Glassfrestelse

Har haft en sådan fruktansvärd lust att äta glass hela denna vecka. Jag, som inte är så extra mycket förtjust i glass. Menar visst äter jag, men sällan är det så att jag får sådan extraextra lust att äta att jag skulle åka till butiken enkom för lite glass.
På sommaren kan jag äta en glass nu och då, för det hör ju sommaren till, men annars äter jag bara om jag blir bjuden. 

Glass brukar vi inte ha i vår frys, eftersom jag oftast glömmer köpa. Det skall nog stå helt skilt på butikslistan i så fall, om den skall hitta hem till våran frys.

Anyway, i en veckas tid har jag dreglat över "Ben & Jerry´s", som så många pratar om och som så många har lovprisat. Själv har jag aldrig smakat, så jag tänkte att NU är det visst dags! 

Så, jag gick till butiken, fram till frysdisken. Där låg "Benkko och Jerran". Och priset... öhöm... knappa sju euro! Herregud vilket pris för en liten burk glass!

Nå, men "what the hell" - NU skall jag smaka, tänkte jag, och så föll en burk  "Cookie Dough" i min varukorg.

Så ikväll skall jag smaka på denna delikatess. Kan minsann säga att jag har stora förväntningar!

Jag får visst återkomma med resultatet ;)

Ha en skön kväll!

"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv" ~Birgitta Andersson~

Lillan på länk

Iklädd fiskarhatt, regnkläder, fingervantar och crocs springer våran 3-åring omkring i huset och ropar: "Jag är på länk, jag är på länk"....

Efter några minuter drar hon av sig galonbyxorna och på med finklänningen.... ja, hon länkar dock ännu....
"Jag orkar springa hårt..." ropar hon emellanåt.

                                                  Precis som våran lilla skruttan...

"Nothing else matters"

Hejsan svejsan! Har legat lågt den senaste tiden. Har ingenting att skriva om, egentligen. Och dagarna, samt kvällarna, går så snabbt så jag har inte tid att skriva. Jag kommer inte ens ihåg att skriva... Hmmm.... Kanske det berott på att jag varit så flunssig, trött och helt koncentrerat mig på barnen och på tv-program de senaste två veckorna...  
Har igen fastnat för "Emmerdale" och "De vackra och de djärva". Där får jag galant några timmar att gå åt om kvällen. Resten är läxläsning och läsning till prov med barnen... Nu är jag igen uppdaterad med Norden och har också uppdaterat min matematik ;). 
Men vet ni vad: roligt att upprepa saker och ting, för nu (som äldre) är jag mer intresserad av saker och ting än då jag var yngre. Det är liksom intressant att läsa geografi eller öva matematik nu, men det var verkligen inte intressant i lågstadiet.... eller högstadiet.... eller överhuvudtaget. Tänk så allting kan ändras.

Det är nog illa att vara sjuk, trots att det endast varit frågan om en flunssa. Man blir snabbt så jättelat. "Jag orkar inte göra det eller det, jag orkar inte gå ut, jag orkar inte fixa mat eller tvätta kläder...." Förklaring efter förklaring. Eller en bortförklaring.
Efter att ha varit latmask och flunssig ett par veckor, har jag fallit i en sorts depression. Ingenting intresserar, ingenting orkar jag med. Ingen sport, ingenting. 
Att bara få vara är det bästa, men tillika också det sämsta. För ju mer jag bara "är", desto latare och desto mer deprimerad blir jag. Nu är jag igen inne i en "mörkare" tid i mitt liv. Då allting känns tungt, svårt och "mörkt". Ingenting intresserar och jag är trött på mig själv.
Men så är detta också ett återkommande problem, varje år. Höst, vinter, mörker och depression. Jag är alltså van med detta redan. Detta går jag igenom varje år, den mörka tiden på året.
Visst gillar jag vintern med dess vackra vyer och vackra natur, men det räcker inte alltid... att allting bara är vackert. Jag behöver mera, behöver ljus - energi. Det får mig att kännas vid liv. Jag är som naturen: om hösten/vintern är jag i viloläge men då våren kommer så vaknar jag till liv igen. Och då känns det minsann härligt! Det är som om jag skulle se allting för första gången igen.  I väntan på det, alltså.

Vi ses igen, snart, förhoppningsvis. Med bättre och positivare skrivelser.

Zoronoi, vänner!

“There are wounds that never show on the body that are deeper and more hurtful than anything that bleeds.”  ~Laurell K. Hamilton~