Det har varit ett härligt veckoslut. Det jag menar är att det har varit så våraktigt: soligt och varmt. Nja, varmt som i vår-varmt, about 10 plusgrader.
Snön har nästan helt försvunnit. De första vårblommorna tittar fram. Nu är våren här! Finally, I say.
Bara jag blir helt frisk från min sjujävla flunssa, som pågått redan i en månad, skall jag börja greja både inomhus och utomhus. Det pittrar i mina fingrar och huvudet är fullt av nya idéer.
Våren är här. AND I AM ALIVE!
Kanske jag tidigare skrivit om att vi skall ta hund? Kommer inte riktigt längre ihåg vad allt jag skrivit om. Minnet mitt är bra, men det är så kort.
Anyway, igår sökte vi hem våran nya familjemedlem. Det var lite smått gnyande på väg hem. Han åt eller drack inte på kvällen, sov nästan hela tiden. Helt förståeligt då han hamnade på en helt ny plats, utan sina syskon eller annat bekant.
Han väckte mig halv fem på morgonen. Eller nja, jag var ju redan vaken efter min host- och snytanattack. Han vågade inte gå ut ur sovrummet så jag gick med honom till vardagsrummet där han släppte sin kisi på ett par tidningar jag lagt ut för honom.
Och så var han pigg som en mört! Han ville leka, så vi lekte i en timmes tid och så var det dags för honom att kojsa igen.
Kvar satt jag, pigg klockan sex på morgonen och tänkte att det är en timme kvar tills mataffären öppnas. Onödigt att gå och lägga sig nu mera.
Tillika funderade jag: vad fan har jag gett mig in på? Jag som trodde jag hamnade vaka nätterna en sista gång med våran lilltjej. Menar babytiden.
Nu börjar vi igen. Och jag är trött. Jättetrött. Lite av tröttheten skyller jag nog på min eländiga flunssa som håller på för tredje veckan. Den suger musten ur mig och jag är förbannad på alla jäkla virus. Och då jag är trött ser jag allting så negativt. Ser bara negativa saker hela tiden.
Dessutom har jag fått byta tidningspapper en hel massa gånger idag. Vovvis fick lite diarré av något han åt. Jag kan inte tro det var maten, för den fick vi hem av uppfödaren. Men... kanske han har fått tag på något annat. Livet i en barnfamilj betyder smulor under köksbordet... och lite överallt.
Men jag måste orka. Nog lär det skall bli bättre än. Både flunssan och vakandet. Jag vågar hoppas på det.
Jag vågar hoppas det är så som alla hundägare säger: "Det ger så mycket mera än det tar". Återstår att se, sa den blinde.
