. Det kunde bli en aning knepigt. Jag minns hur rädd jag var. Tänk om jag inte fick åka hem?


Där slutade min dröm. 


Kom jag hem därifrån det vet jag inte. Som tur är, vaknade jag hemma i varje fall ;). Skönt.

En sång från tiderna...