Konsten att lyssna

Det finns kanske inget mera irriterande än då jag pratar med någon och jag helt tydligt kan se att den andra inte lyssnar på mig. 
Eller om än värre, den andra börjar tillika prata med någon annan. Jag hamnar avbryta det jag håller på att berätta, för att den andra typen skall få färdigt pratat med den tredje. 

Detta märker jag flera gånger då jag pratar i telefon. Ibland funderar jag att pratar den andra med mig eller med vem? I vilket skede bör jag kommentera? Och vad skall jag säga? Skall jag sitta tyst och lyssna på vad de andra diskuterar, eller vad är det mening jag skall göra? Känner mig rätt töntig vid det skedet.
Man skulle ha lust att slänga på luren och ringa upp senare, eller be den andra att ringa då den har tid. 




Tillika kan jag erkänna att jag nog emellanåt hamnar svara på mina barns frågor, tillika som jag pratar i telefon. 
Jag har försökt förklara för dem att då jag pratar i telefon så måste de vänta på sin tur. Men de kan och förstår inte detta än. De väntar svar genast och håller på och gnäller tills de får ett svar.
Men de är bara barn, jag kan ännu förlåta dem detta fast jag tillika tycker synd om den i andra ändan av linjen, som hamnar lyssna på våra mindre intressanta konversationer. I detta fall är ju tredje part ett barn, inte en vuxen.
Ibland hamnar jag fråga om jag kan ringa upp senare? 


Det är de vuxna jag blir mest irriterad på. Jag pratar med någon i telefon, och den börjar prata med någon annan vuxen vid sidan om. De kan diskutera dittan och dattan i flere minuter, och jag hänger på linjen och funderar vad jag skall göra?
Varför kan de inte säga: "Kan du vänta ett ögonblick?" och så pratar de färdigt med tredje part. 
Eller så skulle de kunna fråga mig om de kan ringa upp mig om en stund, hellre än att de har mig hängande på linjen i flere minuter och lyssna på deras konversation. Inte är jag ju precis intresserad av vad de har att diskutera inte.

Själv har jag blivit uppväxt med tankesättet att se den andra i ögonen då man pratar. 
Okej, det är svårt via telefon, men jag tycker att då man pratar i telefon så ger man sin uppmärksamhet till den du pratar med. 
Likaså då du pratar med någon, öga mot öga. Om du ser den andra i ögonen tillika som ni pratar, så ger det en signal till den andra att du är intresserad av vad den andra har att säga. Och tvärtom.
Låter du igen blicken vandra på tak och väggar, tv eller tidskrift, så får den andra intrycket av att du inte är intresserad av vad den andra har att säga. Så tolkar jag det, i varje fall.
Jag har därför hemskt svårt att vara då jag pratar med någon och den börjar prata med någon annan, eller hellre koncentrerar sig på tv:n.
Eller när man sitter vid matbordet och den andra bara fortsätter läsa tidningen, då jag håller på att berätta något.


Värsta är ju att efteråt kan typen påstå att jag aldrig informerat den om något, aldrig sagt till om saken. Aldrig berättat något.
Ja, visst har jag berättat. Men typen valde att hellre se på tv eller att läsa tidningen än att lyssna på vad jag hade att säga. 
Till sist och slut så är det jag som får skulden för att jag inget berättat.
Rättvist?


Detta märker jag redan här hemma, med min man. Han kan fråga något och då jag börjar berätta, så tittar han redan på tv... eller kanske är på väg ut genom dörren. Det är så frustrerande!
Det värsta är ju när han, efteråt, kan påstå att jag inget berättat. Jag igen vet till 100 % att jag gjort det. Det var just då han valde att inte lyssna.


I give up! 
Kanske jag bara är så trist person, att det intresserar ingen det jag har att säga eller berätta? 
Kanske jag bara borde ta och berätta det viktigaste och inte alltid så detaljerat? Kanske är det där felet ligger? Ingen orkar höra på tills jag hunnit till slutet av min berättelse?
Eller kanske är det bara bäst att inget berätta? 
Slutresultatet är ju alltid ändå detsamma: "Du har inget berättat åt mig!". Suck!




"To listen closely and reply well is the highest perfection we are able to attain in the art of conversation" ~ Francois de La Rochefoucauld (1613 - 1680) ~